Jag längtar efter att gråta. Jag har haft ganska svårt för det. spänt mig istället. inte alls bra. gråt måste ut. sen plötsligt för några månader var det som att fördämningarna brast. jag grät hur mycket som helst. och det var skönt. men uttröttande. nu kan jag inte igen. kanske för att jag äter antidepressiva? det kanske hämmar gråten på något sätt?
sen kan jag plötsligt börja gråta när det är typ något idrottsevent på tv- då sipprar tårarna fram. När de står där överst på pallen och man ser hur de liksom börjar fatta att de faktiskt vann. Jag som inte ens är särskilt idrottsintresserad. Och när jag kollar på Biggest loser (ja, jag har fastnat i det. i det amerikanska vill säga, med Jillian and Booooob, och deras provocerande sundhet)- kanske är det när människor klarar något de aldrig trott de skulle klara? Kanske är den grejen som slår an någon sträng i mig.
Jag tackar och tar emot. Bättre att gråta till kanal 5-program än inte alls.
"Tårarna är heliga- ty de vattnar marken där din själ växer."
Just nu lyssnar jag på Carrying a Stone med fina fina Loney,Dear.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar