Mer bröllopstårta

Senaste tårtalstret var premiär för mig att göra bröllopstårta till ett bröllop jag inte själv skulle gå på, utvidgning från "friends" till "friends of friends" så att säga. Kul!


Chokladbotten, min favorit, se det här inlägget. Tårtan var ganska lik den senaste, insett att det finns ett visst värde i beprövade kort vid sådana här tillfällen... och nu var det helt annat folk också.


Botten delade jag i tre delar, droppade över ganska ordentligt med starkt kaffe på understa och sen mosade jordgubbar (med lite socker och vaniljsocker) på det. 
Nästa botten och sedan ett ordentligt lager punschgrädde. Tyckte att det räckte med en dryg matsked punsch för 4-5 dl grädde men man får ju smaka sig fram, + att jag hade i ca 1 dl kesella. Tårtan skulle vara gelatinfri, och jag tycker att kesellan hjälper till lite med stadgan i grädden då.


Sen översta botten, ett tunt lager grädde runt hela och sen hade jag marsipan runtom, och till sist chokladtryffel / -glasyr. Marsipanen mest för att den håller ihop tårtan och jag fick för mig att hållbarheten skulle bli bättre då, vilket var önskvärt eftersom jag gjorde den dagen innan bröllopet.


Garnerade med en pelargon, lite björnbär och limesocker. Så här såg den ut:

  

En huvudtårta med två våningar och fat på fot...

..och tre stycken tårtor runtom räckte till 70 personer

Måste tillägga att det var ett sjukt snyggt brudpar- både han och hon i svarta chinos, vita skjortor och svarta hängslen, han med rödovitprickig fluga och hon med rödovitprickigt hårband med lång rak svart lugg och lösögonfransar!

orden

Önskar att jag var författare bara för att få ha följande text på min gravsten:

jag har hatat orden och

jag har älskat dem,

och jag hoppas att jag har använt dem rätt.

Just läst ut Boktjuven av Markus Zusak. Gillat den mycket. Döden är berättare. Och man får på nåt sätt sån sympati för döden, som kommer och hämtar människornas själar, för det är hans jobb. Som undviker att se på människorna runt om för att det blir för jobbigt, men ibland inte kan låta bli, och råkar uppfyllas av medlidande och ömhet liksom.

Var på Gotland i helgen. Hälsade på vänner som flydde Stockholm för tre år sedan, hyrde ett hus i ett halvår och sen köpte sig ett eget. 
Jag älskar när folk gör så. Känslan av att ta kontroll på sitt liv. Skita i vänner som inte fattar hur man kan välja bort staden, gå ner i lön, kämpa lite för att hitta nya vänner och nytt liv, kämpa för att hålla ihop som ett litet team med två små ungar. Och tusan vad man kände att det fanns en annan livskvalitet där, det liksom låg under ytan. Folk såg ut att gilla sitt liv. 
Alltså- jag FATTAR ju att man säkert har problem även på Gotland, men just i helgen kändes det inte så.


Och så blev jag sugen på att köpa café igen. 
Var tvungen att ta en extra sekund och tänka på tröttheten jag kände sista tiden. 
Och idag när fick jag lönebesked med semesterersättning kom jag på en till anledning till att det är rätt gött att vara vanlig hederlig anställd ett par år till.

Way out west

Sicken lyckad festival. Riktigt riktigt fint. 
Var sånt piss-väder förra veckan, och sen i fredags morse så var himlen helt blå när man vaknade, och sen kom regnet tillbaka igår - och onekligen höjs ju festivalupplevelsen ganska mycket av att man kan sitta i gräset och dricka öl eller lägga sig på rygg och vila i solen en stund. Annars var det mest konstiga med arrangemanget att de delade ut tomma pet-flaskor utan kork som man kunde fylla på vatten i - det i sig var ju väldigt bra, men sen när man kom tillbaka dag 2 och duktigt hade tagit med sig sin tomma flaska (med snygg wow-logga på) - då fick man inte ta med den in, utan var tvungen att ta en ny inne på området. Förstod inte alls logiken i det. Sånt himla slöseri. ja ja. det var ju ett smärre problem.

Prince - Helt overkligt bra! Hade inga superförväntningar, mest att det skulle bli kul att se honom, är ju ändå något av en legend. Men tänkte att han nog skulle vara lite divig. Men sen kom han in och bara var hur gullig som helst. Så där att man kände att man ville bli hans kompis. Och efter första extranumret (galet fin Nothing compares 2U i duett med en körtjej) så tänkte man att det var det- och det var gott nog, men då fortsatte han och det blev bara bättre och bättre. Sen när de gått av scenen för andra gången så gick många i publiken, men efter en stund kom de in igen och körde typ 40 min till. AH- det var mäktigt faktiskt! Folk bara tittade på varandra och log.                          

Thåström. En av mina tonårsidoler.
Gjorde mig alldeles varm i hjärtat. 
Riktigt bra. Och publiken älskade honom.
Och han blev nog lite tagen av det.

Anna Järvinen

                                                 Säkert!

Loney dear

                         Pulp


  


     

Kanye West anlände i någon slags molnstod. Lätt (eller svår) hybris genomsyrade konserten, och förtog det hela lite. Men stundtals grymt bra.

Fick ett sms i somras av min syster där det stod så här. "Nån dag ska vi prova blonda peruker. Och växelskriva en saga. Om ett träd. Vid en bänk. I en park. Fransk tror jag."


Och nu har jag just skrivit ett par rader till i sagan som vi skickar mellan oss. Reglerna är inga krav, ingen censur, just pure fun. Ett sånt fint litet nöje har det blivit! När man tappar inspirationen bara slutar man mitt i och skickar tillbaka till den andra. Vi har ingen som helst tanke eller mål med sagan, den ska bara få finnas och växa fram mellan oss. Jag tror inte längre parken är fransk dock. Kanske, men känns inte riktigt så. 


Perukprovning har vi inte gjort än dock. 

mindfulness-retreat

Back on track efter tre semesterveckor bortavid. Bra veckor. Bl.a mindfulness-retreat på stiftsgården Berget utanför Rättvik. Mitt ute i skogen i någon slags arkitektoniskt zen-inspirerad byggnad där svensk-kyrkliga, frikyrkliga, katoliker, sökare lever tillsammans i någon slags kristen enhet, men med stor religiös (och icke-religiös) öppenhet. 


Där samlades 16 människor och tillbringade 3 dagar med yoga, meditation och lite föreläsningar kring mindfulness. I tystnad skulle vi dessutom vara, bara frågor under föredragen plus samtal en timme per kväll när vi gick varvet runt och den som ville fick säga några ord om hur man upplevt dagen. 


Att sitta still, andas och vara tyst - något som kan tänkas vara ganska basic - är svårare än man tror... Blir så tydligt vilka tankar som kommer upp i en, bara inifrån mig liksom, och det är inte alltid de vackraste tankar på denna jord. Och man kan liksom inte riktigt fly. Första dagen var skitjobbig. Allt. Tyckte att jag andades dåligt på yogan, att jag inte kunde koncentrera mig som jag ville under meditationen och kände mig allmänt osynlig där jag gick omkring. Dock inte så osynlig så att de andra inte skulle kunna tänka att jag nog var lite konstig. Och någonstans får man för sig att alla andra är superfokuserade och perfekta kursdeltagare. Vilket de ju såklart visar sig inte vara under samtalet på kvällen. Utan alla går ganska mycket runt och tänker på samma sätt, och framför allt mer upptagna med att tänka på sig själva, eller hur de uppfattas, än att tänka på mig.


Sen hände nåt. Vad vet jag inte. Men vackert var det. Och gemenskapen vi upplevde trots att vi egentligen bara pratade några timmar under hela helgen, tryggheten vi fick med varandra. Alla var helt tagna av det när det var dags att avsluta. Trots att vi inte visste särskilt mycket yttre fakta om varandra- ålder, jobb, familjesituation m.m, så hade vi lärt känna varandra på något djupare plan. Någon befann sig i krisen av att just fått cancerbesked, någon hade nyligen haft en jobbig separation, någon led av tvångstankar, någon kände att de bara gav gav gav i sin vardag, någon kände att han hela tiden spelade massa roller i sin framgångsrika karriär men hade tappat bort sig själv. 


Och tillsammans sökte vi efter mer harmoni i våra kroppar och själar.
Mm. Det var en intressant och fin upplevelse. 

Sommaren är en märklig tid. Som man längtat. Efter ljuset. Ledigheten. Friheten. Värmen. Grönt. Liv. Både inuti och ute liksom. 


Och sen kommer den, och man inser att allt det inte riktigt blir sådär som man tänkte. Alla de där mysiga spontana hängen med vänner, en öl vid röda sten, mysiga middagar, drinkar på uteserveringar, de blir liksom så lätt inte av för att alla far hit och dit hela tiden, och sen jobbar man ju en ganska stor del av sommaren också, och då är man ju liksom trött på kvällarna.. i mitt fall ännu tröttare eftersom semesterperioden innebär mycket mer jobb för de som är inne.


Förra sommaren var hemsk hemsk hemsk och slutade med sjukskrivning och utmattningsdepression i mitten av augusti. Jag minns att jag tänkte att det liksom inte kändes som man skulle kunna bli deprimerad på sommaren, som att det skulle vara fysiskt omöjligt. För då har man ju som mest energi och allt är som roligast. 


Men i efterhand känner jag ju att den där perioden har varit så otroligt bra för mig. Att lära mig att det inte var så farligt, det där jag hade varit rädd för i så många år- att tappa kontrollen, att inte klara Det. Livet typ. Fysiskt och psykiskt helt slut. Och jag hade kämpat ganska många år inombords, med panikattacker, ångest och rädslor av olika slag, men ändå aldrig gett efter. varit livrädd för att ge efter.  utan höll upp. Men tusan vad jag kämpade inne i huvudet. Det som andra tänkte var en utmattning efter en kaotisk första sommar på chefsjobbet, kände jag själv var tio års trötthet av en sån himla kamp. 


Jo, jag behövde verkligen falla. Erfara att jag kom igenom, reste mig igen, fick känna att Gud faktiskt kändes närvarande. Närmare faktiskt. Att jag inte behövde klara det själv. Att människor runtom inte övergav mig eller tyckte att jag bara borde skärpa till mig. 


Men trots att jag känner att det har varit ett otroligt utvecklande år inom mig, så känner jag ändå viss oro inför den här sommaren. Oro att det ska bli sådär igen. MEN--- saker är faktiskt inte samma nu. Så oavsett hur saker blir kan det ju inte bli samma.


Och i kväll har jag faktiskt haft det riktigt bra, trots att yogan blev inställd. Legat och läst mitt på golvet medan hårfärgning pågått. Bakat en kaka. Diskat. Lyssnat på sommarpratare. Det har varit en fin kväll. Tack för det.

Fredagskväll hemma. Me myself and I. Just nu ostkaka, jordgubbar, ett glas rosé och Dirty Dancing på tv. Man gör vad man kan liksom. 


Dirty Dancing är mitt första film-minne, jag var 8-9 år och kanske var det till och med första gången jag var på bio, i varje fall en av de första. Jag älskade varje stund av filmen, och sedan dess har den hängt med genom livet, alltid varit bland mina topp tre. Det är ju liksom inte det att den är så sjukt välgjord, inget filmiskt mästerverk precis, men som med allt som blir favoriter för en, låtar, filmer, böcker, så är det ju känslan den skapar inom en som gör det. Den här filmen som liksom blev första mötet med kärleksscener som pirrade i en och dansen som jag blev förälskad i. Fortfarande är min dröm att kunna göra det där lyftet nån gång...  

Jag jobbar på ett ställe där cheferna (varav jag är den ena) tänkte att det kan vara lite schysst med kort-fredag på sommaren, och föreslog att vi jobbar 9 - 12, tre effektiva timmar liksom, bara köra på. Då undrar personalen varför vi ska börja 9 när vi kan börja 7, som vanligt? Då blir det omröstning, och jo visst- förslaget 7 - 10 vinner... 

Så idag gick jag hem från jobbet strax efter 10. Ganska skönt dock, även fast jag föredragit att få gå upp lite senare.

Den här mentaliteten av att morgontrötthet är lika med lathet. Den provocerar mig. Och man tror att den kanske försvunnit ur dagens samhälle, men icke. 

Ja, de är som de är, de där människorna jag jobbar med. Som med lönebidrag eller via arbetsförmedling fått jobb i second hand-butiken. Men jag gillar dom så mycket också, mitt i att jag får inre utbrott över oflexibilitet beyond alla gränser. Samtidigt finns det nåt så fint i att vi liksom delar dagarna tillsammans, och blandat med högljudda diskussioner och svordomar så skrattar man och börjar gilla och bry sig om varandra.

En lapp som suttit på anslagstavlan ett tag, och som får mig att le:

"soppa - äta med sked

 sopa - städa golv

 såpa - tvätta golv"

Lite vardags svenska-undervisning två anställda emellan.

Ett projekt som jag önskar att jag skulle få göra någon gång är att ge ut en uppföljning på min favoritantologi "Mitt långa liv har lärt mig",  som jag har citerat här på bloggen några gånger. Gavs ut 1949 tror jag, 70 personer som alla var över 70 år hade fått frågan om vad de lärt sig i livet, och skrivit typ 2-3 sidor var. Jag bara älskar denna bok! Både som en skildring av ett samhälle som är så långt ifrån dagens, f.a gällande kvinnosynen kanske, men som faktiskt är den värld mina föräldrar föddes in i och som deras föräldrar levde i som vuxna. Och sen såklart de "allmänna livsvisdomarna", så mycket som inom människor är detsamma idag som då.


Och det skulle vara så roligt att få fråga 70 personer på ålderns höst denna fråga idag. Känns som att vi kanske missar mycket av livskunskapen i vår tid, när vi mindre och mindre spenderar tid med varandra över generationerna. uppfattar jag det som i alla fall.


Hm. jag undrar hur jag ska göra för att förverkliga denna dröm... Skriva till ett förlag att jag aldrig gett ut något, men gärna vill, och fråga om de kanske kan ge ett litet förskott?

Tryggheten är en tunn hinna... 


sa en kvinna i en artikel jag läste idag. Det kan ju låta lite melankoliskt eller bittert, men hon sa det i meningen att vissheten om livets skörhet (som hon hade väldigt påtagligt i sin familj) hade gett henne gåvan att ta vara på livet till fullo.


Sådär som man hör att en del som varit nära att dö kan säga; "jag lärde mig uppskatta livet". Och det är ju fantastiskt. Men märkligt att det ska vara så svårt att göra det utan de där hemska upplevelserna först. För sanningen är ju egentligen att vi alla kan dö när som helst. Och jag kan bli vansinnigt stressad när jag läser sånt. Känna att min största rädsla är att jag ska dö och inte ha njutit tillräckligt av livet, gått omkring och varit rädd för onödiga grejer, slötittat för mycket på tv etc.


Men idag när jag läste det där om tryggheten så tog jag mig en minut eller två och typ mediterade lite över detta att ta vara på livet, njuta av små grejer och fokusera på det fina, och istället för den stressade känslan så fick jag känslan livslust (oj oj oj vilket pretto ord, kunde knappt skriva det, men kom inte på nåt annat). 
Jag vill ta mig tusan fokusera på att livet är rätt spännande och magiskt och kan vara vansinnigt vackert. 




ps. För naturfilms-nördar, som jag, så rekommenderas första delen av Life på svtplay starkt!

Den blomstertid nu kommer...eller?

Åh vad jag önskar att alla skulle få blomstra, i sig själva, som sig själva.
Känna att de liksom får leva ut i allt det bra som finns i dom. Trygga i sig själva. Känna att de är på rätt plats i livet. Givetvis pratar jag om mig själv. Att jag längtar så efter den där känslan. Men jag önskar det för alla andra också. Undrar om det är en önskan som kommer driva mig till vansinne? 


Kanske kan det bara hända under korta stunder. Ögonblick. Eller perioder i livet. Vi kanske är mer lika växterna än vi tror, vi kanske också behöver dö, gro i mörkret under jorden, växa till, söka solen, hämta upp näring och sen blomstra. Och så går det runt så. Life keeps running in cycles...som Sinatra sjunger.


Om man inte är en perenn då. Som är grön året om, år ut och år in. Å andra sidan är kanske de lite trista..

Ät, älska och be

Läst Eat,Love,Pray senaste dagarna. Synnerligen lättläst, finns i vilken matbutik som helst nära dig. Och som vanligt är boken bättre än filmen. Man kan inte kalla den högklassig litteratur på något sätt, men jag tyckte om den. På svenska heter den Lyckan, Kärleken och meningen med livet. 

En kompis frågade mig om det var det som var meningen med livet- Eat, Love, Pray. Och vi kom fram till att den där meningen kommer man ju aldrig bli klok på, men att det åtminstone känns som ett väldigt vettigt sätt att spendera sitt liv; 

Njuta av mat,vin och annat gott och fint i livet, älska (både fysiskt och mentalt) och be. 

Jag tror på bönen, även om man inte vet vem man ber till. Själv har jag ju verkligen upplevt att det verkar finnas någon som hör, i både smått och stort. Kanske inte svarar på det sätt jag vill, framför allt inte så snabbt som jag vill, men som ändå någonstans hör mig och finns där (även fast jag också varit med om att det varit snabbt och right on också, på sätt där slumpen känns för märklig som förklaring). 

Men även om det inte känns som att nån hör, så tror jag fokuset och eftertanken som bönen ger är människan till godo. Eller meditationen om man hellre kallar det så. Hjälper en att vara närvarande i sitt liv, inte bara hasta fram. Få lägga fram sorger och bedrövelser och att fokusera på det man är tacksam för. Och lyfta fram människor i ens närhet som man önskar det goda för. I en total inre ärlighet.

Det känns liksom bra.

Hej igen halloumi!

Gjorde en så himla god sallad häromkvällen, snabbt gick den också.  Den kommer nog bli sommarens hit, i min värld. Perfekt till grillkvällar, som ju ändå är himla mysigt.


Quinoa-sallad med halloumi och annat smått och gott:


Quinoa -kokt i buljong
tomat
avocado
stekta squash-skivor (som jag försökte panera i sesamfrön, men de         åkte ju bara av)
stekt sparris (som man kan köpa fryst nu, går på ett kick att fixa)
stekt halloumi
jordgubbar!


solroskärnor, citron, lite balsamvinäger, salt o peppar. Hade jag haft det hemma hade jag kört i lite färsk spenat också.


Lite rosé, en fin sommarkväll och denna och jag är nöjd.

Ibland är det som att jag måste gå tillbaka till grunden. Med livet liksom. För att saker ska få sina rätta perspektiv igen. 


Det här är mitt liv, den enda som ska vara nöjd med det vid slutet är jag själv. Ingen annan ska liksom betygsätta det. Ibland kan man ju få tanken att Gud ska ge en betyg på hur väl man utfört Livet. Men jag tror det sånafall är på ett helt annat sätt än hur vi skulle göra det. Jag tror att det som räknas är att leva sant och kärleksfullt. Mot sig själv och andra. 


Jag är så trött på att fundera kring meningen med allt. Även fast jag är glad att jag inte gör det på så panikartat sätt längre. Nu kan jag liksom njuta och glädjas över saker fast jag inte har svaren på tillvarons grundfrågor. Men likväl ligger de och skvalpar. 


Det här med vårtrötthet, det känns som ett märkligt fenomen. Men onekligen är många trötta, och jag med. Skulle bara vilja vara ledig en månad eller två. Sitta och sy hemma. Dricka kaffe i solen. Läsa. Hälsa på vänner. Sådant skulle jag vilja göra. Inte behöva vara på ett jobb kl 7 varje morgon. MEN man ska ju såklart vara glad att man har ett jobb att gå till...

säga små snälla saker till varandra. göra små snälla saker för varandra. och sig själv. det ska man tusanemig se till att göra lite oftare. det lyfter vardagen. och livet är ju mest vardagar.


Helg på landet, underbart. Blåsippan ute i backarna står kan jag meddela. Välkommen vår!

Dagens bön

Gode Gud,


som vårsolen värmer min kind, man blundar och allt blir ljus, 
      så ber jag att din blick skulle få lysa upp mitt inre.


Som den väcker marken, blommorna och träden från sin sömn, 
       så ber jag att du skulle väcka min själs frusna mark. 
Så att Livet väcks på nytt inom mig, 
            att jag får blomstra. I allt det som är jag.


Och kanske är mina tårar vårregnet som faller. 


Å, låt den där känslan, lugnet, friden
       när solen kommer åter efter det stilla regnet 
     få komma snart. 
   

fjorton forever

alltså. det här med olycklig kärlek. kan man inte bara avskaffa det? 
kan inte bara den där killen jag gillar gilla mig tillbaks? det skulle vara så mycket lättare. han gillar ju mig också, det är inte det, men bara att han gillar en annan lite mer. där det finns historia och sånt. Sånt man inte kan tävla mot. Försöker jag intala mig. Samtidigt går rösten i bakhuvudet som säger att "om jag bara var tillräckligt fantastisk skulle han ju vilja vara med mig ändå, alla andra blekna bort...", och så är det ju uppenbarligen inte.


känns så lätt patetiskt liksom, den grejen. Men samtidigt är det ju en ganska stor orsak till, om inte världsproblemen så i alla fall vardagstristessen. 
Så många människor som går och längtar efter att få det där sms:et, det där leendet, de där orden.


Och så värderar man sig så lätt utifrån det. Fast man veeeeeeet att man inte ska göra det. Men hur himla lätt är det? 


Någonstans är vi alla fjorton.

Nyss hemkommen från en vecka fjällen. Ahhhh. Jag behöver det där, vidderna, skogarna, luften. 
Afterski med allsång till Bon Jovi är ju liksom bara körsbäret på toppen... 


Naturen är inte att underskatta som terapi. Billig och bra. En termos och ett sittunderlag är egentligen det enda som behövs. Men man måste påminna sig om den, för den är lätt att glömma bort ibland. Den skriker inte ut "här är jag" i mediabruset och stadsintrycken. 
Nej, den väntar stilla där bakom. Och tar emot med öppen famn. Den bara är. Och där får jag bara vara.

permafrost?

Det kändes som att våren kom och besökte min själ. Efter en typ tio års lång höst och vinter. Visserligen fyllda med en del fina, soliga höst- och vinterdagar, men ändå. Men nu vet jag inte vad som hänt.


Jag hoppas innerligt att det bara är en sån där, vad kallas det- när man tror våren kommit men plötsligt vaknar man upp och det är snö ute igen. Så där som det har varit några gånger senaste veckorna. Jag hoppas det är en sån som händer i min själ just nu.


För jag längtar så vansinnigt till den där riktiga våren. spirande. med känslan av att det bästa fortfarande ligger framför en. 

Vill du det inte så går jag nog hel ut ur det här
När man var liten föll man jämt, 
men nu ska det vara så jävla hemskt


Annika Norlin- bland det absolut finaste i musiksverige. Fantastiskt bra konsert i fredags.


Och ja, jag kommer ju gå hel ur ut det här. Jag har gjort det förr. När jag trott att jag skulle bli galen. Att jag aldrig skulle komma över.


Men man blir ju sällan galen. på riktigt. tack och lov för det. Och fast det är så jävla hemskt. att vilja med någon som inte vill. Så dör man inte.

Fastetider

Idag börjar fastan. Inte för att det har påverkat mig så mycket, jag har hunnit äta tre semlor idag.. (mini-semlor dock. bland annat gjorde jag några med lite rivet citronskal i mojset och hallongrädde- de blev supergoda och söta)


I alla fall. Nåt år har jag fastat från tv. Men i år har jag liksom inte drivet för det. Och så läste jag detta i Bibeln (där det ju faktiskt står många väldigt väldigt bra saker. och en del märkliga):


"Nej, detta är den fasta jag vill se: 
   
    ...att du sliter sönder okets rep, befriar de förtryckta.. 
               Dela ditt bröd med den hungrige, 
      ge hemlösa stackare husrum, ser du en naken så klä honom,
               vänd inte dina egna ryggen!
        
            Då bryter gryningsljuset fram för dig..."  (Jes 58)




Precis innan det stycket så står det om de som försöker visa inför andra hur fromma de är, genom att späka sig själva och klä sig i säck och aska.. Och hur det irriterar Gud. Hycklare- det är ju de som Jesus går mest hårt åt. Och ändå finns det så många hycklare idag också, framför allt inom kyrkan. Sorgligt. Och det irriterar nog Gud lika mycket idag.


Har följt serien Jakten på lyckan på svtplay (eftersom det gått samtidigt som Den hemlige miljonären på 5:an, vilket ju har varit asbra. otippat för att vara på den kanalen. enligt mina fördomar.) Tänker ändå att det som upprepats är mycket detta att den långvariga lyckan ligger i att göra gott, i smått och stort, mot sina medmänniskor. Vilket ju även kommit fram i den hemlige miljonären. Och det är ju precis vad som står i det bibelordet, som är flera tusen år gammalt. Gör gott, lev omtänksamt och kärleksfullt, mot dig själv och andra- då ska gryningsljuset bryta fram för dig...


Gud- 
hjälp oss att leva i sanning. mot oss själva och varandra. 
fyll oss med kärlek. till oss själva och varandra. 
Lär oss tålamod och förståelse. med oss själva och varandra.
  och låt gryningsljuset bryta fram i vårt mörker.

Träffade en vän idag, som kände sig allmänt less på allt. Att all hennes energi går åt till jobbet. Höga ambitioner och känsla av misslyckande om man inte gjort sitt bästa. Eller om man gjort sitt bästa men det ändå inte blev som man hoppats. Och ska man hela tiden göra sitt bästa på jobbet, så kanske man inte orkar vara den man vill vara i sin relation o.s.v., o.s.v. Så går man där med en tråkig känsla.


Kom att tänka på när jag pratade med en kompis för flera år sedan, när hon var i slutet på sin läkarutbildning, om vad man har för krav på sig i sitt yrke. Hon kände att varje gång en patient dog så var det för att hon hade misslyckats, vilket var det hon kände underliggande hade förmedlats genom hela utbildningen, så.. ja, någonstans där måste man stanna och inse att alla människor dör. Det är liksom så det är. Och visst är det en läkares jobb att i så lång utsträckning det går göra människor friska och minska lidande, men att den någon gång dör- det kan man inte hindra.


Det är ju självklart när man pratar om det, men någonstans blev det ett light-bowl-moment för henne. Och jag tänker att man nog rätt ofta går omkring med helt orimliga förväntningar på sig själv och sitt liv  utan att man är riktigt medveten om det.


Att ibland lyfta huvudet och tänka på vad man egentligen håller på  med i livet, och hur mycket energi som ska läggas på de olika delarna. Att komma ihåg att det är mitt liv jag lever. 

Just nu känner jag för att få låsa in mig i lägenheten några dagar och bara kolla på naturfilmer. Ser just en dokumentär om vilda pandor i Kina, på Kunskapskanalen, och halledudanedudanemej så gulligt det är när pandamamman håller lilla lilla lilla pandabebisen i famnen...


Alltså, djur som visar varandra ömhet- det är liksom få grejer som slår an i en så som det. Någon sjukt stark djurlängtan just nu. Börjar gulla med hundar på spårvagnen, stannar helt upp när de visar nån reklam med djur- typ Lambi-lammen eller den där lilla apan som läspar i chiquita-reklamen (som är så sjukt fejkad men ändå kan jag inte låta bli att tycka den är världens sötaste).


Kanske är det en förtäckt barnlängtan, men det låtsas jag såna fall inte om.


Vad gör jag i stan egentligen...?


För övrigt tänker jag på hur kort sen det är som jag inte alls mådde bra, men att det känns som så länge sen. Att jag mår så himla mycket bättre nu. Men får inte glömma ändå, att det faktiskt inte är länge sen. Inte glömma av det jag kände att jag lärde mig om mig själv då. Typ att inte få dåligt samvete av att inte engagera mig i allt på jobbet. Att jag måste ha lite kontakt med naturen. Att jag gillar att vara hemma i lugn och ro, behöver lite   sån tid för att inte tappa kontakten med mig själv. 

Bröllopstårta on the menu

Jamen, jag måste ändå skriva om bröllopstårtan jag gjorde i helgen. Så skönt att jag kommit till det att jag kan vara nöjd med något. Och att jag faktiskt, efter diverse lärdomar, fått så pass med erfarenhet på bröllopstårtor att jag inte tar mig vatten över huvudet utan har vett att lägga det på en nivå som funkar när man faktiskt inte är konditor, inte har ett helt restaurangkök till förfogande och framförallt inte ett stort kylrum... och tidsplanering. det också.

Världens bästa chokladbotten:

Smält 125 g margarin tillsammans med 125 g mörk choklad (faktum är att Ikeas choklad är riktigt bra). Häll i 1,5 dl kallt kaffe. Låt svalna. Vispa 4 ägg med 3 dl socker. I med  2 dl mjöl och 2 tsk bakpulver, plus chokladblandningen. Ganska stor form behövs. 175 grader, ca 40 min.

Dela på mitten. 

Mosa hallon med lite florsocker. Lägg på botten. Ovanpå hallonen:

Passionsfruktsmousse:

Låt 3 tsk gelatinpulver svälla i 3 msk kallt vatten. Vispa 4 dl grädde. Häll i 4 msk passionsfrukt-äpple-apelsin-juicekoncentrat (långt ord!), lite florsocker, urskrap från 2 passionsfrukter. Lös upp gelatinet och häll i. Hinner man så får den gärna stå några timmar i kylen.

På med 3/4 av moussen ovanpå hallonen. Lägg på översta botten. Ta resten av moussen ovanpå och runtom. Gör ett marsipanlock och lägg på, mest för stadgan och hållbarhetens skull.

Kaffetryffelglasyr:

Koka upp 2 dl grädde med 1 msk smör, en dutt flytande honung och 1-2 tsk snabbkaffe. Bryt 160 g mörk choklad i bitar och rör tills den smälter. Kyl tills den får bra konsistens, tjockt rinnande typ. Häll på tårtan. 

Garnera from your heart. Vita chokladflarn är lättare än man tror. Färska hallon, delade jordgubbar, citronmeliss och silverkulor blev fint ovanpå. Ett band av något slag gör genast att det ser extra lyxigt ut. Och hittade söta små fåglar på Panduro istället för brudpar on the top.

Ett tips istället för våningstårta (som alltid är svår att få till utan att sjunka i mitten eller få plats i kylen), och om man inte vill lägga flera hundra på en tårtställning, är att ställa tårtorna en och en på fat i olika höjder.

Så avslutar vi med ett par oredigerade bilder på det.

Kyrie eleison...

Tittar på inslagen från Libyen och gråter. Khadaffi har alltid varit typ den läskigaste människa jag kan tänka på. Han ser så totalt sjuk i huvudet ut. Hans blick - fy tusan. Och så har han ändå skaffat sig all den där makten. Och det är ju inte första gången någon galning kommer till makten i ett land. 


åh. denna värld... Herre, förbarma dig över oss. Som använder vår fria vilja till att göra så mycket hemskt mot varandra.


Hjälp mig att i det lilla jag kan välja det goda, sprida lite ljus och kärlek till de jag möter. Och låt mig inte bli nedslagen av all skit som finns i världen.


och tack för att det ändå finns sådan kraft i människor. att de kan gå samman och kämpa, och faktiskt störta regeringar, verkligen få till en förändring.

Problem- jag ser dig

"Ibland får man titta problemen stint i ögonen, 
och sedan gå runt dom."




Jag gillar det. Det är en skön känsla av att man inte blir rädd för problemen, utan mer att man ser dom och väljer att skita i dom. man behöver liksom inte vara mesig för att man ibland väljer att inte ta i vissa problem. Sådana som man kanske känner att det inte är värt att lägga sin energi på liksom, eller som inte kommer gå att lösa. 
Tycker det känns applicerbart på verkligheten på något sätt. Lite att man får välja vilka krig man tar, medveten om att man faktiskt inte har obegränsat med energi inom sig. Och ibland kanske vissa problem förtvinar av sig självt. Utan att proklamera för att inte ta tag i jobbiga situationer, det är klart man ska. Men ibland kanske det bästa är, åtminstone för en tid, att ge problemet en lite småilsk blick och sen välja den väg som känns lättare. Och man ska inte känna sig misslyckad för det. Snarare smart som har vett att prioritera resursen jag.

fin-helg

En riktig fin-helg. Känner att det gjort mig gott.


Skulle åkt på spa-helg med 3 vänner, som vi lite spontant bestämde förra veckan typ. Sen var det fullt där vi tänkte och ditten och datten. Så sjukt nöjd med att vi då bestämde att bara ta in på ett hotell här i stan istället. 
Så jag satte mig med en väska fylld med morgonrock, srub och inpackningar av olika slag, och tog spårvagnen bort till andra sidan centrum och checkade in på fredag eftermiddag. Jacuzzi, god middag på en restaurang i närheten, fint prat till långt in på natten, lång hotellfrukost och sen skulle vi tränat lite i gymmet men fastnade på hotellsängarna och pratade ännu mer. Riktigt bra samtal liksom, samhälle, jämställdhet, relationer, Gud. Med mera. Och man behövde ju inte direkt passa på att se stan så man kunde verkligen med gott samvete spendera nästan alla timmar på hotellet.


Sen vin på andra långgatan igår kväll. Idag fin gudstjänst och sen lång promenad i vackra vädret och lunch med en jag känt litegrann länge, men inte umgåtts på tu man hand med direkt. Nu känner jag henne betydligt bättre och det glädjer mig.


Börjat baka till nästa helgs bröllopstårta i kväll. Letade brudpar till toppen på tårtan på nätet, men de är ju så fula allihop så jag blev bara irriterad.


Nu så vill jag sova gott. tänk om jag skulle vakna pigg och sen inte vara irriterad över huvudtaget på min kollega imorgon. Det vore la nåt. 

Indianer och annat löst folk

Läste just att indianer på spanska heter indios, dvs In Dios, I Gud (fast egentligen borde det väl hetat endios då..?ja ja). För att de är i så nära kontakt med det gudomliga. Vilket jag mycket väl tror att de kan vara.


Kristen som jag är tycker jag ändock det är väldigt intressant med "naturreligioner", naturläkedom, traditionella kunskaper av olika slag från olika kulturer helt enkelt. Ett tag var jag ganska duktig på att leva lite semi-ayurvediskt, nu har jag slappat till men vet ändå att jag ju mådde mycket bättre då. Men det verkar ju vara en naturlag att de där grejerna som man vet är bra för en tenderar att liksom inte bli. Märkligt.


Just nu läser jag en bok av en amerikansk professor av nåt slag, som följer en schaman i Anderna. Känner inte att jag köper allt rätt av, vissa grejer tycker jag känns lite märkliga. Men en intressant sak är att det finns så mycket likheter med de österländska traditionella tankarna, trots att det är kulturer som inte haft kontakt med varandra (där uppe i Anderna har de väl inte haft så mycket kontakt med några överhuvudtaget verkar det som), angående typ akupunktur/helande-punkter och massa annat också.


Vet inte vad jag vill komma fram till med detta lilla inlägg. Men jag tror att Gud är så mycket större än vad alla religioner, eller kanske snarare människorna, gör honom till. Och jag tror vi skulle kunna lära oss så mycket om vi var lite mer öppna för allas upplevelser av andlighet- kristna, muslimer, hinduer, buddhister, naturfolk, all of us. Att vi skulle kunna komma så mycket närmre den värld som Gud önskar då. 

det där med terapi

Min teurapeut har sagt lite nu och då att vi en dag kanske kan möta det lilla barnet inom mig. Att mitt vuxna jag och mitt barnjag ska mötas. Jag har nog känt mig lite skeptisk till det, eller liksom inte riktigt trott på det Mötet- även fast jag har kunnat känna att jag kunnat gå tillbaks till känslor jag hade som barn, men det är liksom inte samma.


Men idag hände det. Märklig känsla på något sätt. Inte något övernaturligt alls, men vi gjorde en övning när hon ledde ner mig i avslappning först och sen skulle jag ta med henne på rundvandring i huset jag växte upp i, för att se om vi kunde träffa på lilla jag därinne. 
Jag kände på en gång att jag inte trodde det skulle komma några så tydliga minnen. Men jag beskrev rum efter rum, och plötsligt så kom minnen från olika tillfällen fram. Och vid ett tillfälle, när jag beskrev en händelse som har etsat sig fast och som jag vet var jobbigt för mig, så frågade hon om jag- vuxna jag- kunde gå fram till det lilla barnet och trösta henne. osv osv. 


Kanske låter det som en småfånig grej, bara en tankeövning, fantasi, liksom. Men ändå- jag kände att det var speciellt. Jag kände att det verkligen var lilla jag som jag höll om och tröstade i den situationen. och hur jag sen kunde ta lilla mig i handen och  promenera iväg hand i hand. Och jag kände faktiskt hur jag älskade den där lilla ungen. Hur hon bara behövde någon som tog sig tid för henne.


Och jag tror banne mig att något helades i mig då.

önskan

Ack, låt mig leva riktigt
  och riktigt dö en gång
så att jag rör vid verklighet
  i ont som i gott...


                  karin boye






den fortsätter sen, dikten Önskan, men jag stannar där. Det är sannerligen min önskan också. känns som att det är så många som upplever att livet bara går på, att man inte känner sig levande liksom. Kanske förändras det om man får barn och familj, jag vet inte. Men tycker ofta jag kan höra det att "jag känner mig liksom inte riktigt levande, riktigt närvarande i mitt liv".


och det är min stora skräck. att inte ha tömt min livsbägare liksom. Jag vill ta djupa klunkar av livet... och då kan man inte vara så rädd för sorg och andra jobbigheter som jag har varit. Kanske låter det märkligt, men jag tänker att om man tar tillvara även på det som inte blev som man hoppades på i sitt liv, om man lever ut de känslorna, tillåter besvikelse och ledsenhet- för att sen kunna känna att det kommit ut och man kan gå vidare, om än påverkad av det som skett, förändrad på något sätt- så kan även det få bli till vackra delar av ens liv. Och också göra att man verkligen vågar njuta av livet när man känner att det faktiskt är bra- av en trevlig kväll med vänner och gott vin, av en bra konsert, en vacker film eller text, barnskratt, av blå himmel och snökristaller- allt det vackra i livet. att våga glädjas trots att man vet att det inte är beständigt, att något annat kanske väntar runt hörnet. ändå tänka att just nu är det bra.


jag har levt så mycket med att jag måste vara förberedd för det värsta hela tiden liksom. inte känna för mycket, inte glädja mig för mycket, för tänk om det plötsligt försvinner, då måste jag vara beredd på det... som att man någonsin skulle kunna vara beredd på livet.

Kvällsrutin by inkan

Inne i en period av att ta hand om mig själv igen. I lagom dos. Jag är ju generellt inte bra på det där med rutiner och ha karaktär att hålla fast vid grejer... Kör med på lite olika saker i olika perioder och tänker att något bra ger det väl för den stunden i alla fall.


Grejen just nu är en ny kvällsrutin (eller ny och ny, jag har ju inte haft någon innan direkt);


Dricka mitt Pukka Detox-te och läsa lite. Fin musik. tända ljus. kanske ett doftljus (ja, jag har helt omfamnat doftljusen i min värld nu) eller lite rökelse.


borsta tänderna. försöka komma ihåg tandtråden. tvätta ansiktet. ikväll drog jag till med en ansiktsmask också (det är ju ändå lördag). dricka ett glas vatten.


lite lightkvällsyoga, varje steg ett par minuter: 


1. Höger tumme mot hö näsborre. andas långa tag genom vänster
2. Benen sträck rakt fram, böj över så långt som möjligt. Slappna av i nacke och ländrygg. Andas. försök slappna av lite mer vid varje utandning.
3. Lägg dig raklång på rygg. Med böjda armar och knutna nävar; pressa knytnävarna mot varandra. Tänk efter om det är något som irriterat dig under dagen och pressa ut alla frustrationer.
4. Gå upp i brygga (lite svårt. här orkar jag max en halv minut). Andas å känn hur luften går ända ner till könet (ja, könet. hur obehagligt det ordet än känns). tänk utandningen upp längs ryggraden.
5. Sätt dig i skräddare, lägg höger hand i vänster med tummarna mot varandra. Andas in på 4, ut på 2.


Sitt sen bekvämt och be din kvällsbön. Börja med att försöka komma på så mycket som möjligt som du kan känna dig tacksam och glad för från dagen som varit. Lämna dagen, natten och morgondagen i Guds händer. Tänk att Jesus finns hos dig, gläds över dig, tröstar dig och håller dig i sin famn.


Smörj fötterna med olja (oliv eller någon massageolja som luktar gött). Ska man göra varje kväll enligt ayurvedisk medicin. Massera fötterna lite.


Lägg dig och sov gott:)


Datorn i sängen efter hela den här proceduren, som jag har nu, är kanske dock inte att rekommendera för att uppnå bästa harmonieffekt kan jag tänka...

så fint det kan vara när man plötsligt, helt oväntat, får säga massa saker till en människa, som man velat säga länge. När man verkligen möter varandra. I lugn och ro liksom. två människor.


att våga visa sig. våga vara ärlig mot sig själv och andra. våga vara på riktigt.


mer av det tror jag på.

I love filmfestival

Då var filmfestivalen slut för denna gången. Det bästa med Göteborg. Nästan i alla fall. Sjukdom blandade sig i, men fyra filmer blev det till sist. En riktig misär-film, rätt bra i sig, men bara helt fel i mitt liv just där och då. Men sen tre mycket olika och mycket bra filmer.


Él medico- dokumentär gjord av en svensk om en svensk som lever på Cuba, men framför allt om en ung kubansk läkar-kille med musikambitioner, starkt Castro-älskande föräldrar och en komplicerad relation till det egna landet, som han älskar men som genom hur samhället är uppbyggt förbjuder honom att följa sin artistdrömmar. Som hamnar i händerna på svensken, som var ett riktigt riktigt svin. Länge sen jag blev så upprörd. Sån kvinnosyn så man skämdes, så penga- och maktkåt.  Återigen blir man förvånad att de finns de där människorna- som verkar helt dumma i huvudet (dock i en annan kategori än de som röstade på sverigedemokraterna).   


Blue Valentine sen- med Michelle Williams och Ryan Gosling. Så fin. Så indragande. Så mycket passion. Så mycket jobbigheter. Å vad jag gillade den. Även om jag satt och grät mig igenom det mesta. För att det var så vackert. så mycket riktigt liv liksom.


Och nu ikväll Gunnar goes God på fina gamla salongen Roy. Också en dokumentär, om en norsk villa, volvo, vovve-man, som börjar känna meningslöshet i alltihop och åker ner till ett koptiskt kloster i Egypten efter att ha sett en bild på en av munkarna där, i vars ansikte han ser en "gnista" som han inte längre kan se hos sig själv eller hos någon av sina vänner längre. Intressant och schysst filmad.


Sådan förmån att få möjlighet till frågestund med regissören efter flera av filmerna. 


I LOVE GÖTEBORGS FILMFESTIVAL.


Godnatt säger jag till tonerna av Jag vet vilken dy hon varit i med Håkan.

epilog

Läste mitt förra inlägg och kände hur mörka mina tankar kan framstå som. Och det är de ju inte. Bara ibland. Nuförtiden kanske mest sekundvis. Sen kan ju en sån där sekund hänga sig fast ett tag i tanken. Men man får läsa det i kombination med det förrförra. 

För det är så mitt liv är. Och antagligen för de flesta. Även om jag kanske har lite högre toppar och djupare dalar än snittet. Och det är ju på gott och ont. Mest gott tror jag ändå.

Det gäller ju liksom bara att lära sig leva med sig själv, komma på lite hur man fungerar. och vara lite snäll mot sig själv. 

Nu sjunger Christopher Sander för mig- Fattig bonddräng. Astrid L. och G. Riedel- synnerligen lyckad kombo. trygghet i en liten ask.

men se, vem som kom på besök

Det var ett tag sen sist, men i natt kom den på besök igen. Ångesten. 
Inte i form av hjärtklappning och panik. Nej,den existentiella ångesten smyger sig på. svävar in som en dimma som lägger sig över mig. viskar till mig hur konstigt allt är. livet. döden. universum. är det så här det känns att vara död? 


den knuffar mig framåt, mot kanten. Kanten till bråddjupet inom mig. Som känns så mörkt och obekant och oändligt. Får inte falla i. Får inte falla i.


jag har lärt mig nu att vända mig om. att inte stirra ner i djupet. jag behöver inte vara totalt koncentrerad på att hålla balansen. jag kommer inte falla.


men trots att jag vet det så är jag rädd när jag står där. 


Jag måste minnas att när det kändes som om livet rasade för inte så länge sen. När jag kände att jag tappade all kontroll. Då var jag faktiskt inte rädd för det där djupet. Då kände jag mig trygg inne i mig själv. Kände mig hemma. Kände att någon fanns där. och höll mig. som sa att det inte var farligt. 


men i natt hörde jag den välbekanta rösten igen. 
ingrid lilla- kom här ska jag visa dig. det finns så mycket att vara rädd för. trodde du skulle klara det va? livet. döden? en dag kommer du falla ner i det där djupet. svepas in i en virvel och virvla runt i evigheters evigheter...


HÅLL KÄFTEN!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!


tyst så.


vem vet var vi var innan vi föddes? vem vet vart vi färdas efter döden? ingen kan förstå mysteriet Livet. och det är väl så. det är för stora tankar för liten människa. 
Endast ett kan jag veta- att jag är här Nu. Att det finns människor runtom mig. som glädjer sig över mig. som tröstar mig. som jag kan trösta.
att det finns skratt och tårar och musik. och att det är helheten av ljus och mörker som gör det vackert. 


och runtom allt finns glittrande hav, snöklädda berg och stilla skogsgläntor. och är man riktigt tyst kan man höra att de viskar att jag inte ska vara rädd. att Någon har allt i sin hand.

ditten och datten från sjukbädden

Förkylningen har belägrat min kropp. Igår testade jag det här med lök i öronen- på kvällen körde jag gul lök, 2 halvor rätt av, inlindad i lite tyg och sen en vetevärmare uppe på huvudet som hängde ner över öronen och liksom höll fast lökarna... En syn för gudarna! Nu var det ju ingen som såg mig, förutom Gud och några änglar då möjligen, men jag själv roades av det och det är väl minst lika viktigt.


Under natten tryckte jag in en vitlöksklyfta i var öra (Obs! inlindad i tyg, mkt viktigt enligt alla google-resultaten.).


Tyvärr vet jag inte om det hjälpte så värstans. Men jag tänker att det antagligen hade varit bra mycket värre om jag inte hade gjort det. Jag vill så väldigt gärna att såna här huskurer ska funka. Alternativ medicin av olika sort finner jag nämligen mycket intressant. Men som sagt. Jag kan inte med ärligt hjärta säga att vitlöken drog ut allt det onda. Men då har jag också synnerligen problematiska öron.


i övrigt är det honung (ej varmare än 37 grader), whisky, ingefära och citron som är min standard vid förkylning. Och timjante. 1 msk torkad timjan som får dra några minuter i vatten.


Ikväll kände jag mig lite matsugen för första gången på några dagar, så jag önnade å göttade mig med pannkakor med följande tillbehör: socker, frysta hallon, hackad mörk choklad, lemon curd. 
well, well, well. det smakade inte illa.


För övrigt så tänker jag att vetevärmare ska bli min nya present-grej. De är ju svindyra att köpa, men hur enkla som helst att sy. Köp helt vete (Saltå Kvarn) och fyll i en påse. Jag fuskade med en oanvänd kökshandduk som jag klippte på hälften, och sen vek och sydde 3 sömmar. vips var innerkudden klar. Sen klippte jag av ett ben på ett par gamla manchesterbyxor och sydde på en spets på kanterna och vóila- en ytterpåse. I vetet blandade jag i lite lavendel. ska testa med rosmarin nästa gång tror jag. Sen värmer man innerpåsen typ 4 minuter i mikron, lägger i den andra påsen, och lägger på valfri kroppsdel.


Kvällens nyupptäckta musik, från Bondhustruns tjej-lista, är Sarah Jaffe. Riktigt bra.