Ett projekt som jag önskar att jag skulle få göra någon gång är att ge ut en uppföljning på min favoritantologi "Mitt långa liv har lärt mig",  som jag har citerat här på bloggen några gånger. Gavs ut 1949 tror jag, 70 personer som alla var över 70 år hade fått frågan om vad de lärt sig i livet, och skrivit typ 2-3 sidor var. Jag bara älskar denna bok! Både som en skildring av ett samhälle som är så långt ifrån dagens, f.a gällande kvinnosynen kanske, men som faktiskt är den värld mina föräldrar föddes in i och som deras föräldrar levde i som vuxna. Och sen såklart de "allmänna livsvisdomarna", så mycket som inom människor är detsamma idag som då.


Och det skulle vara så roligt att få fråga 70 personer på ålderns höst denna fråga idag. Känns som att vi kanske missar mycket av livskunskapen i vår tid, när vi mindre och mindre spenderar tid med varandra över generationerna. uppfattar jag det som i alla fall.


Hm. jag undrar hur jag ska göra för att förverkliga denna dröm... Skriva till ett förlag att jag aldrig gett ut något, men gärna vill, och fråga om de kanske kan ge ett litet förskott?

Tryggheten är en tunn hinna... 


sa en kvinna i en artikel jag läste idag. Det kan ju låta lite melankoliskt eller bittert, men hon sa det i meningen att vissheten om livets skörhet (som hon hade väldigt påtagligt i sin familj) hade gett henne gåvan att ta vara på livet till fullo.


Sådär som man hör att en del som varit nära att dö kan säga; "jag lärde mig uppskatta livet". Och det är ju fantastiskt. Men märkligt att det ska vara så svårt att göra det utan de där hemska upplevelserna först. För sanningen är ju egentligen att vi alla kan dö när som helst. Och jag kan bli vansinnigt stressad när jag läser sånt. Känna att min största rädsla är att jag ska dö och inte ha njutit tillräckligt av livet, gått omkring och varit rädd för onödiga grejer, slötittat för mycket på tv etc.


Men idag när jag läste det där om tryggheten så tog jag mig en minut eller två och typ mediterade lite över detta att ta vara på livet, njuta av små grejer och fokusera på det fina, och istället för den stressade känslan så fick jag känslan livslust (oj oj oj vilket pretto ord, kunde knappt skriva det, men kom inte på nåt annat). 
Jag vill ta mig tusan fokusera på att livet är rätt spännande och magiskt och kan vara vansinnigt vackert. 




ps. För naturfilms-nördar, som jag, så rekommenderas första delen av Life på svtplay starkt!

Den blomstertid nu kommer...eller?

Åh vad jag önskar att alla skulle få blomstra, i sig själva, som sig själva.
Känna att de liksom får leva ut i allt det bra som finns i dom. Trygga i sig själva. Känna att de är på rätt plats i livet. Givetvis pratar jag om mig själv. Att jag längtar så efter den där känslan. Men jag önskar det för alla andra också. Undrar om det är en önskan som kommer driva mig till vansinne? 


Kanske kan det bara hända under korta stunder. Ögonblick. Eller perioder i livet. Vi kanske är mer lika växterna än vi tror, vi kanske också behöver dö, gro i mörkret under jorden, växa till, söka solen, hämta upp näring och sen blomstra. Och så går det runt så. Life keeps running in cycles...som Sinatra sjunger.


Om man inte är en perenn då. Som är grön året om, år ut och år in. Å andra sidan är kanske de lite trista..