Var på Gotland i helgen. Hälsade på vänner som flydde Stockholm för tre år sedan, hyrde ett hus i ett halvår och sen köpte sig ett eget. 
Jag älskar när folk gör så. Känslan av att ta kontroll på sitt liv. Skita i vänner som inte fattar hur man kan välja bort staden, gå ner i lön, kämpa lite för att hitta nya vänner och nytt liv, kämpa för att hålla ihop som ett litet team med två små ungar. Och tusan vad man kände att det fanns en annan livskvalitet där, det liksom låg under ytan. Folk såg ut att gilla sitt liv. 
Alltså- jag FATTAR ju att man säkert har problem även på Gotland, men just i helgen kändes det inte så.


Och så blev jag sugen på att köpa café igen. 
Var tvungen att ta en extra sekund och tänka på tröttheten jag kände sista tiden. 
Och idag när fick jag lönebesked med semesterersättning kom jag på en till anledning till att det är rätt gött att vara vanlig hederlig anställd ett par år till.

Way out west

Sicken lyckad festival. Riktigt riktigt fint. 
Var sånt piss-väder förra veckan, och sen i fredags morse så var himlen helt blå när man vaknade, och sen kom regnet tillbaka igår - och onekligen höjs ju festivalupplevelsen ganska mycket av att man kan sitta i gräset och dricka öl eller lägga sig på rygg och vila i solen en stund. Annars var det mest konstiga med arrangemanget att de delade ut tomma pet-flaskor utan kork som man kunde fylla på vatten i - det i sig var ju väldigt bra, men sen när man kom tillbaka dag 2 och duktigt hade tagit med sig sin tomma flaska (med snygg wow-logga på) - då fick man inte ta med den in, utan var tvungen att ta en ny inne på området. Förstod inte alls logiken i det. Sånt himla slöseri. ja ja. det var ju ett smärre problem.

Prince - Helt overkligt bra! Hade inga superförväntningar, mest att det skulle bli kul att se honom, är ju ändå något av en legend. Men tänkte att han nog skulle vara lite divig. Men sen kom han in och bara var hur gullig som helst. Så där att man kände att man ville bli hans kompis. Och efter första extranumret (galet fin Nothing compares 2U i duett med en körtjej) så tänkte man att det var det- och det var gott nog, men då fortsatte han och det blev bara bättre och bättre. Sen när de gått av scenen för andra gången så gick många i publiken, men efter en stund kom de in igen och körde typ 40 min till. AH- det var mäktigt faktiskt! Folk bara tittade på varandra och log.                          

Thåström. En av mina tonårsidoler.
Gjorde mig alldeles varm i hjärtat. 
Riktigt bra. Och publiken älskade honom.
Och han blev nog lite tagen av det.

Anna Järvinen

                                                 Säkert!

Loney dear

                         Pulp


  


     

Kanye West anlände i någon slags molnstod. Lätt (eller svår) hybris genomsyrade konserten, och förtog det hela lite. Men stundtals grymt bra.

Fick ett sms i somras av min syster där det stod så här. "Nån dag ska vi prova blonda peruker. Och växelskriva en saga. Om ett träd. Vid en bänk. I en park. Fransk tror jag."


Och nu har jag just skrivit ett par rader till i sagan som vi skickar mellan oss. Reglerna är inga krav, ingen censur, just pure fun. Ett sånt fint litet nöje har det blivit! När man tappar inspirationen bara slutar man mitt i och skickar tillbaka till den andra. Vi har ingen som helst tanke eller mål med sagan, den ska bara få finnas och växa fram mellan oss. Jag tror inte längre parken är fransk dock. Kanske, men känns inte riktigt så. 


Perukprovning har vi inte gjort än dock. 

mindfulness-retreat

Back on track efter tre semesterveckor bortavid. Bra veckor. Bl.a mindfulness-retreat på stiftsgården Berget utanför Rättvik. Mitt ute i skogen i någon slags arkitektoniskt zen-inspirerad byggnad där svensk-kyrkliga, frikyrkliga, katoliker, sökare lever tillsammans i någon slags kristen enhet, men med stor religiös (och icke-religiös) öppenhet. 


Där samlades 16 människor och tillbringade 3 dagar med yoga, meditation och lite föreläsningar kring mindfulness. I tystnad skulle vi dessutom vara, bara frågor under föredragen plus samtal en timme per kväll när vi gick varvet runt och den som ville fick säga några ord om hur man upplevt dagen. 


Att sitta still, andas och vara tyst - något som kan tänkas vara ganska basic - är svårare än man tror... Blir så tydligt vilka tankar som kommer upp i en, bara inifrån mig liksom, och det är inte alltid de vackraste tankar på denna jord. Och man kan liksom inte riktigt fly. Första dagen var skitjobbig. Allt. Tyckte att jag andades dåligt på yogan, att jag inte kunde koncentrera mig som jag ville under meditationen och kände mig allmänt osynlig där jag gick omkring. Dock inte så osynlig så att de andra inte skulle kunna tänka att jag nog var lite konstig. Och någonstans får man för sig att alla andra är superfokuserade och perfekta kursdeltagare. Vilket de ju såklart visar sig inte vara under samtalet på kvällen. Utan alla går ganska mycket runt och tänker på samma sätt, och framför allt mer upptagna med att tänka på sig själva, eller hur de uppfattas, än att tänka på mig.


Sen hände nåt. Vad vet jag inte. Men vackert var det. Och gemenskapen vi upplevde trots att vi egentligen bara pratade några timmar under hela helgen, tryggheten vi fick med varandra. Alla var helt tagna av det när det var dags att avsluta. Trots att vi inte visste särskilt mycket yttre fakta om varandra- ålder, jobb, familjesituation m.m, så hade vi lärt känna varandra på något djupare plan. Någon befann sig i krisen av att just fått cancerbesked, någon hade nyligen haft en jobbig separation, någon led av tvångstankar, någon kände att de bara gav gav gav i sin vardag, någon kände att han hela tiden spelade massa roller i sin framgångsrika karriär men hade tappat bort sig själv. 


Och tillsammans sökte vi efter mer harmoni i våra kroppar och själar.
Mm. Det var en intressant och fin upplevelse.