Ska börja jobba igen på fredag. Efter 6 veckors sjukskrivning. Skitnervös. Mest för att jag ska komma tillbaka och bara tycka det är trååååkigt. Inte orka med människor. Och jag träffar mycket människor i mitt jobb. Och jag är den där glada trevliga unga tjejen typ. Tänk om jag inte orkar det längre. Bara vill vara sur och oengagerad.
Jag är så rädd för tristessen.
Och jag fattar ju att det är man själv som påverkar det där. Ens inställning till saker, jobb, människor, livet liksom. Rädslan kanske ligger i det. Att man vet att det är upp till en själv, men att man liksom inte kan förmå sig. Alltså det är ju inte det att man vill skratta och skämta dagarna i ända. Jaga roligt. Det skulle ju göra livet urvattnat på nåt sätt. Det är ju inte glättigt man är ute efter. Vad är det man är ute efter egentligen? Å vad jag känner mig som en produkt av min generation...patetiskt.
Jag vill fylla livet med det vackra. Och ibland kanske det mörka o sorgsna är det vackra. En tavla utan skuggor är inte så intressant liksom.
Igår kväll tog jag mig upp från soffan och cyklade ner till vattnet. Tog med en filt och satt mot en nerklottrad mur och tittade ut över hamninloppet i solnedgången. Det var vackert.
Sen kröp jag ner i sängen med Murakami och lyssnade på Hengilás med Jónsi på repeat. Sjuuukt fin.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar