på vägen de vandra tillsammans hand i hand

Man vill ju liksom bli hel. känna sig hel i sig själv. Och då måste nog både det jag är glad över är jag, och det jag önskar vore annorlunda få vara där. Att till varje pris bli av med det där man tycker är svagt hos sig själv är nog inte rätt väg. Det är ofta det svaga hos människor som gör att man gillar dom. Det som väcker medkänsla. som gör en sympatisk. och lite ödmjuk. Snarare är det väl att man ska bli vän med det som är litet i sig. Låta det svaga och det starka gå hand i hand liksom.

Som att det starka skulle vara mycket enklare att hitta...så är det ju inte heller. Det är ofta ljuset inom oss som skrämmer oss mest, sa Mandela tror jag. Det starka, det att man innerst inne vet att man har förmågan att förändra. sig själv och till viss del sin omvärld. det kanske är det mest skrämmande.

Idag lyssnar jag på Ólafur Arnalds. lite inne på det där isländska nu. vackert så det förslår.

mötas

Egentligen är det ju så sjukt vackert att vara människa.

När man plötsligt upptäcker det där hos andra människor- som också är lite trasigt. när man plötsligt känner den där gemenskapen. Liksom- här går vi omkring allihop och försöker få ihop det där som blev ens liv. drömmer och önskar och längtar. lyckas och misslyckas. är glada, är sorgsna.  i någon slags ständig pendelrörelse. 

och fast våra liv kan se så sjukt olika utifrån så är vi liksom ganska lika. och när man vågar mötas i det så kan det vara så himla fint. magiskt.

Om i ödslig skog
ångest dig betog,
kunde ett flyktigt möte
vara befrielse nog.

Giva om vägen besked,
därpå skiljas i fred:
sådant var främlingars möte
enligt uråldrig sed.

Byta ett ord eller två
gjorde det lätt att gå.
Alla människors möte
borde vara så.

Hjalmar Gullbergs dikt. påmint mig många gånger om det där- att ett flyktigt möte kan vara befrielse nog. När man är där inne i sin ångest och oro, så plötsligt, ibland från helt oväntat håll, kanske bara genom en bok eller en låt, så blir det ett möte, ett riktigt möte liksom, då luften plötsligt öppnas upp och inte känns lika tung. världen inte lika skrämmande. där man får ett ord eller två. som gör det lite lättare att gå. ett steg till.


och de där mötena får bära en genom livet. 

tristessrädd

Ska börja jobba igen på fredag. Efter 6 veckors sjukskrivning. Skitnervös. Mest för att jag ska komma tillbaka och bara tycka det är trååååkigt. Inte orka med människor. Och jag träffar mycket människor i mitt jobb. Och jag är den där glada trevliga unga tjejen typ. Tänk om jag inte orkar det längre. Bara vill vara sur och oengagerad. 

Jag är så rädd för tristessen.

Och jag fattar ju att det är man själv som påverkar det där. Ens inställning till saker, jobb, människor, livet liksom. Rädslan kanske ligger i det. Att man vet att det är upp till en själv, men att man liksom inte kan förmå sig. Alltså det är ju inte det att man vill skratta och skämta dagarna i ända. Jaga roligt. Det skulle ju göra livet urvattnat på nåt sätt. Det är ju inte glättigt man är ute efter. Vad är det man är ute efter egentligen? Å vad jag känner mig som en produkt av min generation...patetiskt.

Jag vill fylla livet med det vackra. Och ibland kanske det mörka o sorgsna är det vackra. En tavla utan skuggor är inte så intressant liksom.

Igår kväll tog jag mig upp från soffan och cyklade ner till vattnet. Tog med en filt och satt mot en nerklottrad mur och tittade ut över hamninloppet i solnedgången. Det var vackert. 


Sen kröp jag ner i sängen med Murakami och lyssnade på Hengilás med Jónsi på repeat. Sjuuukt fin. 

tro och tvivel

Ny dag. Ny luft. Faktiskt. 
Det är så skönt när det händer. Att allt plötsligt kan kännas lite nytt utan att något egentligen hänt. Jag har en vän som brukar säga att Ingenting är statiskt. Det kan vara väldigt svårt att tro på, för mig i alla fall. Lätt att tänka att såhär kommer det alltid vara, det kommer aldrig aldrig aldrig förändras. Man kanske borde lärt sig vid det här laget att det oftast förändras. Eller alltid. På något sätt. Det är väl det som kallas hopp. Aningen om att ingenting är statiskt. Att man inte fastnar i tankar eller tillstånd.

Tänkt en del på Gud den här morgonen. Hörde nån på radion häromdagen som sa att den önskade den hade en tro, "det skulle vara så enkelt att ha färdiga svar". Oooooooooooo... vilken missuppfattning. Vanlig dock. Jag skulle också önska att tron gav massa svar. För mig är det ju inte så. Jag kan ibland önska att jag slapp tro för det skulle vara så skönt att slippa alla frågor som uppkommer för att man ska blanda in Gud i allt. För Gud är inte enkel. Tror man det kan det nog bli grymt fel. Och det har det ju visserligen ofta blivit i religionens fotspår. och det är människornas fel, som försöker förenkla, inte Guds fel. Tänker jag.

Om man tvivlar 99% och tror 1%, tror man då? 


Idag lyssnar jag på Nantes med Beirut. mmm.

Lyckliga livet- mediumpaketet

”ångest är ett tecken på att något behöver förändras i ditt liv” läste jag idag. Jo tack. Men vad? Och hur? 

En glad själ tack. En energisk kropp tack. En lycklig relation tack. Ett stimulerande jobb tack. En fritid som fyller på med energi tack. Inga rädslor tack. Positiva tankar tack.

Å bara 399 kr. strålande. Då tar jag det paketet. Lyckliga livet- medium. Det räcker för mig.

Allt känns så långt borta. Som att det är ett berg att ta sig över. Som att jag just upptäckt hur mycket grejer jag behöver jobba med. Som att pappershögen ligger framför mig. Och jag har aldrig varit bra på papper och sånt där. Ta tag i saker. Hellre imorgon…

Och jag är lite rädd att jag bara skrapat på ytan. Att det finns mycket som ligger och väntar… eller så är det här botten.

Men det får väl vara okej. Det är inte som att jag önskat mig det. lite känner jag så- som att det är mitt eget fel. Om jag inte har lyckats tänka ”rätt” och fokusera på det positiva och se till att jag gör grejer som är bra för mig- då är det väl lite mitt eget fel. Men så är det ju inte. det fattar jag ju egentligen.

Jag skulle ha tränat mer regelbundet, varierat mitt umgänge, inte hållit fast vid samma kille i hundra år, som inte ville ha mig. Gått någon kurs. Utvecklat ett intresse. Det är ju typiskt sånt jag skulle gjort.

Fan fan fan. (säger Thåström, inte jag eftersom jag inte svär egentligen)

Idag lyssnar jag på Nina Simone- I shall be released.

Gode Gud, release me.

if my life was a movie i think i´d walk out

vaknar. lite inre stress. sätter på tove janssons Det osynliga barnet som ljudbok. Pratade om den på terapin förra veckan, och sen igår kom ett paket på posten med den, från min kompis J, utan att vi pratat om den. Mark Levengood läser. Fantastiskt skriven. Bra psykologi i barnboksformat. Kände mig som Homsan som är rädd för det mesta, som har gått och letat efter hem i nästan 10 år. Och tror att hon är ganska nära nu.

det trodde jag också. nu vet jag inte längre.


gick upp o gjorde smörgås o kaffe. (och en bit sockerkaka med röda vinbär som jag gjorde igår-grymt god). kröp ner i sängen igen och kollade på ett avsnitt six feet under. fick lite dåligt samvete av att man kan ha det ganska bra när man är sjukskriven.


Brenda sa till Nate att "sometimes my whole life seems like a bad dream. Like somebody elses life. i guess if it was a movie I´d walk out."


kändes som jag. hur hamnade jag här liksom? hur blev det här mitt liv?
känns lite som att jag vetat ett tag i smyg att jag nog är lite deprimerad, men att jag försökt dölja det för andra. som att det skulle vara för andras skull jag inte ska vara deppig. det är ju för min skull. det är ju jag och mitt liv. för min skull som jag ska må bra. nu vill jag börja må bra. come on join the joyride...

vart kommer liksom alla de här känslorna om hur livet ska vara ifrån? att man jämför sitt liv så himla mycket med någon slags standard som antagligen inte finns. som skapar någon slags stress i en. gör att man drömmer efter nåt annat. eller kanske mer att vara någon annan. allt hade varit okej om inte bara jag varit som jag är. fylld av panikkänslor och skit. fast det är typ 10 år sedan som jag hade riktiga panikattacker, så har det där fortsatt förstöra. mitt liv inifrån. utifrån kanske det knappt har märkts.

och plötsligt har man tappat bort det som faktiskt är ens egna, riktiga liv.

som bara är mitt. och mitt enda.

ett två tre stjärna

okej. då börjar vi.

hej bloggen! kan det här vara the beginning of a beutiful friendship? låt oss hoppas det.
att starta en blogg kan ju tyckas lite 3 år för sent typ. eller 5. men jag gör det för min egen skull. som någon slags kognitiv terapi. mot dålig självbild typ. våga lite mer. vara jag.
Känns lite som att alla som bloggar är så coola och självsäkra. Jag är ju inte det. Men jag kanske får vara med ändå? 

Dagens låt är nog Magiskt med Steget. Hon är riktigt fin hon.