Dagens bön

Gode Gud,


som vårsolen värmer min kind, man blundar och allt blir ljus, 
      så ber jag att din blick skulle få lysa upp mitt inre.


Som den väcker marken, blommorna och träden från sin sömn, 
       så ber jag att du skulle väcka min själs frusna mark. 
Så att Livet väcks på nytt inom mig, 
            att jag får blomstra. I allt det som är jag.


Och kanske är mina tårar vårregnet som faller. 


Å, låt den där känslan, lugnet, friden
       när solen kommer åter efter det stilla regnet 
     få komma snart. 
   

fjorton forever

alltså. det här med olycklig kärlek. kan man inte bara avskaffa det? 
kan inte bara den där killen jag gillar gilla mig tillbaks? det skulle vara så mycket lättare. han gillar ju mig också, det är inte det, men bara att han gillar en annan lite mer. där det finns historia och sånt. Sånt man inte kan tävla mot. Försöker jag intala mig. Samtidigt går rösten i bakhuvudet som säger att "om jag bara var tillräckligt fantastisk skulle han ju vilja vara med mig ändå, alla andra blekna bort...", och så är det ju uppenbarligen inte.


känns så lätt patetiskt liksom, den grejen. Men samtidigt är det ju en ganska stor orsak till, om inte världsproblemen så i alla fall vardagstristessen. 
Så många människor som går och längtar efter att få det där sms:et, det där leendet, de där orden.


Och så värderar man sig så lätt utifrån det. Fast man veeeeeeet att man inte ska göra det. Men hur himla lätt är det? 


Någonstans är vi alla fjorton.

Nyss hemkommen från en vecka fjällen. Ahhhh. Jag behöver det där, vidderna, skogarna, luften. 
Afterski med allsång till Bon Jovi är ju liksom bara körsbäret på toppen... 


Naturen är inte att underskatta som terapi. Billig och bra. En termos och ett sittunderlag är egentligen det enda som behövs. Men man måste påminna sig om den, för den är lätt att glömma bort ibland. Den skriker inte ut "här är jag" i mediabruset och stadsintrycken. 
Nej, den väntar stilla där bakom. Och tar emot med öppen famn. Den bara är. Och där får jag bara vara.

permafrost?

Det kändes som att våren kom och besökte min själ. Efter en typ tio års lång höst och vinter. Visserligen fyllda med en del fina, soliga höst- och vinterdagar, men ändå. Men nu vet jag inte vad som hänt.


Jag hoppas innerligt att det bara är en sån där, vad kallas det- när man tror våren kommit men plötsligt vaknar man upp och det är snö ute igen. Så där som det har varit några gånger senaste veckorna. Jag hoppas det är en sån som händer i min själ just nu.


För jag längtar så vansinnigt till den där riktiga våren. spirande. med känslan av att det bästa fortfarande ligger framför en. 

Vill du det inte så går jag nog hel ut ur det här
När man var liten föll man jämt, 
men nu ska det vara så jävla hemskt


Annika Norlin- bland det absolut finaste i musiksverige. Fantastiskt bra konsert i fredags.


Och ja, jag kommer ju gå hel ur ut det här. Jag har gjort det förr. När jag trott att jag skulle bli galen. Att jag aldrig skulle komma över.


Men man blir ju sällan galen. på riktigt. tack och lov för det. Och fast det är så jävla hemskt. att vilja med någon som inte vill. Så dör man inte.

Fastetider

Idag börjar fastan. Inte för att det har påverkat mig så mycket, jag har hunnit äta tre semlor idag.. (mini-semlor dock. bland annat gjorde jag några med lite rivet citronskal i mojset och hallongrädde- de blev supergoda och söta)


I alla fall. Nåt år har jag fastat från tv. Men i år har jag liksom inte drivet för det. Och så läste jag detta i Bibeln (där det ju faktiskt står många väldigt väldigt bra saker. och en del märkliga):


"Nej, detta är den fasta jag vill se: 
   
    ...att du sliter sönder okets rep, befriar de förtryckta.. 
               Dela ditt bröd med den hungrige, 
      ge hemlösa stackare husrum, ser du en naken så klä honom,
               vänd inte dina egna ryggen!
        
            Då bryter gryningsljuset fram för dig..."  (Jes 58)




Precis innan det stycket så står det om de som försöker visa inför andra hur fromma de är, genom att späka sig själva och klä sig i säck och aska.. Och hur det irriterar Gud. Hycklare- det är ju de som Jesus går mest hårt åt. Och ändå finns det så många hycklare idag också, framför allt inom kyrkan. Sorgligt. Och det irriterar nog Gud lika mycket idag.


Har följt serien Jakten på lyckan på svtplay (eftersom det gått samtidigt som Den hemlige miljonären på 5:an, vilket ju har varit asbra. otippat för att vara på den kanalen. enligt mina fördomar.) Tänker ändå att det som upprepats är mycket detta att den långvariga lyckan ligger i att göra gott, i smått och stort, mot sina medmänniskor. Vilket ju även kommit fram i den hemlige miljonären. Och det är ju precis vad som står i det bibelordet, som är flera tusen år gammalt. Gör gott, lev omtänksamt och kärleksfullt, mot dig själv och andra- då ska gryningsljuset bryta fram för dig...


Gud- 
hjälp oss att leva i sanning. mot oss själva och varandra. 
fyll oss med kärlek. till oss själva och varandra. 
Lär oss tålamod och förståelse. med oss själva och varandra.
  och låt gryningsljuset bryta fram i vårt mörker.

Träffade en vän idag, som kände sig allmänt less på allt. Att all hennes energi går åt till jobbet. Höga ambitioner och känsla av misslyckande om man inte gjort sitt bästa. Eller om man gjort sitt bästa men det ändå inte blev som man hoppats. Och ska man hela tiden göra sitt bästa på jobbet, så kanske man inte orkar vara den man vill vara i sin relation o.s.v., o.s.v. Så går man där med en tråkig känsla.


Kom att tänka på när jag pratade med en kompis för flera år sedan, när hon var i slutet på sin läkarutbildning, om vad man har för krav på sig i sitt yrke. Hon kände att varje gång en patient dog så var det för att hon hade misslyckats, vilket var det hon kände underliggande hade förmedlats genom hela utbildningen, så.. ja, någonstans där måste man stanna och inse att alla människor dör. Det är liksom så det är. Och visst är det en läkares jobb att i så lång utsträckning det går göra människor friska och minska lidande, men att den någon gång dör- det kan man inte hindra.


Det är ju självklart när man pratar om det, men någonstans blev det ett light-bowl-moment för henne. Och jag tänker att man nog rätt ofta går omkring med helt orimliga förväntningar på sig själv och sitt liv  utan att man är riktigt medveten om det.


Att ibland lyfta huvudet och tänka på vad man egentligen håller på  med i livet, och hur mycket energi som ska läggas på de olika delarna. Att komma ihåg att det är mitt liv jag lever. 

Just nu känner jag för att få låsa in mig i lägenheten några dagar och bara kolla på naturfilmer. Ser just en dokumentär om vilda pandor i Kina, på Kunskapskanalen, och halledudanedudanemej så gulligt det är när pandamamman håller lilla lilla lilla pandabebisen i famnen...


Alltså, djur som visar varandra ömhet- det är liksom få grejer som slår an i en så som det. Någon sjukt stark djurlängtan just nu. Börjar gulla med hundar på spårvagnen, stannar helt upp när de visar nån reklam med djur- typ Lambi-lammen eller den där lilla apan som läspar i chiquita-reklamen (som är så sjukt fejkad men ändå kan jag inte låta bli att tycka den är världens sötaste).


Kanske är det en förtäckt barnlängtan, men det låtsas jag såna fall inte om.


Vad gör jag i stan egentligen...?


För övrigt tänker jag på hur kort sen det är som jag inte alls mådde bra, men att det känns som så länge sen. Att jag mår så himla mycket bättre nu. Men får inte glömma ändå, att det faktiskt inte är länge sen. Inte glömma av det jag kände att jag lärde mig om mig själv då. Typ att inte få dåligt samvete av att inte engagera mig i allt på jobbet. Att jag måste ha lite kontakt med naturen. Att jag gillar att vara hemma i lugn och ro, behöver lite   sån tid för att inte tappa kontakten med mig själv.