Mina föräldrar.
Lever ihop fortfarande. Fast jag var så säker på att de skulle skiljas när jag flyttade hemifrån. Men faktiskt verkar de ju vilja leva ihop. Och någon slags kärlek finns det uppenbarligen mellan dom. Men de visar den inte så ofta. Pappa är väldigt känslig, men har lite svårt att visa känslor. Mamma är lite bättre kanske. Men inte jätte.
Engagerade. Och det är jag stolt och glad över. Även fast jag o mina tre systrar alla har gått i terapi, och jag tror att en grund är att vi inte har känt oss så prioriterade av våra föräldrar. Det har alltid funnits så mycket annat. Så många andra. I efterhand, eller mitt vuxenjag, är såklart glad över att de är så. Bryr sig om andra. Engagerar sig i flyktingfrågor. Skriver insändare och ser det som en självklarhet att vara aktiva och göra sitt för ett bättre samhälle. Reser. Går på konserter. Diskuterar samhällsfrågor i all oändlighet.
Men ibland önskar jag att de bara var lite mer... svenssonföräldrar kanske. Gillade att prata om enkla vardagliga saker.
Sista halvåret har mina föräldrar växt mycket i mina ögon. När jag föll. inte orkade. så var de där på ett bra sätt. inte massa uppmuntrande ord om att komma igen och ingen underliggande oro som stressade mig. Nej, de har faktiskt bara varit på min sida. Tröstat mig. Och jag inser att jag blev så förvånad. Men glad.
De är faktiskt fina.
Mina föräldrar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar