Hemma igen efter en finfin helg på Bjärka Säby. Ett slott med en kommunitet utanför Linköping. Med ett fantastiskt café. Och så många fina människor. Som faktiskt möts. öppnar sig. delar ett stycke liv.
Kyrkan. Består sannerligen bara av människor. Bristfälliga och ofullkomliga som alla. Maria Küchen pratade om hur mycket förförståelse människor i allmänhet, i det svenska sekulära samhället, har om kyrkan. Och det är ju inget nytt. Men det var så skönt att höra att hon verkligen hade förstått att nästan inget av det där stämmer ju. Folk (helt ogeneraliserat uttryck..."folk") tror att de i kyrkan är så grymt fulla av fördomar, men min erfarenhet är verkligen att de utanför har minst, om inte mer, fördomar mot kristna. Vi är verkligen helt normala människor. Som inte alls alltid vet vad vi tror eller hur saker ska vara. Som kämpar. Som längtar. Som, förhoppningsvis, i vart fall har insett just det- att vi är svaga och bristfälliga.
Någon hade sagt till Maria Küchen, innan hon började gå till kyrkan, att hon inte skulle vänta sig något större av människorna i kyrkan än att de är just människor. Vilket faktiskt kanske kan bli en besvikelse för många som söker sig dit. Att de bär med sig någon, kanske undermedveten, tanke om att kristna ska vara lite "bättre" än andra. (Och där är nog verkligen en fördom- att människor tror att kristna själva skulle tycka att de är lite bättre än andra- men i själva verket är det människor utanför som lägger det på, och har de förväntningarna på kristna.)
Överallt där det är människor inblandat kan man ge sig fan på att det blir problem.Som min väns chef sa så klokt en gång. För de som beter sig idiotiskt finns överallt. Och också de som är alldeles fantastiskt fina och kärleksfulla. I och utanför kyrkans väggar.
Och Ola Joyce spelade så fint för oss.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar