bästa söndagsmorgonen på hela året...vakna, trött som bara den som vanligt, känna sängens värme omfamna en, tänka att snart måste jag lämna mitt lilla bo om jag ska iväg till kyrkan, vilket jag oftast försöker göra på söndagen. Å så komma på att man får dra tillbaka klockan en timme! ljuvligt.
Tiden är en märklig företeelse. Jag försöker i varje fall tänka att tiden kommer till mig, istället för att känna att jag jagar tiden som bara försvinner sekund för sekund- som en hal ål man aldrig får grepp om. Nej, tiden kommer från andra hållet- för att möta mig.
Bokbytarmiddag igårkväll. Trevlig liten sammankomst. Lyckades missplanera hela dagen, så de böcker jag tänkt få med mig ligger kvar här hemma och mitt bidrag fick bli en endaste bok jag hade på jobbet. Men jag lyckades gå därifrån med 6 böcker. Bra utbyte. Ett par biografier, en tonårsbok (tror jag i alla fall, Johanna Tydells andra), en deckare och "så lyckas du med dina krukväxter"..
Det är verkligen ett problem i min självbild- det faktum att jag lyckas döda varenda växt jag tar hem. Insikten att den där gröna plastväxten mamma köpte en gång måste få vara kvar eftersom den ofta är det enda som, åtminstone på håll, ser levande ut. Jag kan inte alls identifiera mig med detta. Jag vill vara en sån som växterna älskar att bo hos. Där de trivs å jag tar hand om dom å småpratar med dom. En gång började jag gråta när en orkidéknopp hade slagit ut. Av glädje alltså. Förundran inför livets o naturens storhet typ...
Kanske skulle bli alldeles för emotionellt för mig att ha den där lägenheten med massa fina levande stortrivandes växter i. Kanske skulle jag inte kunna ha distansen utan odla någon besatthets-sida hos mig.
Mammas plastväxt är faktiskt fin. Härifrån sängen ser den levande ut.
Igår var jag hos en vän som spelade julmusik. Nu har jag stort Sufjan Stevens-sug.
söndag 31 oktober 2010
onsdag 27 oktober 2010
systemet. skitsystemet.
En vecka senare är jag fortfarande lika upprörd över Systemet.Och imorgon ska jag försöka suck it up för min läkare, trots att jag tycker han varit asdålig. Ändå ska jag nu försöka vara himla trevlig och sympatisk och få honom att formulera ett bra sjukintyg som ska duga åt försäkringskassan. Förnedrande.
Tydligen är det 6 av 10 intyg som kommer in till FK som inte är skrivna på rätt sätt nu, för att de nyligen ändrat reglerna på hur det måste vara formulerat. Det är ju helt sjukt. Så otroligt mycket resurser som går åt till att skicka intyg fram å tillbaka.
Well.
Just nu försöker jag bli lugnad av Bon Iver,re:stacks.
Annars är det ju mest Håkan dessa dagar. Nya skivan är väldigt bra helt enkelt. Undra om man hade känt likadant för honom om man inte bott i Göteborg? kanske inte. Men det gör inget. för som livet är nu så förgyller han det.
Tydligen är det 6 av 10 intyg som kommer in till FK som inte är skrivna på rätt sätt nu, för att de nyligen ändrat reglerna på hur det måste vara formulerat. Det är ju helt sjukt. Så otroligt mycket resurser som går åt till att skicka intyg fram å tillbaka.
Well.
Just nu försöker jag bli lugnad av Bon Iver,re:stacks.
Annars är det ju mest Håkan dessa dagar. Nya skivan är väldigt bra helt enkelt. Undra om man hade känt likadant för honom om man inte bott i Göteborg? kanske inte. Men det gör inget. för som livet är nu så förgyller han det.
torsdag 21 oktober 2010
sverige, sverige, älskade land...
Det är sjukt nyttigt att hamna i en helt ny situation. Alltid på alla sätt säkerligen, men just nu tänker jag samhällsmässigt.
Jag är så sjukt upprörd över Sverige. Detta land som tror att vi är så bra- för jag tror fortfarande det finns någon känsla i oss om att vi ligger typ i topp vad gäller miljö, sjukvård, skola, mänsklighet. Vilken himla bullshit.
Jag har ju varit sjukskriven ett tag, och idag fick jag ett brev om att Försäkringskassan inte beviljar min ansökan om sjukpenning för den här tiden. Att jag pratade med handläggaren i en halvtimme häromdagen och försökte förklara hela situationen, framför allt om min läkare som verkligen har varit dålig, gjorde uppenbarligen ingen skillnad. Detta gör ju att man redan i förväg känner sig lite uppgiven på att skicka in sina synpunkter på beslutet i hopp om att de skulle ändra det. Men jag ska göra det. Även fast jag egentligen känner att jag skiter i pengarna- som tur är så har jag pengar sparat och en ekonomiskt trygg familj runtom som skulle kunna hjälpa mig om det var kris. Men det är ju verkligen inte alla förunnat. Man förstår verkligen att de är de som redan har det sämst som far ännu sämre i det här systemet.
Det här är jag arg för:
Jag träffar en läkare som inte lyssnar på mig. Känns som att han sätter in mig i något standardfack som "ung kvinna som är lite trött och uppvarvad". Han skriver inte ens i sjukintyget anledningen till att jag sökte upp honom- att jag hade så sjukt ont i kroppen att jag verkligen inte kunde gå. Jag var helt matt i musklerna och orkade knappt hålla i en telefon. Jag är ändå ganska van vid att arbeta fysiskt hårt, men det här var liksom på en helt annan nivå. Jag nämnde för läkaren att jag haft en hel del problem med panikångest under lång tid, men det var inte orsaken till att jag kände att jag inte klarade jobbet. Han skrev dock det och allmän mental trötthet i sjukintyget.
Intyget fick jag hemskickat två veckor efter besöket, då jag ju redan hade varit hemma från jobbet. Vid återbesöket skrev han ut antidepressiva och jag skulle börja med dom samma dag som jag skulle återgå till jobbet. Jag tänker att det är allmänt känt att man kan må sämre de första veckorna man börjar med sådant. Jag jobbade två dagar men efter det mådde jag så sjukt dåligt så det fanns inte på kartan att jag skulle kunna jobba. Läkaren sjukskrev mig då igen, men ändrade bara datumet på intyget och skrev ingenting om medicinering och biverkningar (när jag träffade honom först sa han att det inte skulle vara några biverkningar och när jag påpekade att jag fått en hel del av dom så hintade han att jag var dum som läst biverkningssedeln).
Det intyget fick jag med mig på en gång, och kanske borde jag kollat igenom det redan där och då, men jag tycker egentligen att det är ganska mycket begärt att man ska sitta framför sin läkare och ifrågasätta det han skrivit. Men det inser jag ju att jag borde ha gjort.
I alla fall- jag skickade med ett brev till försäkringskassan där jag skrev att jag visst medicinerade trots att läkaren kryssat i att jag inte gjorde det på intyget, och frågade om jag skulle be om ett nytt intyg. När handläggaren ringde upp mig (utan att ens läst mitt bifogade brev) så sa hon att det inte skulle spela så stor roll.
Sen är det ju ändå läkarintyget som utgör hela grunden för beslutet. Och när de inte anser att det är tillräckligt förklarande så får man ingen sjukpenning. Detta besked får man ca 2 månader efter att man ansökt om det. Nu är jag ju redan tillbaka och jobbar, men jag har ju inte möjlighet att gå tillbaka och ändra det som varit. Jag har ju inte jobbat eftersom jag hade fått sjukskrivning. Hade jag vetat att jag inte skulle få sjukpenning hade jag åtminstone haft möjlighet att tvinga mig till jobbet de dagar det känts mer okej. Nu kan ju inte min arbetsgivare ge mig lön för det jag inte jobbat.
Som sagt- det är tur att man har ett personligt nätverk som kan ge en pengar om det skulle krisa, för att samhället ska vilja hjälpa dig kan du inte räkna med. Synd för dig om du, utöver att må dåligt, råkar vara ensam och fattig också.
Välkommen till USA, We hope you´ll enjoy your stay.
Jag är så sjukt upprörd över Sverige. Detta land som tror att vi är så bra- för jag tror fortfarande det finns någon känsla i oss om att vi ligger typ i topp vad gäller miljö, sjukvård, skola, mänsklighet. Vilken himla bullshit.
