Man vill ju liksom bli hel. känna sig hel i sig själv. Och då måste nog både det jag är glad över är jag, och det jag önskar vore annorlunda få vara där. Att till varje pris bli av med det där man tycker är svagt hos sig själv är nog inte rätt väg. Det är ofta det svaga hos människor som gör att man gillar dom. Det som väcker medkänsla. som gör en sympatisk. och lite ödmjuk. Snarare är det väl att man ska bli vän med det som är litet i sig. Låta det svaga och det starka gå hand i hand liksom.
Som att det starka skulle vara mycket enklare att hitta...så är det ju inte heller. Det är ofta ljuset inom oss som skrämmer oss mest, sa Mandela tror jag. Det starka, det att man innerst inne vet att man har förmågan att förändra. sig själv och till viss del sin omvärld. det kanske är det mest skrämmande.
Idag lyssnar jag på Ólafur Arnalds. lite inne på det där isländska nu. vackert så det förslår.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar