Så svårt att veta vad det är man känner. varför man börjar gilla någon. gillar jag verkligen eller tror jag bara att jag gillar? tänk om det bara är längtan efter fysisk närhet eller behov av lite uppskattning?
Jag vet ju att man inte kan veta. Man måste gå på det man (tror) att man känner. ett steg i taget. Och sen märker man väl om det inte känns bra...
Det är det där jag jämt varit så himla rädd för- att plötsligt befinna mig i någon relation och inse att jag egentligen bara hade förväxlat kärlek med vana av en person. eller fysisk attraktion med riktiga känslor. eller drömmar med verklighet.
samtidigt är väl allt det där en del av kärlek också; att man vänjer sig vid en människa och vill ha den där, känner sig trygg med den. och fysisk attraktion är såklart en stor del av det som är viktig i en relation. och drömmar med den personen är ju också en del av att skapa kärleken.
Men ändå. Jag är rädd. att jag lurar mig själv. att jag lurar någon annan. jag har så svårt att lita på mina känslor.
usch. orkar inte just nu.
onsdag 15 december 2010
tisdag 14 december 2010
Hjälp mig till det blå
Gud, du som ser mig
trött och sorgsen gå
hjälp mig, jag ber dig,
hjälp mig till det blå.
Jag vill ligga tyst och still i mjuka höga gräs.
Jag vill ligga vilande på något soligt näs.
Allt vad som sker mig
kan jag ej förstå.
Gud, du som ser mig
hjälp mig till det blå.
Jag som ville endast le och breda ut min famn
faller, Herre, faller djupt i tvivlets svarta hamn.
Birger Sjöberg
Kom, kom signade jul! sänk dina vita vingar...
trött och sorgsen gå
hjälp mig, jag ber dig,
hjälp mig till det blå.
Jag vill ligga tyst och still i mjuka höga gräs.
Jag vill ligga vilande på något soligt näs.
Allt vad som sker mig
kan jag ej förstå.
Gud, du som ser mig
hjälp mig till det blå.
Jag som ville endast le och breda ut min famn
faller, Herre, faller djupt i tvivlets svarta hamn.
Birger Sjöberg
Kom, kom signade jul! sänk dina vita vingar...
Day 07 – Your best friend
Känner direkt hur svårt det är att säga att någon är min bästa vän. Jag brukar nog säga att jag har ett gäng närmaste vänner. På olika sätt. En liten blomsterbukett av fina människor...
Hon som jag känt sen jag var fyra. jag minns det inte, men hon minns första gången jag kom in på dagis. skrikande och arg och snorig. Vi är så olika men har ändå följts åt genom livet. Lojal som få.
Hon som blev min partner in crime. som jag köpte ett café med när jag var 25. vem hade kunnat ana det när vi satt å funderade över framtiden som tonåringar? o, vad vi har delat. allt. och å så jag kan sakna henne nu när hon flyttat från staden.
Hon som är min syster i själen. Må vi leda och stötta varandra genom ångest och oro... Ingen kan göra ett collage som hon med bilder som kan ge mig skratt i åratal.
Hon som oväntat blivit mig så nära senaste sju, åtta åren. Som vid avslutningen på folkhögskolan sa att "ja, vi lär ju inte hålla kontakten". Jag älskar hennes ärlighet. Äkta rakt igenom. Det var alldeles för länge sen vi dansade bara.
Å andra också såklart. tack. tack. tack. för vänskap.
Hon som jag känt sen jag var fyra. jag minns det inte, men hon minns första gången jag kom in på dagis. skrikande och arg och snorig. Vi är så olika men har ändå följts åt genom livet. Lojal som få.
Hon som blev min partner in crime. som jag köpte ett café med när jag var 25. vem hade kunnat ana det när vi satt å funderade över framtiden som tonåringar? o, vad vi har delat. allt. och å så jag kan sakna henne nu när hon flyttat från staden.
Hon som är min syster i själen. Må vi leda och stötta varandra genom ångest och oro... Ingen kan göra ett collage som hon med bilder som kan ge mig skratt i åratal.
Hon som oväntat blivit mig så nära senaste sju, åtta åren. Som vid avslutningen på folkhögskolan sa att "ja, vi lär ju inte hålla kontakten". Jag älskar hennes ärlighet. Äkta rakt igenom. Det var alldeles för länge sen vi dansade bara.
Å andra också såklart. tack. tack. tack. för vänskap.
måndag 13 december 2010
Levnadsråd från di gamle
Jag har en gammal favoritbok,som jag hade glömt av lite men nu hittade i hyllan. Tog den efter min farfar. Han har gjort understrykningar och lite kommentarer ibland. Jag älskar sånt. Man lär känna en person på ett nytt sätt genom dess understrykningar. Jag har inget behov av att hålla böcker rena, det är mycket roligare att läsa en bok som någon annan redan har levt lite med!
I alla fall- back to the book. Det är en antologi som heter "Mitt långa liv har lärt mig..." underrubrik: "en levnadsvisdomens bok, skriven av sjuttio författare över sjuttio år", utgiven 1949.
Här kommer en liten favoritbit, där August Nilsson, (f. 1867, f.d riksdagsman, talman, fruktodlare, skriftställare. Bosatt i Kabbarp, Åkarp.) på ett mycket kortfattat sätt skriver ner sina tio levnadsregler:
ett par minuters morgongymnastik i bara mässingen
enkel kost, mest vegetarisk
varken sprit eller tobak
ett bastubad i veckan med hopp och sim i bassäng eller hav
friluftsarbete
dagens nyheter
sjätte Mose bok
natten i sängen
tjusiga kvinnor
gott humör.
Han lägger sen ut orden lite och jag gillar särskilt att han skriver
"Dock är jag icke nog inbilsk tro, att mina regler utan vidare passa alla människor. Jag minns, hur min gamle far blev dödssjuk, då han en tid måste avstå från den kära tobaksbussen. Mig skulle den delikatessen ha berett en tidig och kvalfull död."
Å. Jag älskar gamla böcker. "med hopp och sim i bassäng eller hav".... Strålande!
I alla fall- back to the book. Det är en antologi som heter "Mitt långa liv har lärt mig..." underrubrik: "en levnadsvisdomens bok, skriven av sjuttio författare över sjuttio år", utgiven 1949.
Här kommer en liten favoritbit, där August Nilsson, (f. 1867, f.d riksdagsman, talman, fruktodlare, skriftställare. Bosatt i Kabbarp, Åkarp.) på ett mycket kortfattat sätt skriver ner sina tio levnadsregler:
ett par minuters morgongymnastik i bara mässingen
enkel kost, mest vegetarisk
varken sprit eller tobak
ett bastubad i veckan med hopp och sim i bassäng eller hav
friluftsarbete
dagens nyheter
sjätte Mose bok
natten i sängen
tjusiga kvinnor
gott humör.
Han lägger sen ut orden lite och jag gillar särskilt att han skriver
"Dock är jag icke nog inbilsk tro, att mina regler utan vidare passa alla människor. Jag minns, hur min gamle far blev dödssjuk, då han en tid måste avstå från den kära tobaksbussen. Mig skulle den delikatessen ha berett en tidig och kvalfull död."
Å. Jag älskar gamla böcker. "med hopp och sim i bassäng eller hav".... Strålande!
torsdag 9 december 2010
Day 06 – Your day
Dagen idag.
Har varit blandad. Framför allt känslomässigt. varit väldigt trött senaste tiden. blir lite nervös av tröttheten, vet inte hur nära gränsen man är. Alla säger åt mig att ta det försiktigt men det är inte så lätt att veta hur. borde jag ta någon semesterdag? borde jag bara vila och sova all tid som jag inte är på jobbet?
jag vet inte.
Well -tillbaka till den här dagen.
06.05 vaknar jag till jonatan johanssons stämma. astrött. snoozar för länge. panikdusch. havregrynsgröt. inser att snön är djupare än jag trott när jag skyndar iväg i mina sneakers. måste gå fort fort för att hinna till jobbet till 07.15. Lyssnar på morgonpasset på vägen. glad att de finns o sällskapar mig varje morgon.
jobb. samtal med chefen ang. en kollega. kändes bra. skönt att få ur sig. känna att jag försöker ta ansvar för min situation, säga till om det jag känner suger ut energin ur mig. annars ofokuserad på jobbet. för trött. oroar mig över det.
går hem. ska vila bara en halvtimme. somnar en och en halv... varför sover man alltid så gott på eftermiddagarna? försöker ibland få in den känslan när jag ska lägga mig på kvällen. men det går aldrig.
18.15 tvingar jag mig upp. känns som jag våldför mig på mig själv på något sätt. går upp på lite inflyttnings-after work hos mina vänner som bor 2 min bort. gröt, hemma-glögg o julgodis. trevligt. stannar längre än jag tänkt.
nu ska jag sova tänker jag mig. iväg över helgen.måste komma ihåg att packa en liten väska och ta med direkt på morgonen. jag är grymt bra på att packa litet. det är i alla fall en skill jag har.
så går en dag ifrån vårt liv, och kommer aldrig åter.
Har varit blandad. Framför allt känslomässigt. varit väldigt trött senaste tiden. blir lite nervös av tröttheten, vet inte hur nära gränsen man är. Alla säger åt mig att ta det försiktigt men det är inte så lätt att veta hur. borde jag ta någon semesterdag? borde jag bara vila och sova all tid som jag inte är på jobbet?
jag vet inte.
Well -tillbaka till den här dagen.
06.05 vaknar jag till jonatan johanssons stämma. astrött. snoozar för länge. panikdusch. havregrynsgröt. inser att snön är djupare än jag trott när jag skyndar iväg i mina sneakers. måste gå fort fort för att hinna till jobbet till 07.15. Lyssnar på morgonpasset på vägen. glad att de finns o sällskapar mig varje morgon.
jobb. samtal med chefen ang. en kollega. kändes bra. skönt att få ur sig. känna att jag försöker ta ansvar för min situation, säga till om det jag känner suger ut energin ur mig. annars ofokuserad på jobbet. för trött. oroar mig över det.
går hem. ska vila bara en halvtimme. somnar en och en halv... varför sover man alltid så gott på eftermiddagarna? försöker ibland få in den känslan när jag ska lägga mig på kvällen. men det går aldrig.
18.15 tvingar jag mig upp. känns som jag våldför mig på mig själv på något sätt. går upp på lite inflyttnings-after work hos mina vänner som bor 2 min bort. gröt, hemma-glögg o julgodis. trevligt. stannar längre än jag tänkt.
nu ska jag sova tänker jag mig. iväg över helgen.måste komma ihåg att packa en liten väska och ta med direkt på morgonen. jag är grymt bra på att packa litet. det är i alla fall en skill jag har.
så går en dag ifrån vårt liv, och kommer aldrig åter.
onsdag 8 december 2010
så kunde det vara
"Gud gjorde människan rak och enkel. Men hon hittar på alla möjliga konster."
så står det i Bibeln,Pred.7:30.
men när jag tänker på det måste väl ändå Gud ta på sig en del av ansvaret i att vi hittar på alla möjliga konster, om han nu har skapat oss? Så himla raka och enkla tycker jag inte vi är. Eller så har vi alla förutsättningarna att vara det. Bara vara liksom. men det har vi gruvligt svårt för.
tänk om man verkligen levde sitt liv bara inför Guds ögon, inte alls beroende av vad andra människor tyckte och tänkte om en. Fast ändå inte egoistiskt. utan kärleksfullt och generöst på alla sätt, mot andra och sig själv och naturen. utan att bekymra sig inför morgondagen... såsom the Man is preaching.
det skulle nog vara ett rätt behagligt liv.
Ikväll är det julmusik som gäller. Gått igång på det i år. Och inte bara Sufjan Stevens då, utan mer classic julsång. körer. samlingsskivor. En fantastisk vacker "Dagen är nära" med Leif Strands damkör. Känn på den!
så står det i Bibeln,Pred.7:30.
men när jag tänker på det måste väl ändå Gud ta på sig en del av ansvaret i att vi hittar på alla möjliga konster, om han nu har skapat oss? Så himla raka och enkla tycker jag inte vi är. Eller så har vi alla förutsättningarna att vara det. Bara vara liksom. men det har vi gruvligt svårt för.
tänk om man verkligen levde sitt liv bara inför Guds ögon, inte alls beroende av vad andra människor tyckte och tänkte om en. Fast ändå inte egoistiskt. utan kärleksfullt och generöst på alla sätt, mot andra och sig själv och naturen. utan att bekymra sig inför morgondagen... såsom the Man is preaching.
det skulle nog vara ett rätt behagligt liv.
Ikväll är det julmusik som gäller. Gått igång på det i år. Och inte bara Sufjan Stevens då, utan mer classic julsång. körer. samlingsskivor. En fantastisk vacker "Dagen är nära" med Leif Strands damkör. Känn på den!
tisdag 7 december 2010
halvhalt
så lätt att glömma. att det faktiskt inte är länge sen jag låg hemma och allt kändes svart och den där tröttheten, den där galna tröttheten, när det kändes som jag aldrig skulle orka något igen.
så har man plötsligt jobbat två månader och man tror att man kanske är som vanligt igen. och många runtom en tror det också. och det är ju bra. att jag faktiskt mår så bra så jag kan tro så.
men sen plötsligt faller man ner lite. blir påmind. och lite rädd.
tillbaka till det lilla livet... och jag tyckte ju det var skönt. när jag insåg att jag kunde ha det bra där. inte hänga på allt. se till att få ensamtid. jag kom ju på att jag behöver det. att det är förutsättningen för någon slags kreativitet för mig. och naturen. den kom jag ju också på att jag behöver. men så svårt att få till när man jobbar heltid. men jag promenerar genom slottskogen varje morgon. å det är galet vackert nu med all denna snö. å rådjuren som jag träffar på ganska ofta. hej hej säger vi.
idag ska jag koncentrera mig på att minnas att mycket har hänt i mig i höst. mycket positivt kom ur allt det som först kändes så hemskt. men också göra en liten halvhalt. stanna upp lite. försöka vila i Guds famn.
så har man plötsligt jobbat två månader och man tror att man kanske är som vanligt igen. och många runtom en tror det också. och det är ju bra. att jag faktiskt mår så bra så jag kan tro så.
men sen plötsligt faller man ner lite. blir påmind. och lite rädd.
tillbaka till det lilla livet... och jag tyckte ju det var skönt. när jag insåg att jag kunde ha det bra där. inte hänga på allt. se till att få ensamtid. jag kom ju på att jag behöver det. att det är förutsättningen för någon slags kreativitet för mig. och naturen. den kom jag ju också på att jag behöver. men så svårt att få till när man jobbar heltid. men jag promenerar genom slottskogen varje morgon. å det är galet vackert nu med all denna snö. å rådjuren som jag träffar på ganska ofta. hej hej säger vi.
idag ska jag koncentrera mig på att minnas att mycket har hänt i mig i höst. mycket positivt kom ur allt det som först kändes så hemskt. men också göra en liten halvhalt. stanna upp lite. försöka vila i Guds famn.
måndag 6 december 2010
Day 05 – Your definition of love
oj.oj.oj. kärlek....
kärleken går inte att förstå. den är som ett eget väsen. den kan drabba en. men också växa fram. den gör livet vackert. den kan göra en sjuk.
jag tror att man kan lära sig älska något hos alla människor, om man kan se det goda som jag tror alla bär inom sig, hur gömt det än må vara under lager av rädslor och självförakt och bitterhet och allt annat som hämmar kärleken.
Och sen ibland händer det där andra, när man känner att man har någon kommunikation som är lite speciell- där man förstår varandra på något sätt. kan mötas och se varandra. Lite som i Avatar, även om jag tyckte det var lite cheesy i filmen, "I see you". Å det är ju ändå lite magiskt.
Men det kanske är det det handlar om. Att verkligen se en annan människa. Att se det vackra som jag tror varje människa bär på. Som jag tror är av Gud givet.
jag vill se dig. jag vill se allt som är du. jag vill välja att finnas där för dig. jag vill se dig och försöka förstå dig genom allt som kommer hända i livet. du har tagit en plats i mitt hjärta. jag kan inte förstå hur, men på något sätt har du satt dig där. nu kan du bete dig som en idiot ibland, men ändå bär jag dig i mitt hjärta.
Och den viktigaste kärleken tror jag faktiskt är den till sig själv. Inte att förväxla med egoism. Men för en sund kärlek till andra, till livet och naturen, tror jag accepterandet av sig själv är en key-thing. Att förstå att jag är värd att älska. Att jag har mitt värde bara i det att jag finns till. Att faktiskt älska det som är jag, med styrkor och svagheter. Då kan jag öppna för att älska andra utan att låta mitt eget ego eller förverkligandet av mig själv stå i vägen.
sen har vi ju det där med attraktion och förälskelse och fascination och allt annat. som fyller livet. men det orkar jag inte skriva om nu.
I´ve been to heaven and I´ve been to hell over you...
kärleken går inte att förstå. den är som ett eget väsen. den kan drabba en. men också växa fram. den gör livet vackert. den kan göra en sjuk.
jag tror att man kan lära sig älska något hos alla människor, om man kan se det goda som jag tror alla bär inom sig, hur gömt det än må vara under lager av rädslor och självförakt och bitterhet och allt annat som hämmar kärleken.
Och sen ibland händer det där andra, när man känner att man har någon kommunikation som är lite speciell- där man förstår varandra på något sätt. kan mötas och se varandra. Lite som i Avatar, även om jag tyckte det var lite cheesy i filmen, "I see you". Å det är ju ändå lite magiskt.
Men det kanske är det det handlar om. Att verkligen se en annan människa. Att se det vackra som jag tror varje människa bär på. Som jag tror är av Gud givet.
jag vill se dig. jag vill se allt som är du. jag vill välja att finnas där för dig. jag vill se dig och försöka förstå dig genom allt som kommer hända i livet. du har tagit en plats i mitt hjärta. jag kan inte förstå hur, men på något sätt har du satt dig där. nu kan du bete dig som en idiot ibland, men ändå bär jag dig i mitt hjärta.
Och den viktigaste kärleken tror jag faktiskt är den till sig själv. Inte att förväxla med egoism. Men för en sund kärlek till andra, till livet och naturen, tror jag accepterandet av sig själv är en key-thing. Att förstå att jag är värd att älska. Att jag har mitt värde bara i det att jag finns till. Att faktiskt älska det som är jag, med styrkor och svagheter. Då kan jag öppna för att älska andra utan att låta mitt eget ego eller förverkligandet av mig själv stå i vägen.
sen har vi ju det där med attraktion och förälskelse och fascination och allt annat. som fyller livet. men det orkar jag inte skriva om nu.
I´ve been to heaven and I´ve been to hell over you...
torsdag 25 november 2010
Day 04 – What you ate today
Idag åt jag såsom följer:
Havregrynsgröt med honung
Kaffe och smörgås o pepparkaka på 9-fikat
kycklingklubba, avocado, tomat, bröd med en ny faktiskt väldigt god philadelphiaost med smak av soltorkade tomater. och så lite yoghurt på det (alltså inte på. men som en liten lunch-efterrätt för att fylla ut) lite krossad pepparkaka på den oxå. yummi.
kaffe. och kanske 2 el 3 pepparkakor till. och en annan kaka. (en burk eldoradopepparkakor för 10 spänn på Hemköp som ligger våningen under mitt jobb)
varm choklad o smörgås när jag kom hem från jobbet och behövde vintermysa upp mig lite.
lite potatis- och rödbetsklyftor i ugn. med aioli. svingott.
en kopp ayurvediskt te som jag dricker nu. vata-balanserande.
kommentar till dagens ätande: rätt bra dag. gillar egentligen att äta en redig lönch, idag blev det lite småplock, samma som igår. men sen körde jag in de där potatisarna i ugnen och kände att magen blev glad. I övrigt för mycket kaffe, kakor o bröd just nu. min lilla känsliga mage- jag har börjat överge dig. förlåt. jag ska snart bli bättre igen hoppas jag.
Havregrynsgröt med honung
Kaffe och smörgås o pepparkaka på 9-fikat
kycklingklubba, avocado, tomat, bröd med en ny faktiskt väldigt god philadelphiaost med smak av soltorkade tomater. och så lite yoghurt på det (alltså inte på. men som en liten lunch-efterrätt för att fylla ut) lite krossad pepparkaka på den oxå. yummi.
kaffe. och kanske 2 el 3 pepparkakor till. och en annan kaka. (en burk eldoradopepparkakor för 10 spänn på Hemköp som ligger våningen under mitt jobb)
varm choklad o smörgås när jag kom hem från jobbet och behövde vintermysa upp mig lite.
lite potatis- och rödbetsklyftor i ugn. med aioli. svingott.
en kopp ayurvediskt te som jag dricker nu. vata-balanserande.
kommentar till dagens ätande: rätt bra dag. gillar egentligen att äta en redig lönch, idag blev det lite småplock, samma som igår. men sen körde jag in de där potatisarna i ugnen och kände att magen blev glad. I övrigt för mycket kaffe, kakor o bröd just nu. min lilla känsliga mage- jag har börjat överge dig. förlåt. jag ska snart bli bättre igen hoppas jag.
onsdag 17 november 2010
Listan: Day 03 – Your parents
Mina föräldrar.
Lever ihop fortfarande. Fast jag var så säker på att de skulle skiljas när jag flyttade hemifrån. Men faktiskt verkar de ju vilja leva ihop. Och någon slags kärlek finns det uppenbarligen mellan dom. Men de visar den inte så ofta. Pappa är väldigt känslig, men har lite svårt att visa känslor. Mamma är lite bättre kanske. Men inte jätte.
Engagerade. Och det är jag stolt och glad över. Även fast jag o mina tre systrar alla har gått i terapi, och jag tror att en grund är att vi inte har känt oss så prioriterade av våra föräldrar. Det har alltid funnits så mycket annat. Så många andra. I efterhand, eller mitt vuxenjag, är såklart glad över att de är så. Bryr sig om andra. Engagerar sig i flyktingfrågor. Skriver insändare och ser det som en självklarhet att vara aktiva och göra sitt för ett bättre samhälle. Reser. Går på konserter. Diskuterar samhällsfrågor i all oändlighet.
Men ibland önskar jag att de bara var lite mer... svenssonföräldrar kanske. Gillade att prata om enkla vardagliga saker.
Sista halvåret har mina föräldrar växt mycket i mina ögon. När jag föll. inte orkade. så var de där på ett bra sätt. inte massa uppmuntrande ord om att komma igen och ingen underliggande oro som stressade mig. Nej, de har faktiskt bara varit på min sida. Tröstat mig. Och jag inser att jag blev så förvånad. Men glad.
De är faktiskt fina.
Mina föräldrar.
Lever ihop fortfarande. Fast jag var så säker på att de skulle skiljas när jag flyttade hemifrån. Men faktiskt verkar de ju vilja leva ihop. Och någon slags kärlek finns det uppenbarligen mellan dom. Men de visar den inte så ofta. Pappa är väldigt känslig, men har lite svårt att visa känslor. Mamma är lite bättre kanske. Men inte jätte.
Engagerade. Och det är jag stolt och glad över. Även fast jag o mina tre systrar alla har gått i terapi, och jag tror att en grund är att vi inte har känt oss så prioriterade av våra föräldrar. Det har alltid funnits så mycket annat. Så många andra. I efterhand, eller mitt vuxenjag, är såklart glad över att de är så. Bryr sig om andra. Engagerar sig i flyktingfrågor. Skriver insändare och ser det som en självklarhet att vara aktiva och göra sitt för ett bättre samhälle. Reser. Går på konserter. Diskuterar samhällsfrågor i all oändlighet.
Men ibland önskar jag att de bara var lite mer... svenssonföräldrar kanske. Gillade att prata om enkla vardagliga saker.
Sista halvåret har mina föräldrar växt mycket i mina ögon. När jag föll. inte orkade. så var de där på ett bra sätt. inte massa uppmuntrande ord om att komma igen och ingen underliggande oro som stressade mig. Nej, de har faktiskt bara varit på min sida. Tröstat mig. Och jag inser att jag blev så förvånad. Men glad.
De är faktiskt fina.
Mina föräldrar.
måndag 15 november 2010
Day 02 – Your first love
Bloggutmaningen fortsätter. den första kärleken...
åh. det var så fint. å så sorgligt. å har präglat mig ever since tror jag faktiskt.
jag var fjorton. han likaså. jag minns första gången han ringde hem till mig. hur jag låg på golvet och nästan inte kunde andas efteråt. jag minns när jag fick hans skolkort. å när jag fick låna den nyaste pearl jam-skivan. å jag minns när vi var i fjällen, gick ut och gick i den djupa snön bara han och jag. å hur jag vände bort ansiktet när kyssen var sådär precis tre sekunder bort. hur jag inte vågade just då. jag minns hur jag sov på hans axel hela bilresan hem. hur härligt allt var just då.
å jag minns allt som blev så fel sen. förvirringen i mig. hur jag inte förstod någonting själv av vad som hände i mig. hur andra sa att jag gjorde honom illa. hur jag bara ville bort just då. blev rädd.
å jag minns hur jag ångrade mig. å levde i den ångern så många år efter.
well. där och då började min inte alltför rosenkantade relations-stig. Ändå minns jag det med glädje å värme också. Och han finns fortfarande med i mitt liv. och jag är så glad att han har en sån fin fru. å att på riktigt inte kände att det borde varit jag på deras bröllopsdag.
Och nu måste jag ju bara lyssna på Nothingman med Pearl Jam.
Så många gånger jag legat i den där rosa lilla soffan i mitt barndomsrum och lyssnat till Eddie Vedders fina fina röst. gråtit o skrivit o stirrat ut i luften och tänkt. käraste I, jag vill hålla om din lilla tonårssjäl nu.
åh. det var så fint. å så sorgligt. å har präglat mig ever since tror jag faktiskt.
jag var fjorton. han likaså. jag minns första gången han ringde hem till mig. hur jag låg på golvet och nästan inte kunde andas efteråt. jag minns när jag fick hans skolkort. å när jag fick låna den nyaste pearl jam-skivan. å jag minns när vi var i fjällen, gick ut och gick i den djupa snön bara han och jag. å hur jag vände bort ansiktet när kyssen var sådär precis tre sekunder bort. hur jag inte vågade just då. jag minns hur jag sov på hans axel hela bilresan hem. hur härligt allt var just då.
å jag minns allt som blev så fel sen. förvirringen i mig. hur jag inte förstod någonting själv av vad som hände i mig. hur andra sa att jag gjorde honom illa. hur jag bara ville bort just då. blev rädd.
å jag minns hur jag ångrade mig. å levde i den ångern så många år efter.
well. där och då började min inte alltför rosenkantade relations-stig. Ändå minns jag det med glädje å värme också. Och han finns fortfarande med i mitt liv. och jag är så glad att han har en sån fin fru. å att på riktigt inte kände att det borde varit jag på deras bröllopsdag.
Och nu måste jag ju bara lyssna på Nothingman med Pearl Jam.
Så många gånger jag legat i den där rosa lilla soffan i mitt barndomsrum och lyssnat till Eddie Vedders fina fina röst. gråtit o skrivit o stirrat ut i luften och tänkt. käraste I, jag vill hålla om din lilla tonårssjäl nu.
lördag 13 november 2010
Day 01 – Introduce yourself
Hej, jag heter Ingrid. (och alla svarar i kör: Hej Ingrid).
Jag är 30 år. känns ibland som en ålder jag kan identifiera mig med. ibland mycket märkligt. hade någon frågat mig när jag var 15 hade jag nog trott jag skulle varit gift säkert 5 år och ha typ tre ungar hängande runt höfterna vid det här laget.
så blev det inte.
jag flyttade från "sveriges farligaste stad 2005"- at top of a list är väl alltid något att vara stolt över - för tio år sen. Till Göteborg. Fast jag inte ännu känner mig som någon västkusttjej, så har Götet blivit min stad. Jag blir alltid lite varm när jag kliver ut från stationen och stegar över torget mot 11ans spårvagn. Här vill jag bo. Just nu i alla fall.
Senast idag satt jag och smålyssnade på några som började prata med varandra på vagnen. helt vanliga människor alltså. ingen alkis eller psykfall. Sånt händer ju inte där jag kommer ifrån. Det glömmer man bort lite när man bor här, för här kan man fortfarande prata lite över grönsakerna på Hemköp eller skratta tillsammans med någon som snubblar till. Och det gillar jag.
Fast Göteborg också har börjat bli ganska kallt så finns det än ganska mycket värme kvar.
Jag pluggade en del miljövetenskap.fråga mig inte varför. köpte ett café några månader efter examen, och hade det tillsammans med en vän i fyra år. fyra fantastiska men också jobbiga år. som jag ändå är grymt stolt över. Vårt lilla hörn i kvarteret. Som många älskade. fick bli deras vardagsrum. deras paus. precis som vi önskade. som hade utställningar på väggarna, både bra och inte så bra. som hade konserter i det stora djupa fönstret. många finfina konsertkvällar med en andäktigt lyssnande skara. som var ett snällt café som ändå spred en del glädje och värme tror jag. Som vi sålde förra året. Det var dags då. att gå vidare.
Nu jobbar jag på en second hand-affär. Med många bidragsanställda. delar ett chefsskap för dessa människor. inte så lätt. men jag tror jag gillart.
Kärlek o relationer har jag aldrig riktigt fått till. Å än har jag inte gått tillräckligt länge i terapi för att kunna förklara varför. handlar väl om tillitsproblem o dålig självkänsla o rädsla för att bli övergiven... som för många andra. I know. Men andra verkar gå vidare när något inte funkar. någon inte vill. men jag gör inte så. jag stannar i drömmar o hopp. och plågar mig. men kanske att det är på väg att förändras nu.
Jag har haft lite svårt att hitta rätt i livet. Hitta mig. Aldrig kunnat placera mig i något fack. Och det kanske kan tänkas skönt- jag menar, ingen vill ju vara placerad av någon annan i ett fack. Men kanske att det skulle kunnat vara skönt att placera sig själv ibland. Få lite hjälp med identiteten. jag är indie-bruden. Eller hipstern. Eller dans-tjejen. Eller konstnärssjälen. Eller den mysiga hemmafixar-flickan-bakar, syr, virkar, donar.
Jag är liksom lite av allt. Antingen för att jag helt enkelt är lite lagom intresserad av det mesta. Eller för att jag ägnat livet väldigt mycket åt att anpassa mig för att passa in i olika sammanhang, så att jag plötsligt inte riktigt vet vem jag är.
Jag är kristen. Har bestämt mig för att följa Jesus.. Men det är inte så lätt. Kyrkan förstör så mycket för sig själv. Jag tror Gud är större. Samtidigt som kyrkan kan vara det vackraste som finns. jag tvivlar ofta. eller har svårt att få ihop det. samtidigt kan jag inte lämna. eller tro på slumpen, som är alternativet. hur konstigt känns inte det? jag tror att Någon finns där. men jag tror på en respektfull Gud. som inte tränger sig på. som man måste söka för att finna. öppna sig för att ta emot. och då verkar det faktiskt som att någon finns där.som leder mig.
som bär mig igenom. bär mig ända hem.
Jag är 30 år. känns ibland som en ålder jag kan identifiera mig med. ibland mycket märkligt. hade någon frågat mig när jag var 15 hade jag nog trott jag skulle varit gift säkert 5 år och ha typ tre ungar hängande runt höfterna vid det här laget.
så blev det inte.
jag flyttade från "sveriges farligaste stad 2005"- at top of a list är väl alltid något att vara stolt över - för tio år sen. Till Göteborg. Fast jag inte ännu känner mig som någon västkusttjej, så har Götet blivit min stad. Jag blir alltid lite varm när jag kliver ut från stationen och stegar över torget mot 11ans spårvagn. Här vill jag bo. Just nu i alla fall.
Senast idag satt jag och smålyssnade på några som började prata med varandra på vagnen. helt vanliga människor alltså. ingen alkis eller psykfall. Sånt händer ju inte där jag kommer ifrån. Det glömmer man bort lite när man bor här, för här kan man fortfarande prata lite över grönsakerna på Hemköp eller skratta tillsammans med någon som snubblar till. Och det gillar jag.
Fast Göteborg också har börjat bli ganska kallt så finns det än ganska mycket värme kvar.
Jag pluggade en del miljövetenskap.fråga mig inte varför. köpte ett café några månader efter examen, och hade det tillsammans med en vän i fyra år. fyra fantastiska men också jobbiga år. som jag ändå är grymt stolt över. Vårt lilla hörn i kvarteret. Som många älskade. fick bli deras vardagsrum. deras paus. precis som vi önskade. som hade utställningar på väggarna, både bra och inte så bra. som hade konserter i det stora djupa fönstret. många finfina konsertkvällar med en andäktigt lyssnande skara. som var ett snällt café som ändå spred en del glädje och värme tror jag. Som vi sålde förra året. Det var dags då. att gå vidare.
Nu jobbar jag på en second hand-affär. Med många bidragsanställda. delar ett chefsskap för dessa människor. inte så lätt. men jag tror jag gillart.
Kärlek o relationer har jag aldrig riktigt fått till. Å än har jag inte gått tillräckligt länge i terapi för att kunna förklara varför. handlar väl om tillitsproblem o dålig självkänsla o rädsla för att bli övergiven... som för många andra. I know. Men andra verkar gå vidare när något inte funkar. någon inte vill. men jag gör inte så. jag stannar i drömmar o hopp. och plågar mig. men kanske att det är på väg att förändras nu.
Jag har haft lite svårt att hitta rätt i livet. Hitta mig. Aldrig kunnat placera mig i något fack. Och det kanske kan tänkas skönt- jag menar, ingen vill ju vara placerad av någon annan i ett fack. Men kanske att det skulle kunnat vara skönt att placera sig själv ibland. Få lite hjälp med identiteten. jag är indie-bruden. Eller hipstern. Eller dans-tjejen. Eller konstnärssjälen. Eller den mysiga hemmafixar-flickan-bakar, syr, virkar, donar.
Jag är liksom lite av allt. Antingen för att jag helt enkelt är lite lagom intresserad av det mesta. Eller för att jag ägnat livet väldigt mycket åt att anpassa mig för att passa in i olika sammanhang, så att jag plötsligt inte riktigt vet vem jag är.
Jag är kristen. Har bestämt mig för att följa Jesus.. Men det är inte så lätt. Kyrkan förstör så mycket för sig själv. Jag tror Gud är större. Samtidigt som kyrkan kan vara det vackraste som finns. jag tvivlar ofta. eller har svårt att få ihop det. samtidigt kan jag inte lämna. eller tro på slumpen, som är alternativet. hur konstigt känns inte det? jag tror att Någon finns där. men jag tror på en respektfull Gud. som inte tränger sig på. som man måste söka för att finna. öppna sig för att ta emot. och då verkar det faktiskt som att någon finns där.som leder mig.
som bär mig igenom. bär mig ända hem.
The 30days-list
Nu ska jag börja med den hära listan jag också, som några av mina favoritbloggare håller på med. Jag har ju fortfarande inte berättat för fler än 3 tror jag- en vän o två systrar- att jag har en blogg. Och än lider jag lite för mycket av "vem är jag att tro att jag har något att komma med"-sjukan, för att promota Bloggterapi. Så det är ju inte så många som läser, men så var ju också tanken att det här skulle vara för min egen skull. Fast några verkar ju ändå titta in på sidan då och då. Och det gör mig glad.
Och den här listan tror jag kan ha synnerligen god terapeutisk verkan. känns lite intressant för mig själv att se vad jag kommer skriva.
Okej. ett två tre stjärna-
Day 01 – Introduce yourself
Day 02 – Your first love
Day 03 – Your parents
Day 04 – What you ate today
Day 05 – Your definition of love
Day 06 – Your day
Day 07 – Your best friend
Day 08 – A moment
Day 09 – Your beliefs
Day 10 – What you wore today
Day 11 – Your siblings
Day 12 – What’s in your bag
Day 13 – This week
Day 14 – What you wore today
Day 15 – Your dreams
Day 16 – Your first kiss
Day 17 – Your favorite memory
Day 18 – Your favorite birthday
Day 19 – Something you regret
Day 20 – This month
Day 21 – Another moment
Day 22 – Something that upsets you
Day 23 – Something that makes you feel better
Day 24 – Something that makes you cry
Day 25 – A first
Day 26 – Your fears
Day 27 – Your favorite place
Day 28 – Something that you miss
Day 29 – Your aspirations
Day 30 – One last moment
Och den här listan tror jag kan ha synnerligen god terapeutisk verkan. känns lite intressant för mig själv att se vad jag kommer skriva.
Okej. ett två tre stjärna-
Day 01 – Introduce yourself
Day 02 – Your first love
Day 03 – Your parents
Day 04 – What you ate today
Day 05 – Your definition of love
Day 06 – Your day
Day 07 – Your best friend
Day 08 – A moment
Day 09 – Your beliefs
Day 10 – What you wore today
Day 11 – Your siblings
Day 12 – What’s in your bag
Day 13 – This week
Day 14 – What you wore today
Day 15 – Your dreams
Day 16 – Your first kiss
Day 17 – Your favorite memory
Day 18 – Your favorite birthday
Day 19 – Something you regret
Day 20 – This month
Day 21 – Another moment
Day 22 – Something that upsets you
Day 23 – Something that makes you feel better
Day 24 – Something that makes you cry
Day 25 – A first
Day 26 – Your fears
Day 27 – Your favorite place
Day 28 – Something that you miss
Day 29 – Your aspirations
Day 30 – One last moment
torsdag 11 november 2010
läskigt är inte samma som farligt
jag tänker att jag vill börja våga slänga mig ut där. i den där Relationssjön. Som man inte vet om det bara är friskt och härligt i, där man når botten om man behöver vila lite, eller om det är skitdjupt å plötsligt kommer virvlar som drar en ner. Ändå är det väl där man vill vara.
trött på ensam. fast jag gillar det också. eller är trygg i det. man misstar ofta trygghet med andra känslor tänker jag.
Så tänker jag att nu ska jag inte tänka så mycket, bara vara, följa magen. eller magen är normalt sett inte min bästa del att följa. den spänner sig o skrämmer mig så fort jag inte har totalkoll på alla mina känslor. vilket man ju mycket sällan har i början av nåt med nån. Så bara magen ska jag inte följa i alla fall. Mer den där lilla rösten långt bak i huvudet som ändå är lite klok ibland. som vet när det mest är rädslor som play their tricks on me.
och så tänker jag att jag inte ska göra saker för stora. inte tänka för långt fram. Men så plötsligt så är jag ändå där igen. "shit I. keep back. nu är det stor risk att det kommer sluta med att du blir sårad. börja inte tycka om för mycket. då blir du ju beroende av att han tycker om dig. å tänk om han inte gör det sen. achtung, achtung- keep cool! keep cool!"
Blir så trött. Balansen. inte utsätta sig i onödan för det som känns farligt, kan göra mig illa. men ändå leva.
å grejen är väl att det inte är farligt. om man blir lite ledsen ett tag. eller mycket. eller om man är lite rädd. om man inte är perfekt. om man blir besviken. Inget av det är ju farligt. Det känns lite ont, men är inte farligt.
Äntligen har fina Bondhustrun gjort en spotifylista. Där är t.ex Matt Hires- Out of the dark med. Den håller om mig lite ikväll.
Och så karvar jag ur min burk med fryst äppelmos med kanel i.
trött på ensam. fast jag gillar det också. eller är trygg i det. man misstar ofta trygghet med andra känslor tänker jag.
Så tänker jag att nu ska jag inte tänka så mycket, bara vara, följa magen. eller magen är normalt sett inte min bästa del att följa. den spänner sig o skrämmer mig så fort jag inte har totalkoll på alla mina känslor. vilket man ju mycket sällan har i början av nåt med nån. Så bara magen ska jag inte följa i alla fall. Mer den där lilla rösten långt bak i huvudet som ändå är lite klok ibland. som vet när det mest är rädslor som play their tricks on me.
och så tänker jag att jag inte ska göra saker för stora. inte tänka för långt fram. Men så plötsligt så är jag ändå där igen. "shit I. keep back. nu är det stor risk att det kommer sluta med att du blir sårad. börja inte tycka om för mycket. då blir du ju beroende av att han tycker om dig. å tänk om han inte gör det sen. achtung, achtung- keep cool! keep cool!"
Blir så trött. Balansen. inte utsätta sig i onödan för det som känns farligt, kan göra mig illa. men ändå leva.
å grejen är väl att det inte är farligt. om man blir lite ledsen ett tag. eller mycket. eller om man är lite rädd. om man inte är perfekt. om man blir besviken. Inget av det är ju farligt. Det känns lite ont, men är inte farligt.
Äntligen har fina Bondhustrun gjort en spotifylista. Där är t.ex Matt Hires- Out of the dark med. Den håller om mig lite ikväll.
Och så karvar jag ur min burk med fryst äppelmos med kanel i.
söndag 7 november 2010
människor. same same but different
Hemma igen efter en finfin helg på Bjärka Säby. Ett slott med en kommunitet utanför Linköping. Med ett fantastiskt café. Och så många fina människor. Som faktiskt möts. öppnar sig. delar ett stycke liv.
Kyrkan. Består sannerligen bara av människor. Bristfälliga och ofullkomliga som alla. Maria Küchen pratade om hur mycket förförståelse människor i allmänhet, i det svenska sekulära samhället, har om kyrkan. Och det är ju inget nytt. Men det var så skönt att höra att hon verkligen hade förstått att nästan inget av det där stämmer ju. Folk (helt ogeneraliserat uttryck..."folk") tror att de i kyrkan är så grymt fulla av fördomar, men min erfarenhet är verkligen att de utanför har minst, om inte mer, fördomar mot kristna. Vi är verkligen helt normala människor. Som inte alls alltid vet vad vi tror eller hur saker ska vara. Som kämpar. Som längtar. Som, förhoppningsvis, i vart fall har insett just det- att vi är svaga och bristfälliga.
Någon hade sagt till Maria Küchen, innan hon började gå till kyrkan, att hon inte skulle vänta sig något större av människorna i kyrkan än att de är just människor. Vilket faktiskt kanske kan bli en besvikelse för många som söker sig dit. Att de bär med sig någon, kanske undermedveten, tanke om att kristna ska vara lite "bättre" än andra. (Och där är nog verkligen en fördom- att människor tror att kristna själva skulle tycka att de är lite bättre än andra- men i själva verket är det människor utanför som lägger det på, och har de förväntningarna på kristna.)
Överallt där det är människor inblandat kan man ge sig fan på att det blir problem.Som min väns chef sa så klokt en gång. För de som beter sig idiotiskt finns överallt. Och också de som är alldeles fantastiskt fina och kärleksfulla. I och utanför kyrkans väggar.
Och Ola Joyce spelade så fint för oss.
Kyrkan. Består sannerligen bara av människor. Bristfälliga och ofullkomliga som alla. Maria Küchen pratade om hur mycket förförståelse människor i allmänhet, i det svenska sekulära samhället, har om kyrkan. Och det är ju inget nytt. Men det var så skönt att höra att hon verkligen hade förstått att nästan inget av det där stämmer ju. Folk (helt ogeneraliserat uttryck..."folk") tror att de i kyrkan är så grymt fulla av fördomar, men min erfarenhet är verkligen att de utanför har minst, om inte mer, fördomar mot kristna. Vi är verkligen helt normala människor. Som inte alls alltid vet vad vi tror eller hur saker ska vara. Som kämpar. Som längtar. Som, förhoppningsvis, i vart fall har insett just det- att vi är svaga och bristfälliga.
Någon hade sagt till Maria Küchen, innan hon började gå till kyrkan, att hon inte skulle vänta sig något större av människorna i kyrkan än att de är just människor. Vilket faktiskt kanske kan bli en besvikelse för många som söker sig dit. Att de bär med sig någon, kanske undermedveten, tanke om att kristna ska vara lite "bättre" än andra. (Och där är nog verkligen en fördom- att människor tror att kristna själva skulle tycka att de är lite bättre än andra- men i själva verket är det människor utanför som lägger det på, och har de förväntningarna på kristna.)
Överallt där det är människor inblandat kan man ge sig fan på att det blir problem.Som min väns chef sa så klokt en gång. För de som beter sig idiotiskt finns överallt. Och också de som är alldeles fantastiskt fina och kärleksfulla. I och utanför kyrkans väggar.
Och Ola Joyce spelade så fint för oss.
söndag 31 oktober 2010
sunday morning
bästa söndagsmorgonen på hela året...vakna, trött som bara den som vanligt, känna sängens värme omfamna en, tänka att snart måste jag lämna mitt lilla bo om jag ska iväg till kyrkan, vilket jag oftast försöker göra på söndagen. Å så komma på att man får dra tillbaka klockan en timme! ljuvligt.
Tiden är en märklig företeelse. Jag försöker i varje fall tänka att tiden kommer till mig, istället för att känna att jag jagar tiden som bara försvinner sekund för sekund- som en hal ål man aldrig får grepp om. Nej, tiden kommer från andra hållet- för att möta mig.
Bokbytarmiddag igårkväll. Trevlig liten sammankomst. Lyckades missplanera hela dagen, så de böcker jag tänkt få med mig ligger kvar här hemma och mitt bidrag fick bli en endaste bok jag hade på jobbet. Men jag lyckades gå därifrån med 6 böcker. Bra utbyte. Ett par biografier, en tonårsbok (tror jag i alla fall, Johanna Tydells andra), en deckare och "så lyckas du med dina krukväxter"..
Det är verkligen ett problem i min självbild- det faktum att jag lyckas döda varenda växt jag tar hem. Insikten att den där gröna plastväxten mamma köpte en gång måste få vara kvar eftersom den ofta är det enda som, åtminstone på håll, ser levande ut. Jag kan inte alls identifiera mig med detta. Jag vill vara en sån som växterna älskar att bo hos. Där de trivs å jag tar hand om dom å småpratar med dom. En gång började jag gråta när en orkidéknopp hade slagit ut. Av glädje alltså. Förundran inför livets o naturens storhet typ...
Kanske skulle bli alldeles för emotionellt för mig att ha den där lägenheten med massa fina levande stortrivandes växter i. Kanske skulle jag inte kunna ha distansen utan odla någon besatthets-sida hos mig.
Mammas plastväxt är faktiskt fin. Härifrån sängen ser den levande ut.
Igår var jag hos en vän som spelade julmusik. Nu har jag stort Sufjan Stevens-sug.
Tiden är en märklig företeelse. Jag försöker i varje fall tänka att tiden kommer till mig, istället för att känna att jag jagar tiden som bara försvinner sekund för sekund- som en hal ål man aldrig får grepp om. Nej, tiden kommer från andra hållet- för att möta mig.
Bokbytarmiddag igårkväll. Trevlig liten sammankomst. Lyckades missplanera hela dagen, så de böcker jag tänkt få med mig ligger kvar här hemma och mitt bidrag fick bli en endaste bok jag hade på jobbet. Men jag lyckades gå därifrån med 6 böcker. Bra utbyte. Ett par biografier, en tonårsbok (tror jag i alla fall, Johanna Tydells andra), en deckare och "så lyckas du med dina krukväxter"..
Det är verkligen ett problem i min självbild- det faktum att jag lyckas döda varenda växt jag tar hem. Insikten att den där gröna plastväxten mamma köpte en gång måste få vara kvar eftersom den ofta är det enda som, åtminstone på håll, ser levande ut. Jag kan inte alls identifiera mig med detta. Jag vill vara en sån som växterna älskar att bo hos. Där de trivs å jag tar hand om dom å småpratar med dom. En gång började jag gråta när en orkidéknopp hade slagit ut. Av glädje alltså. Förundran inför livets o naturens storhet typ...
Kanske skulle bli alldeles för emotionellt för mig att ha den där lägenheten med massa fina levande stortrivandes växter i. Kanske skulle jag inte kunna ha distansen utan odla någon besatthets-sida hos mig.
Mammas plastväxt är faktiskt fin. Härifrån sängen ser den levande ut.
Igår var jag hos en vän som spelade julmusik. Nu har jag stort Sufjan Stevens-sug.
onsdag 27 oktober 2010
systemet. skitsystemet.
En vecka senare är jag fortfarande lika upprörd över Systemet.Och imorgon ska jag försöka suck it up för min läkare, trots att jag tycker han varit asdålig. Ändå ska jag nu försöka vara himla trevlig och sympatisk och få honom att formulera ett bra sjukintyg som ska duga åt försäkringskassan. Förnedrande.
Tydligen är det 6 av 10 intyg som kommer in till FK som inte är skrivna på rätt sätt nu, för att de nyligen ändrat reglerna på hur det måste vara formulerat. Det är ju helt sjukt. Så otroligt mycket resurser som går åt till att skicka intyg fram å tillbaka.
Well.
Just nu försöker jag bli lugnad av Bon Iver,re:stacks.
Annars är det ju mest Håkan dessa dagar. Nya skivan är väldigt bra helt enkelt. Undra om man hade känt likadant för honom om man inte bott i Göteborg? kanske inte. Men det gör inget. för som livet är nu så förgyller han det.
Tydligen är det 6 av 10 intyg som kommer in till FK som inte är skrivna på rätt sätt nu, för att de nyligen ändrat reglerna på hur det måste vara formulerat. Det är ju helt sjukt. Så otroligt mycket resurser som går åt till att skicka intyg fram å tillbaka.
Well.
Just nu försöker jag bli lugnad av Bon Iver,re:stacks.
Annars är det ju mest Håkan dessa dagar. Nya skivan är väldigt bra helt enkelt. Undra om man hade känt likadant för honom om man inte bott i Göteborg? kanske inte. Men det gör inget. för som livet är nu så förgyller han det.
torsdag 21 oktober 2010
sverige, sverige, älskade land...
Det är sjukt nyttigt att hamna i en helt ny situation. Alltid på alla sätt säkerligen, men just nu tänker jag samhällsmässigt.
Jag är så sjukt upprörd över Sverige. Detta land som tror att vi är så bra- för jag tror fortfarande det finns någon känsla i oss om att vi ligger typ i topp vad gäller miljö, sjukvård, skola, mänsklighet. Vilken himla bullshit.
Jag har ju varit sjukskriven ett tag, och idag fick jag ett brev om att Försäkringskassan inte beviljar min ansökan om sjukpenning för den här tiden. Att jag pratade med handläggaren i en halvtimme häromdagen och försökte förklara hela situationen, framför allt om min läkare som verkligen har varit dålig, gjorde uppenbarligen ingen skillnad. Detta gör ju att man redan i förväg känner sig lite uppgiven på att skicka in sina synpunkter på beslutet i hopp om att de skulle ändra det. Men jag ska göra det. Även fast jag egentligen känner att jag skiter i pengarna- som tur är så har jag pengar sparat och en ekonomiskt trygg familj runtom som skulle kunna hjälpa mig om det var kris. Men det är ju verkligen inte alla förunnat. Man förstår verkligen att de är de som redan har det sämst som far ännu sämre i det här systemet.
Det här är jag arg för:
Jag träffar en läkare som inte lyssnar på mig. Känns som att han sätter in mig i något standardfack som "ung kvinna som är lite trött och uppvarvad". Han skriver inte ens i sjukintyget anledningen till att jag sökte upp honom- att jag hade så sjukt ont i kroppen att jag verkligen inte kunde gå. Jag var helt matt i musklerna och orkade knappt hålla i en telefon. Jag är ändå ganska van vid att arbeta fysiskt hårt, men det här var liksom på en helt annan nivå. Jag nämnde för läkaren att jag haft en hel del problem med panikångest under lång tid, men det var inte orsaken till att jag kände att jag inte klarade jobbet. Han skrev dock det och allmän mental trötthet i sjukintyget.
Intyget fick jag hemskickat två veckor efter besöket, då jag ju redan hade varit hemma från jobbet. Vid återbesöket skrev han ut antidepressiva och jag skulle börja med dom samma dag som jag skulle återgå till jobbet. Jag tänker att det är allmänt känt att man kan må sämre de första veckorna man börjar med sådant. Jag jobbade två dagar men efter det mådde jag så sjukt dåligt så det fanns inte på kartan att jag skulle kunna jobba. Läkaren sjukskrev mig då igen, men ändrade bara datumet på intyget och skrev ingenting om medicinering och biverkningar (när jag träffade honom först sa han att det inte skulle vara några biverkningar och när jag påpekade att jag fått en hel del av dom så hintade han att jag var dum som läst biverkningssedeln).
Det intyget fick jag med mig på en gång, och kanske borde jag kollat igenom det redan där och då, men jag tycker egentligen att det är ganska mycket begärt att man ska sitta framför sin läkare och ifrågasätta det han skrivit. Men det inser jag ju att jag borde ha gjort.
I alla fall- jag skickade med ett brev till försäkringskassan där jag skrev att jag visst medicinerade trots att läkaren kryssat i att jag inte gjorde det på intyget, och frågade om jag skulle be om ett nytt intyg. När handläggaren ringde upp mig (utan att ens läst mitt bifogade brev) så sa hon att det inte skulle spela så stor roll.
Sen är det ju ändå läkarintyget som utgör hela grunden för beslutet. Och när de inte anser att det är tillräckligt förklarande så får man ingen sjukpenning. Detta besked får man ca 2 månader efter att man ansökt om det. Nu är jag ju redan tillbaka och jobbar, men jag har ju inte möjlighet att gå tillbaka och ändra det som varit. Jag har ju inte jobbat eftersom jag hade fått sjukskrivning. Hade jag vetat att jag inte skulle få sjukpenning hade jag åtminstone haft möjlighet att tvinga mig till jobbet de dagar det känts mer okej. Nu kan ju inte min arbetsgivare ge mig lön för det jag inte jobbat.
Som sagt- det är tur att man har ett personligt nätverk som kan ge en pengar om det skulle krisa, för att samhället ska vilja hjälpa dig kan du inte räkna med. Synd för dig om du, utöver att må dåligt, råkar vara ensam och fattig också.
Välkommen till USA, We hope you´ll enjoy your stay.
Jag är så sjukt upprörd över Sverige. Detta land som tror att vi är så bra- för jag tror fortfarande det finns någon känsla i oss om att vi ligger typ i topp vad gäller miljö, sjukvård, skola, mänsklighet. Vilken himla bullshit.
Jag har ju varit sjukskriven ett tag, och idag fick jag ett brev om att Försäkringskassan inte beviljar min ansökan om sjukpenning för den här tiden. Att jag pratade med handläggaren i en halvtimme häromdagen och försökte förklara hela situationen, framför allt om min läkare som verkligen har varit dålig, gjorde uppenbarligen ingen skillnad. Detta gör ju att man redan i förväg känner sig lite uppgiven på att skicka in sina synpunkter på beslutet i hopp om att de skulle ändra det. Men jag ska göra det. Även fast jag egentligen känner att jag skiter i pengarna- som tur är så har jag pengar sparat och en ekonomiskt trygg familj runtom som skulle kunna hjälpa mig om det var kris. Men det är ju verkligen inte alla förunnat. Man förstår verkligen att de är de som redan har det sämst som far ännu sämre i det här systemet.
Det här är jag arg för:
Jag träffar en läkare som inte lyssnar på mig. Känns som att han sätter in mig i något standardfack som "ung kvinna som är lite trött och uppvarvad". Han skriver inte ens i sjukintyget anledningen till att jag sökte upp honom- att jag hade så sjukt ont i kroppen att jag verkligen inte kunde gå. Jag var helt matt i musklerna och orkade knappt hålla i en telefon. Jag är ändå ganska van vid att arbeta fysiskt hårt, men det här var liksom på en helt annan nivå. Jag nämnde för läkaren att jag haft en hel del problem med panikångest under lång tid, men det var inte orsaken till att jag kände att jag inte klarade jobbet. Han skrev dock det och allmän mental trötthet i sjukintyget.
Intyget fick jag hemskickat två veckor efter besöket, då jag ju redan hade varit hemma från jobbet. Vid återbesöket skrev han ut antidepressiva och jag skulle börja med dom samma dag som jag skulle återgå till jobbet. Jag tänker att det är allmänt känt att man kan må sämre de första veckorna man börjar med sådant. Jag jobbade två dagar men efter det mådde jag så sjukt dåligt så det fanns inte på kartan att jag skulle kunna jobba. Läkaren sjukskrev mig då igen, men ändrade bara datumet på intyget och skrev ingenting om medicinering och biverkningar (när jag träffade honom först sa han att det inte skulle vara några biverkningar och när jag påpekade att jag fått en hel del av dom så hintade han att jag var dum som läst biverkningssedeln).
Det intyget fick jag med mig på en gång, och kanske borde jag kollat igenom det redan där och då, men jag tycker egentligen att det är ganska mycket begärt att man ska sitta framför sin läkare och ifrågasätta det han skrivit. Men det inser jag ju att jag borde ha gjort.
I alla fall- jag skickade med ett brev till försäkringskassan där jag skrev att jag visst medicinerade trots att läkaren kryssat i att jag inte gjorde det på intyget, och frågade om jag skulle be om ett nytt intyg. När handläggaren ringde upp mig (utan att ens läst mitt bifogade brev) så sa hon att det inte skulle spela så stor roll.
Sen är det ju ändå läkarintyget som utgör hela grunden för beslutet. Och när de inte anser att det är tillräckligt förklarande så får man ingen sjukpenning. Detta besked får man ca 2 månader efter att man ansökt om det. Nu är jag ju redan tillbaka och jobbar, men jag har ju inte möjlighet att gå tillbaka och ändra det som varit. Jag har ju inte jobbat eftersom jag hade fått sjukskrivning. Hade jag vetat att jag inte skulle få sjukpenning hade jag åtminstone haft möjlighet att tvinga mig till jobbet de dagar det känts mer okej. Nu kan ju inte min arbetsgivare ge mig lön för det jag inte jobbat.
Som sagt- det är tur att man har ett personligt nätverk som kan ge en pengar om det skulle krisa, för att samhället ska vilja hjälpa dig kan du inte räkna med. Synd för dig om du, utöver att må dåligt, råkar vara ensam och fattig också.
Välkommen till USA, We hope you´ll enjoy your stay.
måndag 18 oktober 2010
Heliga tårar
Jag längtar efter att gråta. Jag har haft ganska svårt för det. spänt mig istället. inte alls bra. gråt måste ut. sen plötsligt för några månader var det som att fördämningarna brast. jag grät hur mycket som helst. och det var skönt. men uttröttande. nu kan jag inte igen. kanske för att jag äter antidepressiva? det kanske hämmar gråten på något sätt?
sen kan jag plötsligt börja gråta när det är typ något idrottsevent på tv- då sipprar tårarna fram. När de står där överst på pallen och man ser hur de liksom börjar fatta att de faktiskt vann. Jag som inte ens är särskilt idrottsintresserad. Och när jag kollar på Biggest loser (ja, jag har fastnat i det. i det amerikanska vill säga, med Jillian and Booooob, och deras provocerande sundhet)- kanske är det när människor klarar något de aldrig trott de skulle klara? Kanske är den grejen som slår an någon sträng i mig.
Jag tackar och tar emot. Bättre att gråta till kanal 5-program än inte alls.
"Tårarna är heliga- ty de vattnar marken där din själ växer."
Just nu lyssnar jag på Carrying a Stone med fina fina Loney,Dear.
sen kan jag plötsligt börja gråta när det är typ något idrottsevent på tv- då sipprar tårarna fram. När de står där överst på pallen och man ser hur de liksom börjar fatta att de faktiskt vann. Jag som inte ens är särskilt idrottsintresserad. Och när jag kollar på Biggest loser (ja, jag har fastnat i det. i det amerikanska vill säga, med Jillian and Booooob, och deras provocerande sundhet)- kanske är det när människor klarar något de aldrig trott de skulle klara? Kanske är den grejen som slår an någon sträng i mig.
Jag tackar och tar emot. Bättre att gråta till kanal 5-program än inte alls.
"Tårarna är heliga- ty de vattnar marken där din själ växer."
Just nu lyssnar jag på Carrying a Stone med fina fina Loney,Dear.
onsdag 13 oktober 2010
allt har sin tid
Kanske ska man ha lite årstidsperspektiv på sitt liv. Naturen har liksom en rytm, av vila, groning (låter vi vara ett ord), sol o blomning o färg och sen nedtrappning och vila igen. Typ.
Det är lätt att önska att livet ska vara en vacker sommardag hela tiden, springa över en blomsteräng i en fladdrande bomullsklänning liksom. Men man kanske ska se att livet behöver ha sina perioder av höst och vinter också, av vila och återhämtning, ett litet steg tillbaka liksom, för att få perspektiv och inte tappa riktningen.
Och det finns ju strålande vackra höst- och vinterdagar också. Det är inte nödvändigtvis perioder av bara grått och mörker. Det måste man komma ihåg. Annars blir man ju galen.
Tänker att ganska många svenskar ändå säger att de gillar årstidsväxlingarna (utom de där som varje år säger "nä fan, man borde verkligen flytta söderut, värme o gött hela tiden", eller kanske de också, innerst inne. annars kan de väl bara flytta).
Och kanske borde man försöka gilla växlingarna i sitt eget liv också. Se det som helt naturligt. sunt. stilla bida tiden. vila i att våren och ljuset kommer igen. för det gör det alltid. hur förvånad man än blir varje år.
Det är lätt att önska att livet ska vara en vacker sommardag hela tiden, springa över en blomsteräng i en fladdrande bomullsklänning liksom. Men man kanske ska se att livet behöver ha sina perioder av höst och vinter också, av vila och återhämtning, ett litet steg tillbaka liksom, för att få perspektiv och inte tappa riktningen.
Och det finns ju strålande vackra höst- och vinterdagar också. Det är inte nödvändigtvis perioder av bara grått och mörker. Det måste man komma ihåg. Annars blir man ju galen.
Tänker att ganska många svenskar ändå säger att de gillar årstidsväxlingarna (utom de där som varje år säger "nä fan, man borde verkligen flytta söderut, värme o gött hela tiden", eller kanske de också, innerst inne. annars kan de väl bara flytta).
Och kanske borde man försöka gilla växlingarna i sitt eget liv också. Se det som helt naturligt. sunt. stilla bida tiden. vila i att våren och ljuset kommer igen. för det gör det alltid. hur förvånad man än blir varje år.
tisdag 12 oktober 2010
trött trött trött
Utbrändhet. Eller utmattningsdepression. Eller vad det nu heter som jag varit/är i. En mycket märklig sjukdom.
För man ska nog se det som en sjukdom inser jag. På samma sätt som man ska se alkoholism som en sjukdom. Utan några övriga jämförelser.
Jag hade aldrig kunnat ana den här typen av trötthet innan. Fysiskt trött har man ju varit förut. Drev ett café ett gäng år, när vi sålde så tänkte jag verkligen att den stora lärdomen var att man klarar mer än man tror. På många olika plan, men f.a fysiskt. Så sjukt trött man kunde vara vid stängning och så väntade ett kök fullt av disk och städning som bara känns totalt övermäktigt. Så la man sig några minuter i soffan och på något märkligt sätt får man ny kraft och orkar med det där ändå.
Men det här. En helt annan situation såklart. Och kanske mer mentalt tungt. Men så märkligt när man liksom inte återhämtar sig. När man bara är trött trött trött. Känns som jag stått så där som man gjorde på gymnastiken ibland, med armarna rakt ut och skulle göra som små cirklar. Den tröttheten när man släpper ner armarna och de bara känns som spaghetti.
Himla läkar-idiot. Det är intressant på ett sätt (om man ska se det positivt) (och det ska man ju), att hamna i en helt ny situation. Läkare, sjukskrivning, försäkringskassa. Här skulle ju liksom inte jag hamna. Så plötsligt sitter man där. Så himla utlämnad. Och då är det inte så lätt att stå på sig och säga till den där läkaren att du kanske skulle ta en minut och fråga hur jag mår. och kanske lyssna på vad jag sa. och kanske inte vara så himla solbränd och ha så vita tänder.
Otroligt tacksam att jag ändå har många runt om mig. Läkarvänner. Och andra fina vänner. Men tänk så många som faktiskt inte har det. Som sitter där och blir bedömd, och inte har någon att få lite stöttning av efteråt. Och I don´t blame den som känner sig helt nedvärderad av samhället sen. Man känner sig så otroligt liten.
Två veckors halvtid, sen direkt upp på heltid. Om 2 dagar. Och idag klarade jag inte att gå dit dom där 4 små timmarna. Sånt bakslag. Men det är hans "bestämda åsikt" att jag ska upp i heltid på fredag. Känns dömt att misslyckas redan nu.
Ååååå- ge mig nytt. energi. kraft. engagemang. nu nu nu.
Ge det tid... ett steg i taget...snäll mot mig själv...
måndag 11 oktober 2010
beyond my förstånd
"Donovan Woods- när Damien Rice känns lite för 2005"
Fint faktiskt. T.ex My Cousin has a Grey Cup Ring.
Musik är ändå fantastiskt. Skriver jag på allvar fast det låter kliché. Det finns ju liksom inte så många olika toner, ändå går det att sätta ihop det på så sjukt många olika sätt. Som kan få en att känna. tröstas. vila. peppa. vara ord när ord inte räcker.
Sånt ger mig känsla för att det måste finnas något större. Att livet är mer än bara biologi och evolution och kemiska processer. Hur skulle allt bara kunna vara slump? Är inte det ännu märkligare att tro än att tro att det finns någon tanke bakom allt? För något måste man ju tro om den här jorden vi lever på. Om man nu inte är befriad från att fundera på sådant. Lyckliga den.
För det är ju onekligen svårt att få ihop ibland. vem Gud (om man nu väljer att kalla tanken det) är och hur han hon den det fungerar. Och finns Gud så övergår allt det där vårt förstånd, och det är som det ska vara. Vilket vi postmoderna västerlänningar nog har mycket svårt att acceptera. Att något överhuvudtaget skulle övergå vårt förstånd.
Fint faktiskt. T.ex My Cousin has a Grey Cup Ring.
Musik är ändå fantastiskt. Skriver jag på allvar fast det låter kliché. Det finns ju liksom inte så många olika toner, ändå går det att sätta ihop det på så sjukt många olika sätt. Som kan få en att känna. tröstas. vila. peppa. vara ord när ord inte räcker.
Sånt ger mig känsla för att det måste finnas något större. Att livet är mer än bara biologi och evolution och kemiska processer. Hur skulle allt bara kunna vara slump? Är inte det ännu märkligare att tro än att tro att det finns någon tanke bakom allt? För något måste man ju tro om den här jorden vi lever på. Om man nu inte är befriad från att fundera på sådant. Lyckliga den.
För det är ju onekligen svårt att få ihop ibland. vem Gud (om man nu väljer att kalla tanken det) är och hur han hon den det fungerar. Och finns Gud så övergår allt det där vårt förstånd, och det är som det ska vara. Vilket vi postmoderna västerlänningar nog har mycket svårt att acceptera. Att något överhuvudtaget skulle övergå vårt förstånd.
söndag 10 oktober 2010
projektet Jag
jag har ju gått igång lite på den hära inre-barnet-grejen, inom psykodynamiken.Förut har jag nog kunnat tycka att det känts lite pretto; du måste möta ditt inre barn för att bli hel, typ. Men nu- nu har jag insett att det ju verkligen är så. Kanske inte för alla. Eller, jo, kanske för alla.
Det handlar inte om att ens vuxna jag logiskt kan förklara sina beteenden som kan bero på sår från barndomen. Även om man lyckas förstå situationen, så måste man liksom gå tillbaka till känslan. Tillåta sig att vara liten. "det här kanske inte är en stor grej egentligen, men som barn upplevde jag det så här, för jag var bara ett barn". Få sörja det som blev fel när man försökte förstå hur man skulle handskas med världen. För det är inte en lätt värld att förhålla sig till.
På något twistat sätt är det lätt att man istället försöker straffa sig själv för det som blev fel för det lilla barnet jag. Men det enda som hjälper är att vara snäll. Medkännande.
Först då kan hon släppa alla sina rädslor.
Sen är det ju en himla lögn att tro att man ska bli hel. Att projektet Jag skulle bli klart någon dag. Och då ska minsann Livet börja. Så är det ju inte. Samtidigt kanske det är det som kan få vara fint i livet. Typ spännande eller nåt. Att man förändras. växer. ramlar ner igen. krisar. utvecklas. Inte för att målet är att man ska bli perfekt. Utan för att det är det som är att vara människa.
Idag lyssnar jag på Robyn. Framför allt None of Dem feut. Röyksopp. "I´m so bored in this town. Take me away from here. Play some kind of new sound. Something true and sincere." Man kan inte säga annat än att hon är grym.
Men idag känner jag faktiskt att this town kan vara helt okej också.
Det handlar inte om att ens vuxna jag logiskt kan förklara sina beteenden som kan bero på sår från barndomen. Även om man lyckas förstå situationen, så måste man liksom gå tillbaka till känslan. Tillåta sig att vara liten. "det här kanske inte är en stor grej egentligen, men som barn upplevde jag det så här, för jag var bara ett barn". Få sörja det som blev fel när man försökte förstå hur man skulle handskas med världen. För det är inte en lätt värld att förhålla sig till.
På något twistat sätt är det lätt att man istället försöker straffa sig själv för det som blev fel för det lilla barnet jag. Men det enda som hjälper är att vara snäll. Medkännande.
Först då kan hon släppa alla sina rädslor.
Sen är det ju en himla lögn att tro att man ska bli hel. Att projektet Jag skulle bli klart någon dag. Och då ska minsann Livet börja. Så är det ju inte. Samtidigt kanske det är det som kan få vara fint i livet. Typ spännande eller nåt. Att man förändras. växer. ramlar ner igen. krisar. utvecklas. Inte för att målet är att man ska bli perfekt. Utan för att det är det som är att vara människa.
Idag lyssnar jag på Robyn. Framför allt None of Dem feut. Röyksopp. "I´m so bored in this town. Take me away from here. Play some kind of new sound. Something true and sincere." Man kan inte säga annat än att hon är grym.
Men idag känner jag faktiskt att this town kan vara helt okej också.
tisdag 5 oktober 2010
Kämpar. vevar frenetiskt med armarna. snurrar runt runt. värjer mig. håller så hårt i kanten att knogarna vitnar. rädd för att falla ner i hålet inom mig. tankar jagar mig. röster skriker. jag håller för öronen. men det tystnar inte.
inuti mig pågår ett krig. jag mot jag. jag mot Gud. jag mot Livet. vill ha kontroll. på mig. på livet. på Gud.
så trött. så trött.
jag vet att enda sättet att vinna är att låta sig besegras.
släppa taget.
falla.
men är så rädd.
(det finns inget att vara rädd för. det är ingen som jagar dig. inte livet. inte Gud. du kan vila. kampen är inte farlig. Jag tar emot dig när du faller.)
inuti mig pågår ett krig. jag mot jag. jag mot Gud. jag mot Livet. vill ha kontroll. på mig. på livet. på Gud.
så trött. så trött.
jag vet att enda sättet att vinna är att låta sig besegras.
släppa taget.
falla.
men är så rädd.
(det finns inget att vara rädd för. det är ingen som jagar dig. inte livet. inte Gud. du kan vila. kampen är inte farlig. Jag tar emot dig när du faller.)
söndag 3 oktober 2010
jag vill inte vara vi
Läste i en liten bisats i en artikel igår, typ att det vi idag helst vill är att verka så distansierade som möjligt, till allt liksom. Är man cool har man distans. Jag bryr mig liksom inte. Inget kommer åt mig.
Vi tror att vi är mer självständiga än någonsin, mer egna, men egentligen går vi omkring och är så grymt osäkra. Vågar inte visa oss. Inte känna. Inte tänka själva utan att först gå omvägen via hur man ska reagera på nåt. Vågar liksom inte gå på en utställning och säga vad vi tycker om vi inte läst recensionen i DN först.
Fy så trist. så färglöst.
Fast jag hoppas jag har fel. Det finns säkert många som visst vågar visa sig själva, vad de tycker och känner. Och jag är lite avundsjuk på dom. Eller ganska mycket. För "vi" är ju egentligen jag.
Jag vill lova mig själv att börja vara jag. Måste bara hitta mig först. För jag har tappat bort mig själv lite någonstans på vägen.
Vi tror att vi är mer självständiga än någonsin, mer egna, men egentligen går vi omkring och är så grymt osäkra. Vågar inte visa oss. Inte känna. Inte tänka själva utan att först gå omvägen via hur man ska reagera på nåt. Vågar liksom inte gå på en utställning och säga vad vi tycker om vi inte läst recensionen i DN först.
Fy så trist. så färglöst.
Fast jag hoppas jag har fel. Det finns säkert många som visst vågar visa sig själva, vad de tycker och känner. Och jag är lite avundsjuk på dom. Eller ganska mycket. För "vi" är ju egentligen jag.
Jag vill lova mig själv att börja vara jag. Måste bara hitta mig först. För jag har tappat bort mig själv lite någonstans på vägen.
fredag 1 oktober 2010
min lilla vän jag
Thank God för ångestdämpande. Efter en riktig helvetesvecka med biverkningar på diverse sätt har det börjat stabilisera sig (tur att man omger sig av vänner som övertalar en att det är värt att härda ut när läkaren säger "äh, det kommer inte kännas så mycket").
Fattar inte varför jag varit så neggo mot det förut. Som att det skulle vara någon slags prestige-förlust. Fast bara vad gäller mig själv. Om någon annan tar antidepressiva har jag bara hejat på- "herregud, hela världen äter ju sånt, om man tar penicillin när man är fysiskt sjuk så ska man såklart ta det som finns när psyket är lite svajjigt" etc. Men när det gäller mig själv, då har det liksom känts helt annorlunda. Jag ska väl klara det här liksom, det är bara att skärpa mig, inte låta de där tankarna få någon makt.
Att man ofta har så mycket högre krav på sig själv än vad man har på andra. värdelöst. jag ska nog skapa mig ett litet alter ego, som liksom är lättare att vara snäll mot. "min lilla vän ingo-pops". Dig ska jag vara snäll mot. Ta hand om.
Idag lyssnar jag på Mountain Man- How´m I doin.
Fattar inte varför jag varit så neggo mot det förut. Som att det skulle vara någon slags prestige-förlust. Fast bara vad gäller mig själv. Om någon annan tar antidepressiva har jag bara hejat på- "herregud, hela världen äter ju sånt, om man tar penicillin när man är fysiskt sjuk så ska man såklart ta det som finns när psyket är lite svajjigt" etc. Men när det gäller mig själv, då har det liksom känts helt annorlunda. Jag ska väl klara det här liksom, det är bara att skärpa mig, inte låta de där tankarna få någon makt.
Att man ofta har så mycket högre krav på sig själv än vad man har på andra. värdelöst. jag ska nog skapa mig ett litet alter ego, som liksom är lättare att vara snäll mot. "min lilla vän ingo-pops". Dig ska jag vara snäll mot. Ta hand om.
Idag lyssnar jag på Mountain Man- How´m I doin.
torsdag 30 september 2010
på vägen de vandra tillsammans hand i hand
Man vill ju liksom bli hel. känna sig hel i sig själv. Och då måste nog både det jag är glad över är jag, och det jag önskar vore annorlunda få vara där. Att till varje pris bli av med det där man tycker är svagt hos sig själv är nog inte rätt väg. Det är ofta det svaga hos människor som gör att man gillar dom. Det som väcker medkänsla. som gör en sympatisk. och lite ödmjuk. Snarare är det väl att man ska bli vän med det som är litet i sig. Låta det svaga och det starka gå hand i hand liksom.
Som att det starka skulle vara mycket enklare att hitta...så är det ju inte heller. Det är ofta ljuset inom oss som skrämmer oss mest, sa Mandela tror jag. Det starka, det att man innerst inne vet att man har förmågan att förändra. sig själv och till viss del sin omvärld. det kanske är det mest skrämmande.
Idag lyssnar jag på Ólafur Arnalds. lite inne på det där isländska nu. vackert så det förslår.
onsdag 29 september 2010
mötas
Egentligen är det ju så sjukt vackert att vara människa.
När man plötsligt upptäcker det där hos andra människor- som också är lite trasigt. när man plötsligt känner den där gemenskapen. Liksom- här går vi omkring allihop och försöker få ihop det där som blev ens liv. drömmer och önskar och längtar. lyckas och misslyckas. är glada, är sorgsna. i någon slags ständig pendelrörelse.
och fast våra liv kan se så sjukt olika utifrån så är vi liksom ganska lika. och när man vågar mötas i det så kan det vara så himla fint. magiskt.
Hjalmar Gullbergs dikt. påmint mig många gånger om det där- att ett flyktigt möte kan vara befrielse nog. När man är där inne i sin ångest och oro, så plötsligt, ibland från helt oväntat håll, kanske bara genom en bok eller en låt, så blir det ett möte, ett riktigt möte liksom, då luften plötsligt öppnas upp och inte känns lika tung. världen inte lika skrämmande. där man får ett ord eller två. som gör det lite lättare att gå. ett steg till.
och de där mötena får bära en genom livet.
När man plötsligt upptäcker det där hos andra människor- som också är lite trasigt. när man plötsligt känner den där gemenskapen. Liksom- här går vi omkring allihop och försöker få ihop det där som blev ens liv. drömmer och önskar och längtar. lyckas och misslyckas. är glada, är sorgsna. i någon slags ständig pendelrörelse.
och fast våra liv kan se så sjukt olika utifrån så är vi liksom ganska lika. och när man vågar mötas i det så kan det vara så himla fint. magiskt.
Om i ödslig skog
ångest dig betog,
kunde ett flyktigt möte
vara befrielse nog.
Giva om vägen besked,
därpå skiljas i fred:
sådant var främlingars möte
enligt uråldrig sed.
Byta ett ord eller två
gjorde det lätt att gå.
Alla människors möte
borde vara så.
ångest dig betog,
kunde ett flyktigt möte
vara befrielse nog.
Giva om vägen besked,
därpå skiljas i fred:
sådant var främlingars möte
enligt uråldrig sed.
Byta ett ord eller två
gjorde det lätt att gå.
Alla människors möte
borde vara så.
Hjalmar Gullbergs dikt. påmint mig många gånger om det där- att ett flyktigt möte kan vara befrielse nog. När man är där inne i sin ångest och oro, så plötsligt, ibland från helt oväntat håll, kanske bara genom en bok eller en låt, så blir det ett möte, ett riktigt möte liksom, då luften plötsligt öppnas upp och inte känns lika tung. världen inte lika skrämmande. där man får ett ord eller två. som gör det lite lättare att gå. ett steg till.
och de där mötena får bära en genom livet.
tristessrädd
Ska börja jobba igen på fredag. Efter 6 veckors sjukskrivning. Skitnervös. Mest för att jag ska komma tillbaka och bara tycka det är trååååkigt. Inte orka med människor. Och jag träffar mycket människor i mitt jobb. Och jag är den där glada trevliga unga tjejen typ. Tänk om jag inte orkar det längre. Bara vill vara sur och oengagerad.
Jag är så rädd för tristessen.
Och jag fattar ju att det är man själv som påverkar det där. Ens inställning till saker, jobb, människor, livet liksom. Rädslan kanske ligger i det. Att man vet att det är upp till en själv, men att man liksom inte kan förmå sig. Alltså det är ju inte det att man vill skratta och skämta dagarna i ända. Jaga roligt. Det skulle ju göra livet urvattnat på nåt sätt. Det är ju inte glättigt man är ute efter. Vad är det man är ute efter egentligen? Å vad jag känner mig som en produkt av min generation...patetiskt.
Jag vill fylla livet med det vackra. Och ibland kanske det mörka o sorgsna är det vackra. En tavla utan skuggor är inte så intressant liksom.
Igår kväll tog jag mig upp från soffan och cyklade ner till vattnet. Tog med en filt och satt mot en nerklottrad mur och tittade ut över hamninloppet i solnedgången. Det var vackert.
Sen kröp jag ner i sängen med Murakami och lyssnade på Hengilás med Jónsi på repeat. Sjuuukt fin.
Jag är så rädd för tristessen.
Och jag fattar ju att det är man själv som påverkar det där. Ens inställning till saker, jobb, människor, livet liksom. Rädslan kanske ligger i det. Att man vet att det är upp till en själv, men att man liksom inte kan förmå sig. Alltså det är ju inte det att man vill skratta och skämta dagarna i ända. Jaga roligt. Det skulle ju göra livet urvattnat på nåt sätt. Det är ju inte glättigt man är ute efter. Vad är det man är ute efter egentligen? Å vad jag känner mig som en produkt av min generation...patetiskt.
Jag vill fylla livet med det vackra. Och ibland kanske det mörka o sorgsna är det vackra. En tavla utan skuggor är inte så intressant liksom.
Igår kväll tog jag mig upp från soffan och cyklade ner till vattnet. Tog med en filt och satt mot en nerklottrad mur och tittade ut över hamninloppet i solnedgången. Det var vackert.
Sen kröp jag ner i sängen med Murakami och lyssnade på Hengilás med Jónsi på repeat. Sjuuukt fin.
söndag 26 september 2010
tro och tvivel
Ny dag. Ny luft. Faktiskt.
Det är så skönt när det händer. Att allt plötsligt kan kännas lite nytt utan att något egentligen hänt. Jag har en vän som brukar säga att Ingenting är statiskt. Det kan vara väldigt svårt att tro på, för mig i alla fall. Lätt att tänka att såhär kommer det alltid vara, det kommer aldrig aldrig aldrig förändras. Man kanske borde lärt sig vid det här laget att det oftast förändras. Eller alltid. På något sätt. Det är väl det som kallas hopp. Aningen om att ingenting är statiskt. Att man inte fastnar i tankar eller tillstånd.
Tänkt en del på Gud den här morgonen. Hörde nån på radion häromdagen som sa att den önskade den hade en tro, "det skulle vara så enkelt att ha färdiga svar". Oooooooooooo... vilken missuppfattning. Vanlig dock. Jag skulle också önska att tron gav massa svar. För mig är det ju inte så. Jag kan ibland önska att jag slapp tro för det skulle vara så skönt att slippa alla frågor som uppkommer för att man ska blanda in Gud i allt. För Gud är inte enkel. Tror man det kan det nog bli grymt fel. Och det har det ju visserligen ofta blivit i religionens fotspår. och det är människornas fel, som försöker förenkla, inte Guds fel. Tänker jag.
Om man tvivlar 99% och tror 1%, tror man då?
Idag lyssnar jag på Nantes med Beirut. mmm.
Det är så skönt när det händer. Att allt plötsligt kan kännas lite nytt utan att något egentligen hänt. Jag har en vän som brukar säga att Ingenting är statiskt. Det kan vara väldigt svårt att tro på, för mig i alla fall. Lätt att tänka att såhär kommer det alltid vara, det kommer aldrig aldrig aldrig förändras. Man kanske borde lärt sig vid det här laget att det oftast förändras. Eller alltid. På något sätt. Det är väl det som kallas hopp. Aningen om att ingenting är statiskt. Att man inte fastnar i tankar eller tillstånd.
Tänkt en del på Gud den här morgonen. Hörde nån på radion häromdagen som sa att den önskade den hade en tro, "det skulle vara så enkelt att ha färdiga svar". Oooooooooooo... vilken missuppfattning. Vanlig dock. Jag skulle också önska att tron gav massa svar. För mig är det ju inte så. Jag kan ibland önska att jag slapp tro för det skulle vara så skönt att slippa alla frågor som uppkommer för att man ska blanda in Gud i allt. För Gud är inte enkel. Tror man det kan det nog bli grymt fel. Och det har det ju visserligen ofta blivit i religionens fotspår. och det är människornas fel, som försöker förenkla, inte Guds fel. Tänker jag.
Om man tvivlar 99% och tror 1%, tror man då?
Idag lyssnar jag på Nantes med Beirut. mmm.
onsdag 22 september 2010
Lyckliga livet- mediumpaketet
”ångest är ett tecken på att något behöver förändras i ditt liv” läste jag idag. Jo tack. Men vad? Och hur?
En glad själ tack. En energisk kropp tack. En lycklig relation tack. Ett stimulerande jobb tack. En fritid som fyller på med energi tack. Inga rädslor tack. Positiva tankar tack.
Å bara 399 kr. strålande. Då tar jag det paketet. Lyckliga livet- medium. Det räcker för mig.
Allt känns så långt borta. Som att det är ett berg att ta sig över. Som att jag just upptäckt hur mycket grejer jag behöver jobba med. Som att pappershögen ligger framför mig. Och jag har aldrig varit bra på papper och sånt där. Ta tag i saker. Hellre imorgon…
Och jag är lite rädd att jag bara skrapat på ytan. Att det finns mycket som ligger och väntar… eller så är det här botten.
Men det får väl vara okej. Det är inte som att jag önskat mig det. lite känner jag så- som att det är mitt eget fel. Om jag inte har lyckats tänka ”rätt” och fokusera på det positiva och se till att jag gör grejer som är bra för mig- då är det väl lite mitt eget fel. Men så är det ju inte. det fattar jag ju egentligen.
Jag skulle ha tränat mer regelbundet, varierat mitt umgänge, inte hållit fast vid samma kille i hundra år, som inte ville ha mig. Gått någon kurs. Utvecklat ett intresse. Det är ju typiskt sånt jag skulle gjort.
Fan fan fan. (säger Thåström, inte jag eftersom jag inte svär egentligen)
Idag lyssnar jag på Nina Simone- I shall be released.
Gode Gud, release me.
tisdag 21 september 2010
if my life was a movie i think i´d walk out
vaknar. lite inre stress. sätter på tove janssons Det osynliga barnet som ljudbok. Pratade om den på terapin förra veckan, och sen igår kom ett paket på posten med den, från min kompis J, utan att vi pratat om den. Mark Levengood läser. Fantastiskt skriven. Bra psykologi i barnboksformat. Kände mig som Homsan som är rädd för det mesta, som har gått och letat efter hem i nästan 10 år. Och tror att hon är ganska nära nu.
det trodde jag också. nu vet jag inte längre.
gick upp o gjorde smörgås o kaffe. (och en bit sockerkaka med röda vinbär som jag gjorde igår-grymt god). kröp ner i sängen igen och kollade på ett avsnitt six feet under. fick lite dåligt samvete av att man kan ha det ganska bra när man är sjukskriven.
Brenda sa till Nate att "sometimes my whole life seems like a bad dream. Like somebody elses life. i guess if it was a movie I´d walk out."
kändes som jag. hur hamnade jag här liksom? hur blev det här mitt liv?
känns lite som att jag vetat ett tag i smyg att jag nog är lite deprimerad, men att jag försökt dölja det för andra. som att det skulle vara för andras skull jag inte ska vara deppig. det är ju för min skull. det är ju jag och mitt liv. för min skull som jag ska må bra. nu vill jag börja må bra. come on join the joyride...
vart kommer liksom alla de här känslorna om hur livet ska vara ifrån? att man jämför sitt liv så himla mycket med någon slags standard som antagligen inte finns. som skapar någon slags stress i en. gör att man drömmer efter nåt annat. eller kanske mer att vara någon annan. allt hade varit okej om inte bara jag varit som jag är. fylld av panikkänslor och skit. fast det är typ 10 år sedan som jag hade riktiga panikattacker, så har det där fortsatt förstöra. mitt liv inifrån. utifrån kanske det knappt har märkts.
och plötsligt har man tappat bort det som faktiskt är ens egna, riktiga liv.
som bara är mitt. och mitt enda.
det trodde jag också. nu vet jag inte längre.
gick upp o gjorde smörgås o kaffe. (och en bit sockerkaka med röda vinbär som jag gjorde igår-grymt god). kröp ner i sängen igen och kollade på ett avsnitt six feet under. fick lite dåligt samvete av att man kan ha det ganska bra när man är sjukskriven.
Brenda sa till Nate att "sometimes my whole life seems like a bad dream. Like somebody elses life. i guess if it was a movie I´d walk out."
kändes som jag. hur hamnade jag här liksom? hur blev det här mitt liv?
känns lite som att jag vetat ett tag i smyg att jag nog är lite deprimerad, men att jag försökt dölja det för andra. som att det skulle vara för andras skull jag inte ska vara deppig. det är ju för min skull. det är ju jag och mitt liv. för min skull som jag ska må bra. nu vill jag börja må bra. come on join the joyride...
vart kommer liksom alla de här känslorna om hur livet ska vara ifrån? att man jämför sitt liv så himla mycket med någon slags standard som antagligen inte finns. som skapar någon slags stress i en. gör att man drömmer efter nåt annat. eller kanske mer att vara någon annan. allt hade varit okej om inte bara jag varit som jag är. fylld av panikkänslor och skit. fast det är typ 10 år sedan som jag hade riktiga panikattacker, så har det där fortsatt förstöra. mitt liv inifrån. utifrån kanske det knappt har märkts.
och plötsligt har man tappat bort det som faktiskt är ens egna, riktiga liv.
som bara är mitt. och mitt enda.
måndag 20 september 2010
ett två tre stjärna
okej. då börjar vi.
hej bloggen! kan det här vara the beginning of a beutiful friendship? låt oss hoppas det.
att starta en blogg kan ju tyckas lite 3 år för sent typ. eller 5. men jag gör det för min egen skull. som någon slags kognitiv terapi. mot dålig självbild typ. våga lite mer. vara jag.
Känns lite som att alla som bloggar är så coola och självsäkra. Jag är ju inte det. Men jag kanske får vara med ändå?
Dagens låt är nog Magiskt med Steget. Hon är riktigt fin hon.
hej bloggen! kan det här vara the beginning of a beutiful friendship? låt oss hoppas det.
att starta en blogg kan ju tyckas lite 3 år för sent typ. eller 5. men jag gör det för min egen skull. som någon slags kognitiv terapi. mot dålig självbild typ. våga lite mer. vara jag.
Känns lite som att alla som bloggar är så coola och självsäkra. Jag är ju inte det. Men jag kanske får vara med ändå?
Dagens låt är nog Magiskt med Steget. Hon är riktigt fin hon.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)