halvhalt

så lätt att glömma. att det faktiskt inte är länge sen jag låg hemma och allt kändes svart och den där tröttheten, den där galna tröttheten, när det kändes som jag aldrig skulle orka något igen.

så har man plötsligt jobbat två månader och man tror att man kanske är som vanligt igen. och många runtom en tror det också. och det är ju bra. att jag faktiskt mår så bra så jag kan tro så.

men sen plötsligt faller man ner lite. blir påmind. och lite rädd. 

tillbaka till det lilla livet... och jag tyckte ju det var skönt. när jag insåg att jag kunde ha det bra där. inte hänga på allt. se till att få ensamtid. jag kom ju på att jag behöver det. att det är förutsättningen för någon slags kreativitet för mig. och naturen. den kom jag ju också på att jag behöver. men så svårt att få till när man jobbar heltid. men jag promenerar genom slottskogen varje morgon. å det är galet vackert nu med all denna snö. å rådjuren som jag träffar på ganska ofta. hej hej säger vi.

idag ska jag koncentrera mig på att minnas att mycket har hänt i mig i höst. mycket positivt kom ur allt det som först kändes så hemskt. men också göra en liten halvhalt. stanna upp lite. försöka vila i Guds famn.