Ibland är det som att jag måste gå tillbaka till grunden. Med livet liksom. För att saker ska få sina rätta perspektiv igen. 


Det här är mitt liv, den enda som ska vara nöjd med det vid slutet är jag själv. Ingen annan ska liksom betygsätta det. Ibland kan man ju få tanken att Gud ska ge en betyg på hur väl man utfört Livet. Men jag tror det sånafall är på ett helt annat sätt än hur vi skulle göra det. Jag tror att det som räknas är att leva sant och kärleksfullt. Mot sig själv och andra. 


Jag är så trött på att fundera kring meningen med allt. Även fast jag är glad att jag inte gör det på så panikartat sätt längre. Nu kan jag liksom njuta och glädjas över saker fast jag inte har svaren på tillvarons grundfrågor. Men likväl ligger de och skvalpar. 


Det här med vårtrötthet, det känns som ett märkligt fenomen. Men onekligen är många trötta, och jag med. Skulle bara vilja vara ledig en månad eller två. Sitta och sy hemma. Dricka kaffe i solen. Läsa. Hälsa på vänner. Sådant skulle jag vilja göra. Inte behöva vara på ett jobb kl 7 varje morgon. MEN man ska ju såklart vara glad att man har ett jobb att gå till...