önskan

Ack, låt mig leva riktigt
  och riktigt dö en gång
så att jag rör vid verklighet
  i ont som i gott...


                  karin boye






den fortsätter sen, dikten Önskan, men jag stannar där. Det är sannerligen min önskan också. känns som att det är så många som upplever att livet bara går på, att man inte känner sig levande liksom. Kanske förändras det om man får barn och familj, jag vet inte. Men tycker ofta jag kan höra det att "jag känner mig liksom inte riktigt levande, riktigt närvarande i mitt liv".


och det är min stora skräck. att inte ha tömt min livsbägare liksom. Jag vill ta djupa klunkar av livet... och då kan man inte vara så rädd för sorg och andra jobbigheter som jag har varit. Kanske låter det märkligt, men jag tänker att om man tar tillvara även på det som inte blev som man hoppades på i sitt liv, om man lever ut de känslorna, tillåter besvikelse och ledsenhet- för att sen kunna känna att det kommit ut och man kan gå vidare, om än påverkad av det som skett, förändrad på något sätt- så kan även det få bli till vackra delar av ens liv. Och också göra att man verkligen vågar njuta av livet när man känner att det faktiskt är bra- av en trevlig kväll med vänner och gott vin, av en bra konsert, en vacker film eller text, barnskratt, av blå himmel och snökristaller- allt det vackra i livet. att våga glädjas trots att man vet att det inte är beständigt, att något annat kanske väntar runt hörnet. ändå tänka att just nu är det bra.


jag har levt så mycket med att jag måste vara förberedd för det värsta hela tiden liksom. inte känna för mycket, inte glädja mig för mycket, för tänk om det plötsligt försvinner, då måste jag vara beredd på det... som att man någonsin skulle kunna vara beredd på livet.