Då var filmfestivalen slut för denna gången. Det bästa med Göteborg. Nästan i alla fall. Sjukdom blandade sig i, men fyra filmer blev det till sist. En riktig misär-film, rätt bra i sig, men bara helt fel i mitt liv just där och då. Men sen tre mycket olika och mycket bra filmer.
Él medico- dokumentär gjord av en svensk om en svensk som lever på Cuba, men framför allt om en ung kubansk läkar-kille med musikambitioner, starkt Castro-älskande föräldrar och en komplicerad relation till det egna landet, som han älskar men som genom hur samhället är uppbyggt förbjuder honom att följa sin artistdrömmar. Som hamnar i händerna på svensken, som var ett riktigt riktigt svin. Länge sen jag blev så upprörd. Sån kvinnosyn så man skämdes, så penga- och maktkåt. Återigen blir man förvånad att de finns de där människorna- som verkar helt dumma i huvudet (dock i en annan kategori än de som röstade på sverigedemokraterna).
Blue Valentine sen- med Michelle Williams och Ryan Gosling. Så fin. Så indragande. Så mycket passion. Så mycket jobbigheter. Å vad jag gillade den. Även om jag satt och grät mig igenom det mesta. För att det var så vackert. så mycket riktigt liv liksom.
Och nu ikväll Gunnar goes God på fina gamla salongen Roy. Också en dokumentär, om en norsk villa, volvo, vovve-man, som börjar känna meningslöshet i alltihop och åker ner till ett koptiskt kloster i Egypten efter att ha sett en bild på en av munkarna där, i vars ansikte han ser en "gnista" som han inte längre kan se hos sig själv eller hos någon av sina vänner längre. Intressant och schysst filmad.
Sådan förmån att få möjlighet till frågestund med regissören efter flera av filmerna.
I LOVE GÖTEBORGS FILMFESTIVAL.
Godnatt säger jag till tonerna av Jag vet vilken dy hon varit i med Håkan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar