Hej, jag heter Ingrid. (och alla svarar i kör: Hej Ingrid).
Jag är 30 år. känns ibland som en ålder jag kan identifiera mig med. ibland mycket märkligt. hade någon frågat mig när jag var 15 hade jag nog trott jag skulle varit gift säkert 5 år och ha typ tre ungar hängande runt höfterna vid det här laget.
så blev det inte.
jag flyttade från "sveriges farligaste stad 2005"- at top of a list är väl alltid något att vara stolt över - för tio år sen. Till Göteborg. Fast jag inte ännu känner mig som någon västkusttjej, så har Götet blivit min stad. Jag blir alltid lite varm när jag kliver ut från stationen och stegar över torget mot 11ans spårvagn. Här vill jag bo. Just nu i alla fall.
Senast idag satt jag och smålyssnade på några som började prata med varandra på vagnen. helt vanliga människor alltså. ingen alkis eller psykfall. Sånt händer ju inte där jag kommer ifrån. Det glömmer man bort lite när man bor här, för här kan man fortfarande prata lite över grönsakerna på Hemköp eller skratta tillsammans med någon som snubblar till. Och det gillar jag.
Fast Göteborg också har börjat bli ganska kallt så finns det än ganska mycket värme kvar.
Jag pluggade en del miljövetenskap.fråga mig inte varför. köpte ett café några månader efter examen, och hade det tillsammans med en vän i fyra år. fyra fantastiska men också jobbiga år. som jag ändå är grymt stolt över. Vårt lilla hörn i kvarteret. Som många älskade. fick bli deras vardagsrum. deras paus. precis som vi önskade. som hade utställningar på väggarna, både bra och inte så bra. som hade konserter i det stora djupa fönstret. många finfina konsertkvällar med en andäktigt lyssnande skara. som var ett snällt café som ändå spred en del glädje och värme tror jag. Som vi sålde förra året. Det var dags då. att gå vidare.
Nu jobbar jag på en second hand-affär. Med många bidragsanställda. delar ett chefsskap för dessa människor. inte så lätt. men jag tror jag gillart.
Kärlek o relationer har jag aldrig riktigt fått till. Å än har jag inte gått tillräckligt länge i terapi för att kunna förklara varför. handlar väl om tillitsproblem o dålig självkänsla o rädsla för att bli övergiven... som för många andra. I know. Men andra verkar gå vidare när något inte funkar. någon inte vill. men jag gör inte så. jag stannar i drömmar o hopp. och plågar mig. men kanske att det är på väg att förändras nu.
Jag har haft lite svårt att hitta rätt i livet. Hitta mig. Aldrig kunnat placera mig i något fack. Och det kanske kan tänkas skönt- jag menar, ingen vill ju vara placerad av någon annan i ett fack. Men kanske att det skulle kunnat vara skönt att placera sig själv ibland. Få lite hjälp med identiteten. jag är indie-bruden. Eller hipstern. Eller dans-tjejen. Eller konstnärssjälen. Eller den mysiga hemmafixar-flickan-bakar, syr, virkar, donar.
Jag är liksom lite av allt. Antingen för att jag helt enkelt är lite lagom intresserad av det mesta. Eller för att jag ägnat livet väldigt mycket åt att anpassa mig för att passa in i olika sammanhang, så att jag plötsligt inte riktigt vet vem jag är.
Jag är kristen. Har bestämt mig för att följa Jesus.. Men det är inte så lätt. Kyrkan förstör så mycket för sig själv. Jag tror Gud är större. Samtidigt som kyrkan kan vara det vackraste som finns. jag tvivlar ofta. eller har svårt att få ihop det. samtidigt kan jag inte lämna. eller tro på slumpen, som är alternativet. hur konstigt känns inte det? jag tror att Någon finns där. men jag tror på en respektfull Gud. som inte tränger sig på. som man måste söka för att finna. öppna sig för att ta emot. och då verkar det faktiskt som att någon finns där.som leder mig.
som bär mig igenom. bär mig ända hem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar