vaknar. lite inre stress. sätter på tove janssons Det osynliga barnet som ljudbok. Pratade om den på terapin förra veckan, och sen igår kom ett paket på posten med den, från min kompis J, utan att vi pratat om den. Mark Levengood läser. Fantastiskt skriven. Bra psykologi i barnboksformat. Kände mig som Homsan som är rädd för det mesta, som har gått och letat efter hem i nästan 10 år. Och tror att hon är ganska nära nu.
det trodde jag också. nu vet jag inte längre.
gick upp o gjorde smörgås o kaffe. (och en bit sockerkaka med röda vinbär som jag gjorde igår-grymt god). kröp ner i sängen igen och kollade på ett avsnitt six feet under. fick lite dåligt samvete av att man kan ha det ganska bra när man är sjukskriven.
Brenda sa till Nate att "sometimes my whole life seems like a bad dream. Like somebody elses life. i guess if it was a movie I´d walk out."
kändes som jag. hur hamnade jag här liksom? hur blev det här mitt liv?
känns lite som att jag vetat ett tag i smyg att jag nog är lite deprimerad, men att jag försökt dölja det för andra. som att det skulle vara för andras skull jag inte ska vara deppig. det är ju för min skull. det är ju jag och mitt liv. för min skull som jag ska må bra. nu vill jag börja må bra. come on join the joyride...
vart kommer liksom alla de här känslorna om hur livet ska vara ifrån? att man jämför sitt liv så himla mycket med någon slags standard som antagligen inte finns. som skapar någon slags stress i en. gör att man drömmer efter nåt annat. eller kanske mer att vara någon annan. allt hade varit okej om inte bara jag varit som jag är. fylld av panikkänslor och skit. fast det är typ 10 år sedan som jag hade riktiga panikattacker, så har det där fortsatt förstöra. mitt liv inifrån. utifrån kanske det knappt har märkts.
och plötsligt har man tappat bort det som faktiskt är ens egna, riktiga liv.
som bara är mitt. och mitt enda.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar