Sommaren är en märklig tid. Som man längtat. Efter ljuset. Ledigheten. Friheten. Värmen. Grönt. Liv. Både inuti och ute liksom. 


Och sen kommer den, och man inser att allt det inte riktigt blir sådär som man tänkte. Alla de där mysiga spontana hängen med vänner, en öl vid röda sten, mysiga middagar, drinkar på uteserveringar, de blir liksom så lätt inte av för att alla far hit och dit hela tiden, och sen jobbar man ju en ganska stor del av sommaren också, och då är man ju liksom trött på kvällarna.. i mitt fall ännu tröttare eftersom semesterperioden innebär mycket mer jobb för de som är inne.


Förra sommaren var hemsk hemsk hemsk och slutade med sjukskrivning och utmattningsdepression i mitten av augusti. Jag minns att jag tänkte att det liksom inte kändes som man skulle kunna bli deprimerad på sommaren, som att det skulle vara fysiskt omöjligt. För då har man ju som mest energi och allt är som roligast. 


Men i efterhand känner jag ju att den där perioden har varit så otroligt bra för mig. Att lära mig att det inte var så farligt, det där jag hade varit rädd för i så många år- att tappa kontrollen, att inte klara Det. Livet typ. Fysiskt och psykiskt helt slut. Och jag hade kämpat ganska många år inombords, med panikattacker, ångest och rädslor av olika slag, men ändå aldrig gett efter. varit livrädd för att ge efter.  utan höll upp. Men tusan vad jag kämpade inne i huvudet. Det som andra tänkte var en utmattning efter en kaotisk första sommar på chefsjobbet, kände jag själv var tio års trötthet av en sån himla kamp. 


Jo, jag behövde verkligen falla. Erfara att jag kom igenom, reste mig igen, fick känna att Gud faktiskt kändes närvarande. Närmare faktiskt. Att jag inte behövde klara det själv. Att människor runtom inte övergav mig eller tyckte att jag bara borde skärpa till mig. 


Men trots att jag känner att det har varit ett otroligt utvecklande år inom mig, så känner jag ändå viss oro inför den här sommaren. Oro att det ska bli sådär igen. MEN--- saker är faktiskt inte samma nu. Så oavsett hur saker blir kan det ju inte bli samma.


Och i kväll har jag faktiskt haft det riktigt bra, trots att yogan blev inställd. Legat och läst mitt på golvet medan hårfärgning pågått. Bakat en kaka. Diskat. Lyssnat på sommarpratare. Det har varit en fin kväll. Tack för det.

Fredagskväll hemma. Me myself and I. Just nu ostkaka, jordgubbar, ett glas rosé och Dirty Dancing på tv. Man gör vad man kan liksom. 


Dirty Dancing är mitt första film-minne, jag var 8-9 år och kanske var det till och med första gången jag var på bio, i varje fall en av de första. Jag älskade varje stund av filmen, och sedan dess har den hängt med genom livet, alltid varit bland mina topp tre. Det är ju liksom inte det att den är så sjukt välgjord, inget filmiskt mästerverk precis, men som med allt som blir favoriter för en, låtar, filmer, böcker, så är det ju känslan den skapar inom en som gör det. Den här filmen som liksom blev första mötet med kärleksscener som pirrade i en och dansen som jag blev förälskad i. Fortfarande är min dröm att kunna göra det där lyftet nån gång...  

Jag jobbar på ett ställe där cheferna (varav jag är den ena) tänkte att det kan vara lite schysst med kort-fredag på sommaren, och föreslog att vi jobbar 9 - 12, tre effektiva timmar liksom, bara köra på. Då undrar personalen varför vi ska börja 9 när vi kan börja 7, som vanligt? Då blir det omröstning, och jo visst- förslaget 7 - 10 vinner... 

Så idag gick jag hem från jobbet strax efter 10. Ganska skönt dock, även fast jag föredragit att få gå upp lite senare.

Den här mentaliteten av att morgontrötthet är lika med lathet. Den provocerar mig. Och man tror att den kanske försvunnit ur dagens samhälle, men icke. 

Ja, de är som de är, de där människorna jag jobbar med. Som med lönebidrag eller via arbetsförmedling fått jobb i second hand-butiken. Men jag gillar dom så mycket också, mitt i att jag får inre utbrott över oflexibilitet beyond alla gränser. Samtidigt finns det nåt så fint i att vi liksom delar dagarna tillsammans, och blandat med högljudda diskussioner och svordomar så skrattar man och börjar gilla och bry sig om varandra.

En lapp som suttit på anslagstavlan ett tag, och som får mig att le:

"soppa - äta med sked

 sopa - städa golv

 såpa - tvätta golv"

Lite vardags svenska-undervisning två anställda emellan.