Min teurapeut har sagt lite nu och då att vi en dag kanske kan möta det lilla barnet inom mig. Att mitt vuxna jag och mitt barnjag ska mötas. Jag har nog känt mig lite skeptisk till det, eller liksom inte riktigt trott på det Mötet- även fast jag har kunnat känna att jag kunnat gå tillbaks till känslor jag hade som barn, men det är liksom inte samma.
Men idag hände det. Märklig känsla på något sätt. Inte något övernaturligt alls, men vi gjorde en övning när hon ledde ner mig i avslappning först och sen skulle jag ta med henne på rundvandring i huset jag växte upp i, för att se om vi kunde träffa på lilla jag därinne.
Jag kände på en gång att jag inte trodde det skulle komma några så tydliga minnen. Men jag beskrev rum efter rum, och plötsligt så kom minnen från olika tillfällen fram. Och vid ett tillfälle, när jag beskrev en händelse som har etsat sig fast och som jag vet var jobbigt för mig, så frågade hon om jag- vuxna jag- kunde gå fram till det lilla barnet och trösta henne. osv osv.
Kanske låter det som en småfånig grej, bara en tankeövning, fantasi, liksom. Men ändå- jag kände att det var speciellt. Jag kände att det verkligen var lilla jag som jag höll om och tröstade i den situationen. och hur jag sen kunde ta lilla mig i handen och promenera iväg hand i hand. Och jag kände faktiskt hur jag älskade den där lilla ungen. Hur hon bara behövde någon som tog sig tid för henne.
Och jag tror banne mig att något helades i mig då.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar