Det var ett tag sen sist, men i natt kom den på besök igen. Ångesten.
Inte i form av hjärtklappning och panik. Nej,den existentiella ångesten smyger sig på. svävar in som en dimma som lägger sig över mig. viskar till mig hur konstigt allt är. livet. döden. universum. är det så här det känns att vara död?
den knuffar mig framåt, mot kanten. Kanten till bråddjupet inom mig. Som känns så mörkt och obekant och oändligt. Får inte falla i. Får inte falla i.
jag har lärt mig nu att vända mig om. att inte stirra ner i djupet. jag behöver inte vara totalt koncentrerad på att hålla balansen. jag kommer inte falla.
men trots att jag vet det så är jag rädd när jag står där.
Jag måste minnas att när det kändes som om livet rasade för inte så länge sen. När jag kände att jag tappade all kontroll. Då var jag faktiskt inte rädd för det där djupet. Då kände jag mig trygg inne i mig själv. Kände mig hemma. Kände att någon fanns där. och höll mig. som sa att det inte var farligt.
men i natt hörde jag den välbekanta rösten igen.
ingrid lilla- kom här ska jag visa dig. det finns så mycket att vara rädd för. trodde du skulle klara det va? livet. döden? en dag kommer du falla ner i det där djupet. svepas in i en virvel och virvla runt i evigheters evigheter...
HÅLL KÄFTEN!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
tyst så.
vem vet var vi var innan vi föddes? vem vet vart vi färdas efter döden? ingen kan förstå mysteriet Livet. och det är väl så. det är för stora tankar för liten människa.
Endast ett kan jag veta- att jag är här Nu. Att det finns människor runtom mig. som glädjer sig över mig. som tröstar mig. som jag kan trösta.
att det finns skratt och tårar och musik. och att det är helheten av ljus och mörker som gör det vackert.
och runtom allt finns glittrande hav, snöklädda berg och stilla skogsgläntor. och är man riktigt tyst kan man höra att de viskar att jag inte ska vara rädd. att Någon har allt i sin hand.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar