pukka-time

idag är allt jag har att säga att mitt beroende av Pukka-teet Detox ökar dag för dag. Det enda som är synd är att de är i styckesförpackningar vilket känns lite resursslösigt. Ska det vara förpackningar borde de dessutom vara snygga- och de här är bara halvsnygga. Eller ens det. De är okej.


Generellt förhållningssätt till förpackningar: så lite som möjligt


Jättejättejättefina förpackningar och burkar: ge mig ge mig ge mig. 

Här och nu

Ytlighet är vår tids förbannelse...


läste jag idag. Att det inte är intelligens eller skicklighet som saknas, utan djup. 
Och jag tror det ligger något i det. Det finns någon jäktad känsla över hela samhället. Alla går runt och jagar något. vad vet vi antagligen inte. Man har blivit rädd för tystnaden och stillheten. Känner snudd på panik om man inte har mobilen tillgänglig eller tv´n på. 
Om man bara är Jag. 
Samtidigt går vi på yoga och läser om mindfulness. Även sökandet efter närvaro är något som ska konsumeras.


Stackars lilla människa. som strävar och anstränger sig och håller på. men inte kommer nån vidare vart, om man ser på hur samhället ser ut. 


Tänkte på det med mindfulness idag. som jag ju tror är en bra grej att öva sig i. Vara närvarande i nuet. Och då tänker jag att kanske är det för att det bara är där som vi kan möta Gud. Han som är bortom tid och rum. För honom finns bara ett evigt Nu. Kanske. 


Lever vi upptagna av att älta det förflutna eller planera inför framtiden så kan vår själ aldrig erfara någon slags kontakt med något högre, och då kommer vi alltid sakna något. antagligen utan att förstå vad det är vi saknar.


självklart tror jag det är bra att i perioder reflektera och tänka över det som varit i ens liv, och att hoppas och vara så redo man kan för att möta det som ligger framför en. Men det viktigaste är nog ändå att i mycket bara försöka vara och ta in det som man är i just nu. vara närvarande i sitt liv.


Lyssnar på Lasse Tennander ikväll, den gamle liraren. "nu blåser vi ut ljusen, stolta stad".

jakten på lycka

Lite fortsättning på förra inlägget..


Kollade just på svt´s nya serie "Jakten på lyckan" med Hanna Hellquist. Hon känns ju lite som min kompis eftersom jag lyssnar på morgonpasset i princip varje morgon, så antagligen gillade jag programmet lite extra mycket. men försökte ha en objektiv hållning- var beredd på att bli besviken.


Men jag tyckte faktiskt det höll en väldigt bra balans mellan lättsamhet och riktiga viktiga tankar. Det jag gillade mest var nog intervjun och experimentet med "Anonyma klubben". Jag vet inte hur många som ingår i den klubben- kanske bara hon som intervjuades- men jag funderar på att gå med. I all anonymitet. 


Grejen de gjorde var att i vardagen betala för någon okänd människa i smyg. Bara småsummor, max var 40 kr. T.ex när man fikar så betalar man för en kaffe o bulle extra och ber personen i kassan att välja valfri person senare under dagen och säga typ "du blir bjuden på fikat idag- av anonyma klubben". Eller en extra biljett i tunnelbanan, eller kanske en glass på sommaren eller vad vet jag. Och människor blir ju jätteglada! Det visar verkligen att det är tanken och handlingen som gört- för det handlar ju bara om småpengar. Och den personen blir säkert extra glad hela dagen och sprider det lite vidare.


Så grymt enkelt och så bra! jag ska verkligen verkligen försöka göra detta. inte känna mig fånig eller så. en gladare, ljusare, vänligare värld är ju inte så långt borta egentligen. kanske kan det synas naivt, men jag tror verkligen det är så enkelt.


Sen kunde man liksom inte låta bli att gilla miljardärskan hon träffade också. man bara gjorde det liksom. och hon hymlade inte med att hon kände sig lyckligare när hon var rik, men hade ju ändå insikt om att det handlade om en känsla av  trygghet och frihet. Och det kan man förhoppningsvis få på andra sätt också.


För övrigt skriver jag nu på min nya dator. minst 3 år för sent har jag äntligen köpt mig en liten macbook. och jag tror vi kommer bli vänner. än är jag inte riktigt van vid tangentbordet, men det är bra att vi har lite att jobba på också:)


musikmässigt lyssnar jag just på en lista jag gjort, kallad "old shit"- låtar jag lyssnade mycket på i tonåren. Just nu Raining in Baltimore med Counting Crows. Den håller än.

miljontals små handlingar

Tittar just på en dokumentär om Nelson Mandela, och tänker på det här att en människa ändå kan göra så stor skillnad. För han var ju också bara en helt vanlig människa. om än ovanligt modig och.. ja, god kanske. Jag gillar egentligen inte att kalla en människa för god, det blir så svartvitt. Jag tror alla människor har potential till gott och till ont inom sig. Båda finns i alla.


"Mandela asked the people to do something extraordinary- to forgive."
och han själv förebrådde aldrig de som fänglsat honom, utan slog in på förlåtelsens väg.

Det är stort. Det är ovanligt. och kräver mycket mycket kärlek. och min tro är ändå att det kräver en gudomlig kärlek. Att gå i Jesus fotspår. (icke att förväxla med kyrkans fotspår). Det han sa var att det är handlingarna som är det viktiga. Skit samma om du står och snackar massa fina ord, men inte visar i handlingar att du menar det. Bättre såna fall att inte snacka utan bara göra. Det lilla man kan och orkar. 

En f.d apartheidminister intervjuas också i dokumentären. Han var tydligen den enda som erkände att det han gjort var fel, när Mandela erbjöd alla som skulle ställas inför rätta att om de erkände sitt brott skulle de gå fria. I alla fall, han berättar hur han en gång senare tvättade några äldre svarta kvinnors fötter, så som Jesus gjorde, och hur både han och kvinnorna grät när han gjorde det. 
Och han säger: 

"det är genom sådana små handlingar som världen kan förändras. Miljontals sådana små handlingar."

så sant.

Ikväll lyssnar jag på Hengilás med Jónsi. Kan vara världens vackraste låt.

de eviga orden

Jag har kommit in i en period av att läsa poesi. Först skrev jag om den förra meningen för jag tyckte det lät så himla pretto med po-esiiiii. men sen tog jag tillbaka, och tänker att det är inte pretentiöst. Det är vackert. Det är på riktigt. Nära människor. Det innersta. Och alla de vackra orden...som i vår tid kanske har blivit för urvattnade. Gått sådan inflation i. 

Men jag tycker det är så fascinerande det här att människan är så mycket densamma. Att man kan sitta och läsa ord som någon skrev på 1800-talet och känna någon form av gemenskap med den människan. Det eviga. Att vara människa liksom. Innan ironin gjorde att det blev så svårt att våga stanna i det stora kring det. Jag inser ju att min egen humor präglas mycket av ironin och någon slags distans till verkligheten genom att skämta om allt, och det är väl kanske inget fel i det.

men just nu försöker jag öva mig lite i att våga ta saker på allvar, våga vara på allvar.

ett litet prov på dagens läsning, av J.L Runeberg 1833;

      Hur många vågor bo på fjärden,

 hur många tankar i mitt hjärta?

De tyckas fly-  och dröja kvar dock,

      de tyckas dö- och födas åter.

så skilda- och ändå så lika,          så många- och ändå desamma.

      Ur samma sjö, av samma vindar        de höjas alla, 

ur samma bröst de höjas alla,

                              av samma kärlek.

liten samhällsreflektion utifrån en lördagsfrukost

Ätit frukost med ett par vänner idag. På ett riktigt arbetarcafé här i krokarna, Café Skogen. Ett sånt ställe där man plockar det mesta själv och betalar när man går, kassan ligger i en låda i köket. Om påtår på kaffet ingår behöver man inte ens fråga. och det serveras givetvis enbart bryggkaffe. Frukosten innehåller risgrynsgröt, kokt ägg, en halv ostfralla (bara smör, ost och en gurkskiva- inga krusiduller), juice och kaffe. Till det mycket tilltalande priset av 45 kronor. (sen kan man ju tänka lite längre och inse att det inte kan vara särskilt många kronor som går till skatteverket då, vilket var oerhört frustrerande under åren jag försökte driva ett "vitt" café). Men nu när jag inte är i branschen längre så tuggar jag gladeligen i mig, och tänker inte längre än att det är en bra deal för mig... Usch. som man funkar.

Samtidigt gillar jag det så mycket, och vill stödja det som finns kvar utanför kedjorna. det enkla och personliga. På hemvägen gick jag förbi Majornas hälsobod också. Hon som äger den började prata just om hur tråkigt det var att så många av de små affärerna häromkring har lagt ner de senaste åren.

jag vill inte leva i ett samhälle där allt ser likadant ut. samma affärer. samma utbud. där företagen tuggar sig in i vår vardag och styr våra viljor och längtor utan att vi själva ens är medvetna om det. Gick jag lite till överdrift nu? kanske det. Men jag kan verkligen känna en viss oro och sorg över företagens allt större inflytande på både politik och människor.

jag är nog ganska bra på det redan, men just nu lovar jag mig att försöka handla ännu mer på de små affärerna. det är ju roligast också. även om det kanske kostar en krona mer. sen får de bäst de vill betala sin skatt eller inte. det ansvaret orkar jag inte ta..

Läste en intressant recension om 2 böcker som hade kommit ut nyligen ang. svininfluensan, och f.a den mediala bevakningen och framställandet av det hela. Om hur saker framställs på ett sätt som ska gynna någon slags ekonomi i baktanken- om det nu är ett företag som ser sin chans att sälja vaccin eller tidningar som vill maximera upplagan. 

Och människorna läser rubrikerna och köper tidningarna. blir rädda och oroliga och tänker att det är bäst att vaccinera sig- det finns ju sätt att skydda sig från alla faror och då får man ju skylla sig själv om man nu inte gjorde allt man kunde och sen ligger där dödssjuk...

Men till vilken gräns orkar vi hålla på så? Och har vi då blivit helt avtrubbade när det händer något som kanske faktiskt är en reell fara. Lite som på högstadiet när alla lugnt satt kvar i klassrummet när brandlarmet gick, eftersom det säkert bara var någon som tänt eld i papperskorgen igen.

Nu orkar jag inte gå igång på "giftskandalen" i Tyskland, där de har upptäckt att halten dioxiner överskrider riktvärdet i djurfoder. Det blir så uppblåst- skulle det säga att man kanske skulle behöva äta 20 ägg om dagen i 20 år för att komma upp i en halt som skulle vara reellt farlig- ja, vad skulle de då fylla tidningarna med...(dessutom kallar de dioxin för ett giftigt ämne- det är ju i själva verket en grupp ämnen) Ja, ja.


hepp. så upprörd, bitter och självgod jag låter idag då. egentligen tänkte jag ju också, när jag läste dagens löp på kvällstidningarna om "massdöd av djur oroar", - att det där måste jag kolla upp på nätet när jag kommer hem, för jag tycker ju också att det är lite obehagligt...

i det enkla

Morgonpasset i p3, som jag älskar. På riktigt gör de morgnarna så otroligt mycket bättre. att det är helt okej att promenera iväg till jobbet kvart i sju när man har sällskap av Martina och Kodjo.

I alla fall, idag fyllde de två år och lyssnare fick skriva in sina bästa minnen av dom. Och de konstaterade att det är de små sakerna som människor minns mest. Små vardagliga grejer som man liksom inte planerat som något extra. Och de jämförde grejen med att laga till värsta middagen när man ska få besök. Visserligen trevligt och gott, men oftast blir de bästa tillfällena när det liksom håller sig till det enkla, kanske ostädat och hämtpizza. eller korv å bröd.  

Och så är det ofta tänker jag. Det lilla. det är i det det viktiga finns. det viktiga riktiga Livet.

Fram för mer ostädat med pizza- men äkta och riktigt. 


Dagens låt blir Honung med Säkert. "och det här är det enda som plågar mig, helt och hållet ska du aldrig bli min"... och det äter mig att din hud är doppad i honung..

i det stora tysta huset

...Men varje kväll, min älskade
går Gud i det stora huset
                    från rum till rum
och besöker de övergivna tingen,
   ljusstakarna, blomkrukorna, blåser lätt på draperierna,
          drar sakta med handen över stolarnas ryggar

Människorna sover i sina sängar
med öppna eller slutna munnar
 de märker inte att Han är där
han fyller på deras hjärtan 
          med nattens dagg 

Vi orkar inte mer,   huden
        på våra fingertoppar torkar
men Gud kommer till oss 
och får blodet att skimra i våra händer


Så är det min älskade, och det är därför
allt i detta rum tyst betraktar oss,
        utan att döma.



En dikt av Ylva Eggehorn. som jag totalt tagit mig friheten att göra till min egen. bytt ut ord. tagit bort några rader. lagt till några.  Förlåt Ylva, om man inte får göra så egentligen. men jag tror det är okej. att göra den till sin egen. 


gillar bilden jag får framför mig av hur Gud går runt i sitt stora hus. Som modern när alla i familjen somnat. när lugnet lagt sig. går runt och känner friden. som finns där i bakgrunden hela tiden. bakom allt prat och brus, slagsmål och tårar, skratt och glädjeskrik från barnen som gungar högre än nånsin förr. tänker på allt som hänt under dagen. i lugn förbereder för morgondagen. smyger in och tittar på sina barn som är så vackra så det nästan gör ont i själen.


...och Herren låter sitt ansikte lysa över dem, 
                                     och visar dem nåd..

Nytt motto

Var er själva 2011! eller Sluta skälva 2011!

det är de två alternativen till årsmotton. Har tillsammans med några kompisar kört på det senaste åren, istället för nyårslöften och sån skit som är som gjort för att bli besviken på sig själv. 

Sen vi började har det varit

   Känn och kläm 2005(då behövdes lite mer hångel i våra liv)

  Inga komplex 2006

   Här och Nu 2007 (mindfullness...jodå)

  Lev utan (alt. med) måtta 2008

   Thing´s gonna be fine 2009 (typ mer "allt ordnar sig"-attityd)

  Var inte rädd för mannen med lie 2010... (2009 o 10 var svåra)

och så nu då. 2011. 

Var er själva-förslaget orsakade en stormig diskussion kring nyårsmiddagen då min systers man ansåg att det var att proklamera för ännu mer individualism- tänk på dig själv först, gör det som KÄNNS bra just nu, just för dig... Så menade jag såklart inte.

Utan mer att våga vara den man är (vilket förutsätter att man har lite koll på vem man är, o hänger med i att man kanske förändras) (annars kan man se det som att mer å mer försöka hitta vem man är), våga stå upp för det man tror på, hålla fast vid de värderingar man tror på, inte göra massa saker för att göra andra nöjda vilket till slut leder till nån slags offer-mentalitet tror jag, som inte gör någon gladare.

eller Sluta skälva- var inte så himla rädd. lev på. gå på, faller du så kommer du kunna resa dig igen. Hellre än att begränsa livet en massa som något slags säkerhetsliv.

well. det tål att tänka på. båda är bra. men man får inte ha två motton till samma år- såna är reglerna.

I övrigt blev 2010 ett lite omvälvande år för mig. kanske inte på så uppenbara sätt, men i det lilla, i det inre. som egentligen är det stora. Men till syvende och sist ett bra år. Insett att livet verkar gå i några slags 5-årscykler för mig. vart femte år verkar det hända lite mer avgörande saker. så kanske ligger det något i familjeomröstningen under jul som min svåger tog upp- vilket år jag kommer gifta mig.. 2015 satsade majoriteten på. Well. Den som lever får se.

so i think i´ll stay a while and see if some dreams come true

sjunger Sinatra i dagens låt Cycles

(men just i detta nu lyssnar jag på Robyn, och får nog inse att hon är svårslagen i år vad gäller bästa skiva)