Läst Eat,Love,Pray senaste dagarna. Synnerligen lättläst, finns i vilken matbutik som helst nära dig. Och som vanligt är boken bättre än filmen. Man kan inte kalla den högklassig litteratur på något sätt, men jag tyckte om den. På svenska heter den Lyckan, Kärleken och meningen med livet.
En kompis frågade mig om det var det som var meningen med livet- Eat, Love, Pray. Och vi kom fram till att den där meningen kommer man ju aldrig bli klok på, men att det åtminstone känns som ett väldigt vettigt sätt att spendera sitt liv;
Njuta av mat,vin och annat gott och fint i livet, älska (både fysiskt och mentalt) och be.
Jag tror på bönen, även om man inte vet vem man ber till. Själv har jag ju verkligen upplevt att det verkar finnas någon som hör, i både smått och stort. Kanske inte svarar på det sätt jag vill, framför allt inte så snabbt som jag vill, men som ändå någonstans hör mig och finns där (även fast jag också varit med om att det varit snabbt och right on också, på sätt där slumpen känns för märklig som förklaring).
Men även om det inte känns som att nån hör, så tror jag fokuset och eftertanken som bönen ger är människan till godo. Eller meditationen om man hellre kallar det så. Hjälper en att vara närvarande i sitt liv, inte bara hasta fram. Få lägga fram sorger och bedrövelser och att fokusera på det man är tacksam för. Och lyfta fram människor i ens närhet som man önskar det goda för. I en total inre ärlighet.
Det känns liksom bra.