Jag har ju varit sjukskriven ett tag, och idag fick jag ett brev om att Försäkringskassan inte beviljar min ansökan om sjukpenning för den här tiden. Att jag pratade med handläggaren i en halvtimme häromdagen och försökte förklara hela situationen, framför allt om min läkare som verkligen har varit dålig, gjorde uppenbarligen ingen skillnad. Detta gör ju att man redan i förväg känner sig lite uppgiven på att skicka in sina synpunkter på beslutet i hopp om att de skulle ändra det. Men jag ska göra det. Även fast jag egentligen känner att jag skiter i pengarna- som tur är så har jag pengar sparat och en ekonomiskt trygg familj runtom som skulle kunna hjälpa mig om det var kris. Men det är ju verkligen inte alla förunnat. Man förstår verkligen att de är de som redan har det sämst som far ännu sämre i det här systemet.
Det här är jag arg för:
Jag träffar en läkare som inte lyssnar på mig. Känns som att han sätter in mig i något standardfack som "ung kvinna som är lite trött och uppvarvad". Han skriver inte ens i sjukintyget anledningen till att jag sökte upp honom- att jag hade så sjukt ont i kroppen att jag verkligen inte kunde gå. Jag var helt matt i musklerna och orkade knappt hålla i en telefon. Jag är ändå ganska van vid att arbeta fysiskt hårt, men det här var liksom på en helt annan nivå. Jag nämnde för läkaren att jag haft en hel del problem med panikångest under lång tid, men det var inte orsaken till att jag kände att jag inte klarade jobbet. Han skrev dock det och allmän mental trötthet i sjukintyget.
Intyget fick jag hemskickat två veckor efter besöket, då jag ju redan hade varit hemma från jobbet. Vid återbesöket skrev han ut antidepressiva och jag skulle börja med dom samma dag som jag skulle återgå till jobbet. Jag tänker att det är allmänt känt att man kan må sämre de första veckorna man börjar med sådant. Jag jobbade två dagar men efter det mådde jag så sjukt dåligt så det fanns inte på kartan att jag skulle kunna jobba. Läkaren sjukskrev mig då igen, men ändrade bara datumet på intyget och skrev ingenting om medicinering och biverkningar (när jag träffade honom först sa han att det inte skulle vara några biverkningar och när jag påpekade att jag fått en hel del av dom så hintade han att jag var dum som läst biverkningssedeln).
Det intyget fick jag med mig på en gång, och kanske borde jag kollat igenom det redan där och då, men jag tycker egentligen att det är ganska mycket begärt att man ska sitta framför sin läkare och ifrågasätta det han skrivit. Men det inser jag ju att jag borde ha gjort.
I alla fall- jag skickade med ett brev till försäkringskassan där jag skrev att jag visst medicinerade trots att läkaren kryssat i att jag inte gjorde det på intyget, och frågade om jag skulle be om ett nytt intyg. När handläggaren ringde upp mig (utan att ens läst mitt bifogade brev) så sa hon att det inte skulle spela så stor roll.
Sen är det ju ändå läkarintyget som utgör hela grunden för beslutet. Och när de inte anser att det är tillräckligt förklarande så får man ingen sjukpenning. Detta besked får man ca 2 månader efter att man ansökt om det. Nu är jag ju redan tillbaka och jobbar, men jag har ju inte möjlighet att gå tillbaka och ändra det som varit. Jag har ju inte jobbat eftersom jag hade fått sjukskrivning. Hade jag vetat att jag inte skulle få sjukpenning hade jag åtminstone haft möjlighet att tvinga mig till jobbet de dagar det känts mer okej. Nu kan ju inte min arbetsgivare ge mig lön för det jag inte jobbat.
Som sagt- det är tur att man har ett personligt nätverk som kan ge en pengar om det skulle krisa, för att samhället ska vilja hjälpa dig kan du inte räkna med. Synd för dig om du, utöver att må dåligt, råkar vara ensam och fattig också.
Välkommen till USA, We hope you´ll enjoy your stay.
måndag 18 oktober 2010
Heliga tårar
Jag längtar efter att gråta. Jag har haft ganska svårt för det. spänt mig istället. inte alls bra. gråt måste ut. sen plötsligt för några månader var det som att fördämningarna brast. jag grät hur mycket som helst. och det var skönt. men uttröttande. nu kan jag inte igen. kanske för att jag äter antidepressiva? det kanske hämmar gråten på något sätt?
sen kan jag plötsligt börja gråta när det är typ något idrottsevent på tv- då sipprar tårarna fram. När de står där överst på pallen och man ser hur de liksom börjar fatta att de faktiskt vann. Jag som inte ens är särskilt idrottsintresserad. Och när jag kollar på Biggest loser (ja, jag har fastnat i det. i det amerikanska vill säga, med Jillian and Booooob, och deras provocerande sundhet)- kanske är det när människor klarar något de aldrig trott de skulle klara? Kanske är den grejen som slår an någon sträng i mig.
Jag tackar och tar emot. Bättre att gråta till kanal 5-program än inte alls.
"Tårarna är heliga- ty de vattnar marken där din själ växer."
Just nu lyssnar jag på Carrying a Stone med fina fina Loney,Dear.
sen kan jag plötsligt börja gråta när det är typ något idrottsevent på tv- då sipprar tårarna fram. När de står där överst på pallen och man ser hur de liksom börjar fatta att de faktiskt vann. Jag som inte ens är särskilt idrottsintresserad. Och när jag kollar på Biggest loser (ja, jag har fastnat i det. i det amerikanska vill säga, med Jillian and Booooob, och deras provocerande sundhet)- kanske är det när människor klarar något de aldrig trott de skulle klara? Kanske är den grejen som slår an någon sträng i mig.
Jag tackar och tar emot. Bättre att gråta till kanal 5-program än inte alls.
"Tårarna är heliga- ty de vattnar marken där din själ växer."
Just nu lyssnar jag på Carrying a Stone med fina fina Loney,Dear.
onsdag 13 oktober 2010
allt har sin tid
Kanske ska man ha lite årstidsperspektiv på sitt liv. Naturen har liksom en rytm, av vila, groning (låter vi vara ett ord), sol o blomning o färg och sen nedtrappning och vila igen. Typ.
Det är lätt att önska att livet ska vara en vacker sommardag hela tiden, springa över en blomsteräng i en fladdrande bomullsklänning liksom. Men man kanske ska se att livet behöver ha sina perioder av höst och vinter också, av vila och återhämtning, ett litet steg tillbaka liksom, för att få perspektiv och inte tappa riktningen.
Och det finns ju strålande vackra höst- och vinterdagar också. Det är inte nödvändigtvis perioder av bara grått och mörker. Det måste man komma ihåg. Annars blir man ju galen.
Tänker att ganska många svenskar ändå säger att de gillar årstidsväxlingarna (utom de där som varje år säger "nä fan, man borde verkligen flytta söderut, värme o gött hela tiden", eller kanske de också, innerst inne. annars kan de väl bara flytta).
Och kanske borde man försöka gilla växlingarna i sitt eget liv också. Se det som helt naturligt. sunt. stilla bida tiden. vila i att våren och ljuset kommer igen. för det gör det alltid. hur förvånad man än blir varje år.
Det är lätt att önska att livet ska vara en vacker sommardag hela tiden, springa över en blomsteräng i en fladdrande bomullsklänning liksom. Men man kanske ska se att livet behöver ha sina perioder av höst och vinter också, av vila och återhämtning, ett litet steg tillbaka liksom, för att få perspektiv och inte tappa riktningen.
Och det finns ju strålande vackra höst- och vinterdagar också. Det är inte nödvändigtvis perioder av bara grått och mörker. Det måste man komma ihåg. Annars blir man ju galen.
Tänker att ganska många svenskar ändå säger att de gillar årstidsväxlingarna (utom de där som varje år säger "nä fan, man borde verkligen flytta söderut, värme o gött hela tiden", eller kanske de också, innerst inne. annars kan de väl bara flytta).
Och kanske borde man försöka gilla växlingarna i sitt eget liv också. Se det som helt naturligt. sunt. stilla bida tiden. vila i att våren och ljuset kommer igen. för det gör det alltid. hur förvånad man än blir varje år.
tisdag 12 oktober 2010
trött trött trött
Utbrändhet. Eller utmattningsdepression. Eller vad det nu heter som jag varit/är i. En mycket märklig sjukdom.
För man ska nog se det som en sjukdom inser jag. På samma sätt som man ska se alkoholism som en sjukdom. Utan några övriga jämförelser.
Jag hade aldrig kunnat ana den här typen av trötthet innan. Fysiskt trött har man ju varit förut. Drev ett café ett gäng år, när vi sålde så tänkte jag verkligen att den stora lärdomen var att man klarar mer än man tror. På många olika plan, men f.a fysiskt. Så sjukt trött man kunde vara vid stängning och så väntade ett kök fullt av disk och städning som bara känns totalt övermäktigt. Så la man sig några minuter i soffan och på något märkligt sätt får man ny kraft och orkar med det där ändå.
Men det här. En helt annan situation såklart. Och kanske mer mentalt tungt. Men så märkligt när man liksom inte återhämtar sig. När man bara är trött trött trött. Känns som jag stått så där som man gjorde på gymnastiken ibland, med armarna rakt ut och skulle göra som små cirklar. Den tröttheten när man släpper ner armarna och de bara känns som spaghetti.
Himla läkar-idiot. Det är intressant på ett sätt (om man ska se det positivt) (och det ska man ju), att hamna i en helt ny situation. Läkare, sjukskrivning, försäkringskassa. Här skulle ju liksom inte jag hamna. Så plötsligt sitter man där. Så himla utlämnad. Och då är det inte så lätt att stå på sig och säga till den där läkaren att du kanske skulle ta en minut och fråga hur jag mår. och kanske lyssna på vad jag sa. och kanske inte vara så himla solbränd och ha så vita tänder.
Otroligt tacksam att jag ändå har många runt om mig. Läkarvänner. Och andra fina vänner. Men tänk så många som faktiskt inte har det. Som sitter där och blir bedömd, och inte har någon att få lite stöttning av efteråt. Och I don´t blame den som känner sig helt nedvärderad av samhället sen. Man känner sig så otroligt liten.
Två veckors halvtid, sen direkt upp på heltid. Om 2 dagar. Och idag klarade jag inte att gå dit dom där 4 små timmarna. Sånt bakslag. Men det är hans "bestämda åsikt" att jag ska upp i heltid på fredag. Känns dömt att misslyckas redan nu.
Ååååå- ge mig nytt. energi. kraft. engagemang. nu nu nu.
Ge det tid... ett steg i taget...snäll mot mig själv...
måndag 11 oktober 2010
beyond my förstånd
"Donovan Woods- när Damien Rice känns lite för 2005"
Fint faktiskt. T.ex My Cousin has a Grey Cup Ring.
Musik är ändå fantastiskt. Skriver jag på allvar fast det låter kliché. Det finns ju liksom inte så många olika toner, ändå går det att sätta ihop det på så sjukt många olika sätt. Som kan få en att känna. tröstas. vila. peppa. vara ord när ord inte räcker.
Sånt ger mig känsla för att det måste finnas något större. Att livet är mer än bara biologi och evolution och kemiska processer. Hur skulle allt bara kunna vara slump? Är inte det ännu märkligare att tro än att tro att det finns någon tanke bakom allt? För något måste man ju tro om den här jorden vi lever på. Om man nu inte är befriad från att fundera på sådant. Lyckliga den.
För det är ju onekligen svårt att få ihop ibland. vem Gud (om man nu väljer att kalla tanken det) är och hur han hon den det fungerar. Och finns Gud så övergår allt det där vårt förstånd, och det är som det ska vara. Vilket vi postmoderna västerlänningar nog har mycket svårt att acceptera. Att något överhuvudtaget skulle övergå vårt förstånd.
Fint faktiskt. T.ex My Cousin has a Grey Cup Ring.
Musik är ändå fantastiskt. Skriver jag på allvar fast det låter kliché. Det finns ju liksom inte så många olika toner, ändå går det att sätta ihop det på så sjukt många olika sätt. Som kan få en att känna. tröstas. vila. peppa. vara ord när ord inte räcker.
Sånt ger mig känsla för att det måste finnas något större. Att livet är mer än bara biologi och evolution och kemiska processer. Hur skulle allt bara kunna vara slump? Är inte det ännu märkligare att tro än att tro att det finns någon tanke bakom allt? För något måste man ju tro om den här jorden vi lever på. Om man nu inte är befriad från att fundera på sådant. Lyckliga den.
För det är ju onekligen svårt att få ihop ibland. vem Gud (om man nu väljer att kalla tanken det) är och hur han hon den det fungerar. Och finns Gud så övergår allt det där vårt förstånd, och det är som det ska vara. Vilket vi postmoderna västerlänningar nog har mycket svårt att acceptera. Att något överhuvudtaget skulle övergå vårt förstånd.
söndag 10 oktober 2010
projektet Jag
jag har ju gått igång lite på den hära inre-barnet-grejen, inom psykodynamiken.Förut har jag nog kunnat tycka att det känts lite pretto; du måste möta ditt inre barn för att bli hel, typ. Men nu- nu har jag insett att det ju verkligen är så. Kanske inte för alla. Eller, jo, kanske för alla.
Det handlar inte om att ens vuxna jag logiskt kan förklara sina beteenden som kan bero på sår från barndomen. Även om man lyckas förstå situationen, så måste man liksom gå tillbaka till känslan. Tillåta sig att vara liten. "det här kanske inte är en stor grej egentligen, men som barn upplevde jag det så här, för jag var bara ett barn". Få sörja det som blev fel när man försökte förstå hur man skulle handskas med världen. För det är inte en lätt värld att förhålla sig till.
På något twistat sätt är det lätt att man istället försöker straffa sig själv för det som blev fel för det lilla barnet jag. Men det enda som hjälper är att vara snäll. Medkännande.
Först då kan hon släppa alla sina rädslor.
Sen är det ju en himla lögn att tro att man ska bli hel. Att projektet Jag skulle bli klart någon dag. Och då ska minsann Livet börja. Så är det ju inte. Samtidigt kanske det är det som kan få vara fint i livet. Typ spännande eller nåt. Att man förändras. växer. ramlar ner igen. krisar. utvecklas. Inte för att målet är att man ska bli perfekt. Utan för att det är det som är att vara människa.
Idag lyssnar jag på Robyn. Framför allt None of Dem feut. Röyksopp. "I´m so bored in this town. Take me away from here. Play some kind of new sound. Something true and sincere." Man kan inte säga annat än att hon är grym.
Men idag känner jag faktiskt att this town kan vara helt okej också.
Det handlar inte om att ens vuxna jag logiskt kan förklara sina beteenden som kan bero på sår från barndomen. Även om man lyckas förstå situationen, så måste man liksom gå tillbaka till känslan. Tillåta sig att vara liten. "det här kanske inte är en stor grej egentligen, men som barn upplevde jag det så här, för jag var bara ett barn". Få sörja det som blev fel när man försökte förstå hur man skulle handskas med världen. För det är inte en lätt värld att förhålla sig till.
På något twistat sätt är det lätt att man istället försöker straffa sig själv för det som blev fel för det lilla barnet jag. Men det enda som hjälper är att vara snäll. Medkännande.
Först då kan hon släppa alla sina rädslor.
Sen är det ju en himla lögn att tro att man ska bli hel. Att projektet Jag skulle bli klart någon dag. Och då ska minsann Livet börja. Så är det ju inte. Samtidigt kanske det är det som kan få vara fint i livet. Typ spännande eller nåt. Att man förändras. växer. ramlar ner igen. krisar. utvecklas. Inte för att målet är att man ska bli perfekt. Utan för att det är det som är att vara människa.
Idag lyssnar jag på Robyn. Framför allt None of Dem feut. Röyksopp. "I´m so bored in this town. Take me away from here. Play some kind of new sound. Something true and sincere." Man kan inte säga annat än att hon är grym.
Men idag känner jag faktiskt att this town kan vara helt okej också.
tisdag 5 oktober 2010
Kämpar. vevar frenetiskt med armarna. snurrar runt runt. värjer mig. håller så hårt i kanten att knogarna vitnar. rädd för att falla ner i hålet inom mig. tankar jagar mig. röster skriker. jag håller för öronen. men det tystnar inte.
inuti mig pågår ett krig. jag mot jag. jag mot Gud. jag mot Livet. vill ha kontroll. på mig. på livet. på Gud.
så trött. så trött.
jag vet att enda sättet att vinna är att låta sig besegras.
släppa taget.
falla.
men är så rädd.
(det finns inget att vara rädd för. det är ingen som jagar dig. inte livet. inte Gud. du kan vila. kampen är inte farlig. Jag tar emot dig när du faller.)
inuti mig pågår ett krig. jag mot jag. jag mot Gud. jag mot Livet. vill ha kontroll. på mig. på livet. på Gud.
så trött. så trött.
jag vet att enda sättet att vinna är att låta sig besegras.
släppa taget.
falla.
men är så rädd.
