Idag åt jag såsom följer:
Havregrynsgröt med honung
Kaffe och smörgås o pepparkaka på 9-fikat
kycklingklubba, avocado, tomat, bröd med en ny faktiskt väldigt god philadelphiaost med smak av soltorkade tomater. och så lite yoghurt på det (alltså inte på. men som en liten lunch-efterrätt för att fylla ut) lite krossad pepparkaka på den oxå. yummi.
kaffe. och kanske 2 el 3 pepparkakor till. och en annan kaka. (en burk eldoradopepparkakor för 10 spänn på Hemköp som ligger våningen under mitt jobb)
varm choklad o smörgås när jag kom hem från jobbet och behövde vintermysa upp mig lite.
lite potatis- och rödbetsklyftor i ugn. med aioli. svingott.
en kopp ayurvediskt te som jag dricker nu. vata-balanserande.
kommentar till dagens ätande: rätt bra dag. gillar egentligen att äta en redig lönch, idag blev det lite småplock, samma som igår. men sen körde jag in de där potatisarna i ugnen och kände att magen blev glad. I övrigt för mycket kaffe, kakor o bröd just nu. min lilla känsliga mage- jag har börjat överge dig. förlåt. jag ska snart bli bättre igen hoppas jag.
torsdag 25 november 2010
onsdag 17 november 2010
Listan: Day 03 – Your parents
Mina föräldrar.
Lever ihop fortfarande. Fast jag var så säker på att de skulle skiljas när jag flyttade hemifrån. Men faktiskt verkar de ju vilja leva ihop. Och någon slags kärlek finns det uppenbarligen mellan dom. Men de visar den inte så ofta. Pappa är väldigt känslig, men har lite svårt att visa känslor. Mamma är lite bättre kanske. Men inte jätte.
Engagerade. Och det är jag stolt och glad över. Även fast jag o mina tre systrar alla har gått i terapi, och jag tror att en grund är att vi inte har känt oss så prioriterade av våra föräldrar. Det har alltid funnits så mycket annat. Så många andra. I efterhand, eller mitt vuxenjag, är såklart glad över att de är så. Bryr sig om andra. Engagerar sig i flyktingfrågor. Skriver insändare och ser det som en självklarhet att vara aktiva och göra sitt för ett bättre samhälle. Reser. Går på konserter. Diskuterar samhällsfrågor i all oändlighet.
Men ibland önskar jag att de bara var lite mer... svenssonföräldrar kanske. Gillade att prata om enkla vardagliga saker.
Sista halvåret har mina föräldrar växt mycket i mina ögon. När jag föll. inte orkade. så var de där på ett bra sätt. inte massa uppmuntrande ord om att komma igen och ingen underliggande oro som stressade mig. Nej, de har faktiskt bara varit på min sida. Tröstat mig. Och jag inser att jag blev så förvånad. Men glad.
De är faktiskt fina.
Mina föräldrar.
Lever ihop fortfarande. Fast jag var så säker på att de skulle skiljas när jag flyttade hemifrån. Men faktiskt verkar de ju vilja leva ihop. Och någon slags kärlek finns det uppenbarligen mellan dom. Men de visar den inte så ofta. Pappa är väldigt känslig, men har lite svårt att visa känslor. Mamma är lite bättre kanske. Men inte jätte.
Engagerade. Och det är jag stolt och glad över. Även fast jag o mina tre systrar alla har gått i terapi, och jag tror att en grund är att vi inte har känt oss så prioriterade av våra föräldrar. Det har alltid funnits så mycket annat. Så många andra. I efterhand, eller mitt vuxenjag, är såklart glad över att de är så. Bryr sig om andra. Engagerar sig i flyktingfrågor. Skriver insändare och ser det som en självklarhet att vara aktiva och göra sitt för ett bättre samhälle. Reser. Går på konserter. Diskuterar samhällsfrågor i all oändlighet.
Men ibland önskar jag att de bara var lite mer... svenssonföräldrar kanske. Gillade att prata om enkla vardagliga saker.
Sista halvåret har mina föräldrar växt mycket i mina ögon. När jag föll. inte orkade. så var de där på ett bra sätt. inte massa uppmuntrande ord om att komma igen och ingen underliggande oro som stressade mig. Nej, de har faktiskt bara varit på min sida. Tröstat mig. Och jag inser att jag blev så förvånad. Men glad.
De är faktiskt fina.
Mina föräldrar.
måndag 15 november 2010
Day 02 – Your first love
Bloggutmaningen fortsätter. den första kärleken...
åh. det var så fint. å så sorgligt. å har präglat mig ever since tror jag faktiskt.
jag var fjorton. han likaså. jag minns första gången han ringde hem till mig. hur jag låg på golvet och nästan inte kunde andas efteråt. jag minns när jag fick hans skolkort. å när jag fick låna den nyaste pearl jam-skivan. å jag minns när vi var i fjällen, gick ut och gick i den djupa snön bara han och jag. å hur jag vände bort ansiktet när kyssen var sådär precis tre sekunder bort. hur jag inte vågade just då. jag minns hur jag sov på hans axel hela bilresan hem. hur härligt allt var just då.
å jag minns allt som blev så fel sen. förvirringen i mig. hur jag inte förstod någonting själv av vad som hände i mig. hur andra sa att jag gjorde honom illa. hur jag bara ville bort just då. blev rädd.
å jag minns hur jag ångrade mig. å levde i den ångern så många år efter.
well. där och då började min inte alltför rosenkantade relations-stig. Ändå minns jag det med glädje å värme också. Och han finns fortfarande med i mitt liv. och jag är så glad att han har en sån fin fru. å att på riktigt inte kände att det borde varit jag på deras bröllopsdag.
Och nu måste jag ju bara lyssna på Nothingman med Pearl Jam.
Så många gånger jag legat i den där rosa lilla soffan i mitt barndomsrum och lyssnat till Eddie Vedders fina fina röst. gråtit o skrivit o stirrat ut i luften och tänkt. käraste I, jag vill hålla om din lilla tonårssjäl nu.
åh. det var så fint. å så sorgligt. å har präglat mig ever since tror jag faktiskt.
jag var fjorton. han likaså. jag minns första gången han ringde hem till mig. hur jag låg på golvet och nästan inte kunde andas efteråt. jag minns när jag fick hans skolkort. å när jag fick låna den nyaste pearl jam-skivan. å jag minns när vi var i fjällen, gick ut och gick i den djupa snön bara han och jag. å hur jag vände bort ansiktet när kyssen var sådär precis tre sekunder bort. hur jag inte vågade just då. jag minns hur jag sov på hans axel hela bilresan hem. hur härligt allt var just då.
å jag minns allt som blev så fel sen. förvirringen i mig. hur jag inte förstod någonting själv av vad som hände i mig. hur andra sa att jag gjorde honom illa. hur jag bara ville bort just då. blev rädd.
å jag minns hur jag ångrade mig. å levde i den ångern så många år efter.
well. där och då började min inte alltför rosenkantade relations-stig. Ändå minns jag det med glädje å värme också. Och han finns fortfarande med i mitt liv. och jag är så glad att han har en sån fin fru. å att på riktigt inte kände att det borde varit jag på deras bröllopsdag.
Och nu måste jag ju bara lyssna på Nothingman med Pearl Jam.
Så många gånger jag legat i den där rosa lilla soffan i mitt barndomsrum och lyssnat till Eddie Vedders fina fina röst. gråtit o skrivit o stirrat ut i luften och tänkt. käraste I, jag vill hålla om din lilla tonårssjäl nu.
lördag 13 november 2010
Day 01 – Introduce yourself
Hej, jag heter Ingrid. (och alla svarar i kör: Hej Ingrid).
Jag är 30 år. känns ibland som en ålder jag kan identifiera mig med. ibland mycket märkligt. hade någon frågat mig när jag var 15 hade jag nog trott jag skulle varit gift säkert 5 år och ha typ tre ungar hängande runt höfterna vid det här laget.
så blev det inte.
jag flyttade från "sveriges farligaste stad 2005"- at top of a list är väl alltid något att vara stolt över - för tio år sen. Till Göteborg. Fast jag inte ännu känner mig som någon västkusttjej, så har Götet blivit min stad. Jag blir alltid lite varm när jag kliver ut från stationen och stegar över torget mot 11ans spårvagn. Här vill jag bo. Just nu i alla fall.
Senast idag satt jag och smålyssnade på några som började prata med varandra på vagnen. helt vanliga människor alltså. ingen alkis eller psykfall. Sånt händer ju inte där jag kommer ifrån. Det glömmer man bort lite när man bor här, för här kan man fortfarande prata lite över grönsakerna på Hemköp eller skratta tillsammans med någon som snubblar till. Och det gillar jag.
Fast Göteborg också har börjat bli ganska kallt så finns det än ganska mycket värme kvar.
Jag pluggade en del miljövetenskap.fråga mig inte varför. köpte ett café några månader efter examen, och hade det tillsammans med en vän i fyra år. fyra fantastiska men också jobbiga år. som jag ändå är grymt stolt över. Vårt lilla hörn i kvarteret. Som många älskade. fick bli deras vardagsrum. deras paus. precis som vi önskade. som hade utställningar på väggarna, både bra och inte så bra. som hade konserter i det stora djupa fönstret. många finfina konsertkvällar med en andäktigt lyssnande skara. som var ett snällt café som ändå spred en del glädje och värme tror jag. Som vi sålde förra året. Det var dags då. att gå vidare.
Nu jobbar jag på en second hand-affär. Med många bidragsanställda. delar ett chefsskap för dessa människor. inte så lätt. men jag tror jag gillart.
Kärlek o relationer har jag aldrig riktigt fått till. Å än har jag inte gått tillräckligt länge i terapi för att kunna förklara varför. handlar väl om tillitsproblem o dålig självkänsla o rädsla för att bli övergiven... som för många andra. I know. Men andra verkar gå vidare när något inte funkar. någon inte vill. men jag gör inte så. jag stannar i drömmar o hopp. och plågar mig. men kanske att det är på väg att förändras nu.
Jag har haft lite svårt att hitta rätt i livet. Hitta mig. Aldrig kunnat placera mig i något fack. Och det kanske kan tänkas skönt- jag menar, ingen vill ju vara placerad av någon annan i ett fack. Men kanske att det skulle kunnat vara skönt att placera sig själv ibland. Få lite hjälp med identiteten. jag är indie-bruden. Eller hipstern. Eller dans-tjejen. Eller konstnärssjälen. Eller den mysiga hemmafixar-flickan-bakar, syr, virkar, donar.
Jag är liksom lite av allt. Antingen för att jag helt enkelt är lite lagom intresserad av det mesta. Eller för att jag ägnat livet väldigt mycket åt att anpassa mig för att passa in i olika sammanhang, så att jag plötsligt inte riktigt vet vem jag är.
Jag är kristen. Har bestämt mig för att följa Jesus.. Men det är inte så lätt. Kyrkan förstör så mycket för sig själv. Jag tror Gud är större. Samtidigt som kyrkan kan vara det vackraste som finns. jag tvivlar ofta. eller har svårt att få ihop det. samtidigt kan jag inte lämna. eller tro på slumpen, som är alternativet. hur konstigt känns inte det? jag tror att Någon finns där. men jag tror på en respektfull Gud. som inte tränger sig på. som man måste söka för att finna. öppna sig för att ta emot. och då verkar det faktiskt som att någon finns där.som leder mig.
som bär mig igenom. bär mig ända hem.
Jag är 30 år. känns ibland som en ålder jag kan identifiera mig med. ibland mycket märkligt. hade någon frågat mig när jag var 15 hade jag nog trott jag skulle varit gift säkert 5 år och ha typ tre ungar hängande runt höfterna vid det här laget.
så blev det inte.
jag flyttade från "sveriges farligaste stad 2005"- at top of a list är väl alltid något att vara stolt över - för tio år sen. Till Göteborg. Fast jag inte ännu känner mig som någon västkusttjej, så har Götet blivit min stad. Jag blir alltid lite varm när jag kliver ut från stationen och stegar över torget mot 11ans spårvagn. Här vill jag bo. Just nu i alla fall.
Senast idag satt jag och smålyssnade på några som började prata med varandra på vagnen. helt vanliga människor alltså. ingen alkis eller psykfall. Sånt händer ju inte där jag kommer ifrån. Det glömmer man bort lite när man bor här, för här kan man fortfarande prata lite över grönsakerna på Hemköp eller skratta tillsammans med någon som snubblar till. Och det gillar jag.
Fast Göteborg också har börjat bli ganska kallt så finns det än ganska mycket värme kvar.
Jag pluggade en del miljövetenskap.fråga mig inte varför. köpte ett café några månader efter examen, och hade det tillsammans med en vän i fyra år. fyra fantastiska men också jobbiga år. som jag ändå är grymt stolt över. Vårt lilla hörn i kvarteret. Som många älskade. fick bli deras vardagsrum. deras paus. precis som vi önskade. som hade utställningar på väggarna, både bra och inte så bra. som hade konserter i det stora djupa fönstret. många finfina konsertkvällar med en andäktigt lyssnande skara. som var ett snällt café som ändå spred en del glädje och värme tror jag. Som vi sålde förra året. Det var dags då. att gå vidare.
Nu jobbar jag på en second hand-affär. Med många bidragsanställda. delar ett chefsskap för dessa människor. inte så lätt. men jag tror jag gillart.
Kärlek o relationer har jag aldrig riktigt fått till. Å än har jag inte gått tillräckligt länge i terapi för att kunna förklara varför. handlar väl om tillitsproblem o dålig självkänsla o rädsla för att bli övergiven... som för många andra. I know. Men andra verkar gå vidare när något inte funkar. någon inte vill. men jag gör inte så. jag stannar i drömmar o hopp. och plågar mig. men kanske att det är på väg att förändras nu.
Jag har haft lite svårt att hitta rätt i livet. Hitta mig. Aldrig kunnat placera mig i något fack. Och det kanske kan tänkas skönt- jag menar, ingen vill ju vara placerad av någon annan i ett fack. Men kanske att det skulle kunnat vara skönt att placera sig själv ibland. Få lite hjälp med identiteten. jag är indie-bruden. Eller hipstern. Eller dans-tjejen. Eller konstnärssjälen. Eller den mysiga hemmafixar-flickan-bakar, syr, virkar, donar.
Jag är liksom lite av allt. Antingen för att jag helt enkelt är lite lagom intresserad av det mesta. Eller för att jag ägnat livet väldigt mycket åt att anpassa mig för att passa in i olika sammanhang, så att jag plötsligt inte riktigt vet vem jag är.
Jag är kristen. Har bestämt mig för att följa Jesus.. Men det är inte så lätt. Kyrkan förstör så mycket för sig själv. Jag tror Gud är större. Samtidigt som kyrkan kan vara det vackraste som finns. jag tvivlar ofta. eller har svårt att få ihop det. samtidigt kan jag inte lämna. eller tro på slumpen, som är alternativet. hur konstigt känns inte det? jag tror att Någon finns där. men jag tror på en respektfull Gud. som inte tränger sig på. som man måste söka för att finna. öppna sig för att ta emot. och då verkar det faktiskt som att någon finns där.som leder mig.
som bär mig igenom. bär mig ända hem.
The 30days-list
Nu ska jag börja med den hära listan jag också, som några av mina favoritbloggare håller på med. Jag har ju fortfarande inte berättat för fler än 3 tror jag- en vän o två systrar- att jag har en blogg. Och än lider jag lite för mycket av "vem är jag att tro att jag har något att komma med"-sjukan, för att promota Bloggterapi. Så det är ju inte så många som läser, men så var ju också tanken att det här skulle vara för min egen skull. Fast några verkar ju ändå titta in på sidan då och då. Och det gör mig glad.
Och den här listan tror jag kan ha synnerligen god terapeutisk verkan. känns lite intressant för mig själv att se vad jag kommer skriva.
Okej. ett två tre stjärna-
Day 01 – Introduce yourself
Day 02 – Your first love
Day 03 – Your parents
Day 04 – What you ate today
Day 05 – Your definition of love
Day 06 – Your day
Day 07 – Your best friend
Day 08 – A moment
Day 09 – Your beliefs
Day 10 – What you wore today
Day 11 – Your siblings
Day 12 – What’s in your bag
Day 13 – This week
Day 14 – What you wore today
Day 15 – Your dreams
Day 16 – Your first kiss
Day 17 – Your favorite memory
Day 18 – Your favorite birthday
Day 19 – Something you regret
Day 20 – This month
Day 21 – Another moment
Day 22 – Something that upsets you
Day 23 – Something that makes you feel better
Day 24 – Something that makes you cry
Day 25 – A first
Day 26 – Your fears
Day 27 – Your favorite place
Day 28 – Something that you miss
Day 29 – Your aspirations
Day 30 – One last moment
Och den här listan tror jag kan ha synnerligen god terapeutisk verkan. känns lite intressant för mig själv att se vad jag kommer skriva.
Okej. ett två tre stjärna-
Day 01 – Introduce yourself
Day 02 – Your first love
Day 03 – Your parents
Day 04 – What you ate today
Day 05 – Your definition of love
Day 06 – Your day
Day 07 – Your best friend
Day 08 – A moment
Day 09 – Your beliefs
Day 10 – What you wore today
Day 11 – Your siblings
Day 12 – What’s in your bag
Day 13 – This week
Day 14 – What you wore today
Day 15 – Your dreams
Day 16 – Your first kiss
Day 17 – Your favorite memory
Day 18 – Your favorite birthday
Day 19 – Something you regret
Day 20 – This month
Day 21 – Another moment
Day 22 – Something that upsets you
Day 23 – Something that makes you feel better
Day 24 – Something that makes you cry
Day 25 – A first
Day 26 – Your fears
Day 27 – Your favorite place
Day 28 – Something that you miss
Day 29 – Your aspirations
Day 30 – One last moment
torsdag 11 november 2010
läskigt är inte samma som farligt
jag tänker att jag vill börja våga slänga mig ut där. i den där Relationssjön. Som man inte vet om det bara är friskt och härligt i, där man når botten om man behöver vila lite, eller om det är skitdjupt å plötsligt kommer virvlar som drar en ner. Ändå är det väl där man vill vara.
trött på ensam. fast jag gillar det också. eller är trygg i det. man misstar ofta trygghet med andra känslor tänker jag.
Så tänker jag att nu ska jag inte tänka så mycket, bara vara, följa magen. eller magen är normalt sett inte min bästa del att följa. den spänner sig o skrämmer mig så fort jag inte har totalkoll på alla mina känslor. vilket man ju mycket sällan har i början av nåt med nån. Så bara magen ska jag inte följa i alla fall. Mer den där lilla rösten långt bak i huvudet som ändå är lite klok ibland. som vet när det mest är rädslor som play their tricks on me.
och så tänker jag att jag inte ska göra saker för stora. inte tänka för långt fram. Men så plötsligt så är jag ändå där igen. "shit I. keep back. nu är det stor risk att det kommer sluta med att du blir sårad. börja inte tycka om för mycket. då blir du ju beroende av att han tycker om dig. å tänk om han inte gör det sen. achtung, achtung- keep cool! keep cool!"
Blir så trött. Balansen. inte utsätta sig i onödan för det som känns farligt, kan göra mig illa. men ändå leva.
å grejen är väl att det inte är farligt. om man blir lite ledsen ett tag. eller mycket. eller om man är lite rädd. om man inte är perfekt. om man blir besviken. Inget av det är ju farligt. Det känns lite ont, men är inte farligt.
Äntligen har fina Bondhustrun gjort en spotifylista. Där är t.ex Matt Hires- Out of the dark med. Den håller om mig lite ikväll.
Och så karvar jag ur min burk med fryst äppelmos med kanel i.
trött på ensam. fast jag gillar det också. eller är trygg i det. man misstar ofta trygghet med andra känslor tänker jag.
Så tänker jag att nu ska jag inte tänka så mycket, bara vara, följa magen. eller magen är normalt sett inte min bästa del att följa. den spänner sig o skrämmer mig så fort jag inte har totalkoll på alla mina känslor. vilket man ju mycket sällan har i början av nåt med nån. Så bara magen ska jag inte följa i alla fall. Mer den där lilla rösten långt bak i huvudet som ändå är lite klok ibland. som vet när det mest är rädslor som play their tricks on me.
och så tänker jag att jag inte ska göra saker för stora. inte tänka för långt fram. Men så plötsligt så är jag ändå där igen. "shit I. keep back. nu är det stor risk att det kommer sluta med att du blir sårad. börja inte tycka om för mycket. då blir du ju beroende av att han tycker om dig. å tänk om han inte gör det sen. achtung, achtung- keep cool! keep cool!"
Blir så trött. Balansen. inte utsätta sig i onödan för det som känns farligt, kan göra mig illa. men ändå leva.
å grejen är väl att det inte är farligt. om man blir lite ledsen ett tag. eller mycket. eller om man är lite rädd. om man inte är perfekt. om man blir besviken. Inget av det är ju farligt. Det känns lite ont, men är inte farligt.
Äntligen har fina Bondhustrun gjort en spotifylista. Där är t.ex Matt Hires- Out of the dark med. Den håller om mig lite ikväll.
Och så karvar jag ur min burk med fryst äppelmos med kanel i.
söndag 7 november 2010
människor. same same but different
Hemma igen efter en finfin helg på Bjärka Säby. Ett slott med en kommunitet utanför Linköping. Med ett fantastiskt café. Och så många fina människor. Som faktiskt möts. öppnar sig. delar ett stycke liv.
Kyrkan. Består sannerligen bara av människor. Bristfälliga och ofullkomliga som alla. Maria Küchen pratade om hur mycket förförståelse människor i allmänhet, i det svenska sekulära samhället, har om kyrkan. Och det är ju inget nytt. Men det var så skönt att höra att hon verkligen hade förstått att nästan inget av det där stämmer ju. Folk (helt ogeneraliserat uttryck..."folk") tror att de i kyrkan är så grymt fulla av fördomar, men min erfarenhet är verkligen att de utanför har minst, om inte mer, fördomar mot kristna. Vi är verkligen helt normala människor. Som inte alls alltid vet vad vi tror eller hur saker ska vara. Som kämpar. Som längtar. Som, förhoppningsvis, i vart fall har insett just det- att vi är svaga och bristfälliga.
Någon hade sagt till Maria Küchen, innan hon började gå till kyrkan, att hon inte skulle vänta sig något större av människorna i kyrkan än att de är just människor. Vilket faktiskt kanske kan bli en besvikelse för många som söker sig dit. Att de bär med sig någon, kanske undermedveten, tanke om att kristna ska vara lite "bättre" än andra. (Och där är nog verkligen en fördom- att människor tror att kristna själva skulle tycka att de är lite bättre än andra- men i själva verket är det människor utanför som lägger det på, och har de förväntningarna på kristna.)
Överallt där det är människor inblandat kan man ge sig fan på att det blir problem.Som min väns chef sa så klokt en gång. För de som beter sig idiotiskt finns överallt. Och också de som är alldeles fantastiskt fina och kärleksfulla. I och utanför kyrkans väggar.
Och Ola Joyce spelade så fint för oss.
Kyrkan. Består sannerligen bara av människor. Bristfälliga och ofullkomliga som alla. Maria Küchen pratade om hur mycket förförståelse människor i allmänhet, i det svenska sekulära samhället, har om kyrkan. Och det är ju inget nytt. Men det var så skönt att höra att hon verkligen hade förstått att nästan inget av det där stämmer ju. Folk (helt ogeneraliserat uttryck..."folk") tror att de i kyrkan är så grymt fulla av fördomar, men min erfarenhet är verkligen att de utanför har minst, om inte mer, fördomar mot kristna. Vi är verkligen helt normala människor. Som inte alls alltid vet vad vi tror eller hur saker ska vara. Som kämpar. Som längtar. Som, förhoppningsvis, i vart fall har insett just det- att vi är svaga och bristfälliga.
Någon hade sagt till Maria Küchen, innan hon började gå till kyrkan, att hon inte skulle vänta sig något större av människorna i kyrkan än att de är just människor. Vilket faktiskt kanske kan bli en besvikelse för många som söker sig dit. Att de bär med sig någon, kanske undermedveten, tanke om att kristna ska vara lite "bättre" än andra. (Och där är nog verkligen en fördom- att människor tror att kristna själva skulle tycka att de är lite bättre än andra- men i själva verket är det människor utanför som lägger det på, och har de förväntningarna på kristna.)
Överallt där det är människor inblandat kan man ge sig fan på att det blir problem.Som min väns chef sa så klokt en gång. För de som beter sig idiotiskt finns överallt. Och också de som är alldeles fantastiskt fina och kärleksfulla. I och utanför kyrkans väggar.
Och Ola Joyce spelade så fint för oss.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)