Bloggutmaningen fortsätter. den första kärleken...
åh. det var så fint. å så sorgligt. å har präglat mig ever since tror jag faktiskt.
jag var fjorton. han likaså. jag minns första gången han ringde hem till mig. hur jag låg på golvet och nästan inte kunde andas efteråt. jag minns när jag fick hans skolkort. å när jag fick låna den nyaste pearl jam-skivan. å jag minns när vi var i fjällen, gick ut och gick i den djupa snön bara han och jag. å hur jag vände bort ansiktet när kyssen var sådär precis tre sekunder bort. hur jag inte vågade just då. jag minns hur jag sov på hans axel hela bilresan hem. hur härligt allt var just då.
å jag minns allt som blev så fel sen. förvirringen i mig. hur jag inte förstod någonting själv av vad som hände i mig. hur andra sa att jag gjorde honom illa. hur jag bara ville bort just då. blev rädd.
å jag minns hur jag ångrade mig. å levde i den ångern så många år efter.
well. där och då började min inte alltför rosenkantade relations-stig. Ändå minns jag det med glädje å värme också. Och han finns fortfarande med i mitt liv. och jag är så glad att han har en sån fin fru. å att på riktigt inte kände att det borde varit jag på deras bröllopsdag.
Och nu måste jag ju bara lyssna på Nothingman med Pearl Jam.
Så många gånger jag legat i den där rosa lilla soffan i mitt barndomsrum och lyssnat till Eddie Vedders fina fina röst. gråtit o skrivit o stirrat ut i luften och tänkt. käraste I, jag vill hålla om din lilla tonårssjäl nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar