Thank God för ångestdämpande. Efter en riktig helvetesvecka med biverkningar på diverse sätt har det börjat stabilisera sig (tur att man omger sig av vänner som övertalar en att det är värt att härda ut när läkaren säger "äh, det kommer inte kännas så mycket").
Fattar inte varför jag varit så neggo mot det förut. Som att det skulle vara någon slags prestige-förlust. Fast bara vad gäller mig själv. Om någon annan tar antidepressiva har jag bara hejat på- "herregud, hela världen äter ju sånt, om man tar penicillin när man är fysiskt sjuk så ska man såklart ta det som finns när psyket är lite svajjigt" etc. Men när det gäller mig själv, då har det liksom känts helt annorlunda. Jag ska väl klara det här liksom, det är bara att skärpa mig, inte låta de där tankarna få någon makt.
Att man ofta har så mycket högre krav på sig själv än vad man har på andra. värdelöst. jag ska nog skapa mig ett litet alter ego, som liksom är lättare att vara snäll mot. "min lilla vän ingo-pops". Dig ska jag vara snäll mot. Ta hand om.
Idag lyssnar jag på Mountain Man- How´m I doin.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar