Jag jobbar på ett ställe där cheferna (varav jag är den ena) tänkte att det kan vara lite schysst med kort-fredag på sommaren, och föreslog att vi jobbar 9 - 12, tre effektiva timmar liksom, bara köra på. Då undrar personalen varför vi ska börja 9 när vi kan börja 7, som vanligt? Då blir det omröstning, och jo visst- förslaget 7 - 10 vinner... 

Så idag gick jag hem från jobbet strax efter 10. Ganska skönt dock, även fast jag föredragit att få gå upp lite senare.

Den här mentaliteten av att morgontrötthet är lika med lathet. Den provocerar mig. Och man tror att den kanske försvunnit ur dagens samhälle, men icke. 

Ja, de är som de är, de där människorna jag jobbar med. Som med lönebidrag eller via arbetsförmedling fått jobb i second hand-butiken. Men jag gillar dom så mycket också, mitt i att jag får inre utbrott över oflexibilitet beyond alla gränser. Samtidigt finns det nåt så fint i att vi liksom delar dagarna tillsammans, och blandat med högljudda diskussioner och svordomar så skrattar man och börjar gilla och bry sig om varandra.

En lapp som suttit på anslagstavlan ett tag, och som får mig att le:

"soppa - äta med sked

 sopa - städa golv

 såpa - tvätta golv"

Lite vardags svenska-undervisning två anställda emellan.