(det finns inget att vara rädd för. det är ingen som jagar dig. inte livet. inte Gud. du kan vila. kampen är inte farlig. Jag tar emot dig när du faller.)
söndag 3 oktober 2010
jag vill inte vara vi
Läste i en liten bisats i en artikel igår, typ att det vi idag helst vill är att verka så distansierade som möjligt, till allt liksom. Är man cool har man distans. Jag bryr mig liksom inte. Inget kommer åt mig.
Vi tror att vi är mer självständiga än någonsin, mer egna, men egentligen går vi omkring och är så grymt osäkra. Vågar inte visa oss. Inte känna. Inte tänka själva utan att först gå omvägen via hur man ska reagera på nåt. Vågar liksom inte gå på en utställning och säga vad vi tycker om vi inte läst recensionen i DN först.
Fy så trist. så färglöst.
Fast jag hoppas jag har fel. Det finns säkert många som visst vågar visa sig själva, vad de tycker och känner. Och jag är lite avundsjuk på dom. Eller ganska mycket. För "vi" är ju egentligen jag.
Jag vill lova mig själv att börja vara jag. Måste bara hitta mig först. För jag har tappat bort mig själv lite någonstans på vägen.
Vi tror att vi är mer självständiga än någonsin, mer egna, men egentligen går vi omkring och är så grymt osäkra. Vågar inte visa oss. Inte känna. Inte tänka själva utan att först gå omvägen via hur man ska reagera på nåt. Vågar liksom inte gå på en utställning och säga vad vi tycker om vi inte läst recensionen i DN först.
Fy så trist. så färglöst.
Fast jag hoppas jag har fel. Det finns säkert många som visst vågar visa sig själva, vad de tycker och känner. Och jag är lite avundsjuk på dom. Eller ganska mycket. För "vi" är ju egentligen jag.
Jag vill lova mig själv att börja vara jag. Måste bara hitta mig först. För jag har tappat bort mig själv lite någonstans på vägen.
fredag 1 oktober 2010
min lilla vän jag
Thank God för ångestdämpande. Efter en riktig helvetesvecka med biverkningar på diverse sätt har det börjat stabilisera sig (tur att man omger sig av vänner som övertalar en att det är värt att härda ut när läkaren säger "äh, det kommer inte kännas så mycket").
Fattar inte varför jag varit så neggo mot det förut. Som att det skulle vara någon slags prestige-förlust. Fast bara vad gäller mig själv. Om någon annan tar antidepressiva har jag bara hejat på- "herregud, hela världen äter ju sånt, om man tar penicillin när man är fysiskt sjuk så ska man såklart ta det som finns när psyket är lite svajjigt" etc. Men när det gäller mig själv, då har det liksom känts helt annorlunda. Jag ska väl klara det här liksom, det är bara att skärpa mig, inte låta de där tankarna få någon makt.
Att man ofta har så mycket högre krav på sig själv än vad man har på andra. värdelöst. jag ska nog skapa mig ett litet alter ego, som liksom är lättare att vara snäll mot. "min lilla vän ingo-pops". Dig ska jag vara snäll mot. Ta hand om.
Idag lyssnar jag på Mountain Man- How´m I doin.
Fattar inte varför jag varit så neggo mot det förut. Som att det skulle vara någon slags prestige-förlust. Fast bara vad gäller mig själv. Om någon annan tar antidepressiva har jag bara hejat på- "herregud, hela världen äter ju sånt, om man tar penicillin när man är fysiskt sjuk så ska man såklart ta det som finns när psyket är lite svajjigt" etc. Men när det gäller mig själv, då har det liksom känts helt annorlunda. Jag ska väl klara det här liksom, det är bara att skärpa mig, inte låta de där tankarna få någon makt.
Att man ofta har så mycket högre krav på sig själv än vad man har på andra. värdelöst. jag ska nog skapa mig ett litet alter ego, som liksom är lättare att vara snäll mot. "min lilla vän ingo-pops". Dig ska jag vara snäll mot. Ta hand om.
Idag lyssnar jag på Mountain Man- How´m I doin.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)