torsdag 8 september 2011

Mer bröllopstårta

Senaste tårtalstret var premiär för mig att göra bröllopstårta till ett bröllop jag inte själv skulle gå på, utvidgning från "friends" till "friends of friends" så att säga. Kul!


Chokladbotten, min favorit, se det här inlägget. Tårtan var ganska lik den senaste, insett att det finns ett visst värde i beprövade kort vid sådana här tillfällen... och nu var det helt annat folk också.


Botten delade jag i tre delar, droppade över ganska ordentligt med starkt kaffe på understa och sen mosade jordgubbar (med lite socker och vaniljsocker) på det. 
Nästa botten och sedan ett ordentligt lager punschgrädde. Tyckte att det räckte med en dryg matsked punsch för 4-5 dl grädde men man får ju smaka sig fram, + att jag hade i ca 1 dl kesella. Tårtan skulle vara gelatinfri, och jag tycker att kesellan hjälper till lite med stadgan i grädden då.


Sen översta botten, ett tunt lager grädde runt hela och sen hade jag marsipan runtom, och till sist chokladtryffel / -glasyr. Marsipanen mest för att den håller ihop tårtan och jag fick för mig att hållbarheten skulle bli bättre då, vilket var önskvärt eftersom jag gjorde den dagen innan bröllopet.


Garnerade med en pelargon, lite björnbär och limesocker. Så här såg den ut:


  
En huvudtårta med två våningar och fat på fot...



..och tre stycken tårtor runtom räckte till 70 personer




Måste tillägga att det var ett sjukt snyggt brudpar- både han och hon i svarta chinos, vita skjortor och svarta hängslen, han med rödovitprickig fluga och hon med rödovitprickigt hårband med lång rak svart lugg och lösögonfransar!

onsdag 7 september 2011

orden

Önskar att jag var författare bara för att få ha följande text på min gravsten:


jag har hatat orden och
jag har älskat dem,
och jag hoppas att jag har använt dem rätt.


Just läst ut Boktjuven av Markus Zusak. Gillat den mycket. Döden är berättare. Och man får på nåt sätt sån sympati för döden, som kommer och hämtar människornas själar, för det är hans jobb. Som undviker att se på människorna runt om för att det blir för jobbigt, men ibland inte kan låta bli, och råkar uppfyllas av medlidande och ömhet liksom.