jag har ju gått igång lite på den hära inre-barnet-grejen, inom psykodynamiken.Förut har jag nog kunnat tycka att det känts lite pretto; du måste möta ditt inre barn för att bli hel, typ. Men nu- nu har jag insett att det ju verkligen är så. Kanske inte för alla. Eller, jo, kanske för alla.
Det handlar inte om att ens vuxna jag logiskt kan förklara sina beteenden som kan bero på sår från barndomen. Även om man lyckas förstå situationen, så måste man liksom gå tillbaka till känslan. Tillåta sig att vara liten. "det här kanske inte är en stor grej egentligen, men som barn upplevde jag det så här, för jag var bara ett barn". Få sörja det som blev fel när man försökte förstå hur man skulle handskas med världen. För det är inte en lätt värld att förhålla sig till.
På något twistat sätt är det lätt att man istället försöker straffa sig själv för det som blev fel för det lilla barnet jag. Men det enda som hjälper är att vara snäll. Medkännande.
Först då kan hon släppa alla sina rädslor.
Sen är det ju en himla lögn att tro att man ska bli hel. Att projektet Jag skulle bli klart någon dag. Och då ska minsann Livet börja. Så är det ju inte. Samtidigt kanske det är det som kan få vara fint i livet. Typ spännande eller nåt. Att man förändras. växer. ramlar ner igen. krisar. utvecklas. Inte för att målet är att man ska bli perfekt. Utan för att det är det som är att vara människa.
Idag lyssnar jag på Robyn. Framför allt None of Dem feut. Röyksopp. "I´m so bored in this town. Take me away from here. Play some kind of new sound. Something true and sincere." Man kan inte säga annat än att hon är grym.
Men idag känner jag faktiskt att this town kan vara helt okej också.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar