Tryggheten är en tunn hinna... 


sa en kvinna i en artikel jag läste idag. Det kan ju låta lite melankoliskt eller bittert, men hon sa det i meningen att vissheten om livets skörhet (som hon hade väldigt påtagligt i sin familj) hade gett henne gåvan att ta vara på livet till fullo.


Sådär som man hör att en del som varit nära att dö kan säga; "jag lärde mig uppskatta livet". Och det är ju fantastiskt. Men märkligt att det ska vara så svårt att göra det utan de där hemska upplevelserna först. För sanningen är ju egentligen att vi alla kan dö när som helst. Och jag kan bli vansinnigt stressad när jag läser sånt. Känna att min största rädsla är att jag ska dö och inte ha njutit tillräckligt av livet, gått omkring och varit rädd för onödiga grejer, slötittat för mycket på tv etc.


Men idag när jag läste det där om tryggheten så tog jag mig en minut eller två och typ mediterade lite över detta att ta vara på livet, njuta av små grejer och fokusera på det fina, och istället för den stressade känslan så fick jag känslan livslust (oj oj oj vilket pretto ord, kunde knappt skriva det, men kom inte på nåt annat). 
Jag vill ta mig tusan fokusera på att livet är rätt spännande och magiskt och kan vara vansinnigt vackert. 




ps. För naturfilms-nördar, som jag, så rekommenderas första delen av Life på svtplay starkt!