Läste i en liten bisats i en artikel igår, typ att det vi idag helst vill är att verka så distansierade som möjligt, till allt liksom. Är man cool har man distans. Jag bryr mig liksom inte. Inget kommer åt mig.
Vi tror att vi är mer självständiga än någonsin, mer egna, men egentligen går vi omkring och är så grymt osäkra. Vågar inte visa oss. Inte känna. Inte tänka själva utan att först gå omvägen via hur man ska reagera på nåt. Vågar liksom inte gå på en utställning och säga vad vi tycker om vi inte läst recensionen i DN först.
Fy så trist. så färglöst.
Fast jag hoppas jag har fel. Det finns säkert många som visst vågar visa sig själva, vad de tycker och känner. Och jag är lite avundsjuk på dom. Eller ganska mycket. För "vi" är ju egentligen jag.
Jag vill lova mig själv att börja vara jag. Måste bara hitta mig först. För jag har tappat bort mig själv lite någonstans på vägen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar