Ytlighet är vår tids förbannelse...
läste jag idag. Att det inte är intelligens eller skicklighet som saknas, utan djup.
Och jag tror det ligger något i det. Det finns någon jäktad känsla över hela samhället. Alla går runt och jagar något. vad vet vi antagligen inte. Man har blivit rädd för tystnaden och stillheten. Känner snudd på panik om man inte har mobilen tillgänglig eller tv´n på.
Om man bara är Jag.
Samtidigt går vi på yoga och läser om mindfulness. Även sökandet efter närvaro är något som ska konsumeras.
Stackars lilla människa. som strävar och anstränger sig och håller på. men inte kommer nån vidare vart, om man ser på hur samhället ser ut.
Tänkte på det med mindfulness idag. som jag ju tror är en bra grej att öva sig i. Vara närvarande i nuet. Och då tänker jag att kanske är det för att det bara är där som vi kan möta Gud. Han som är bortom tid och rum. För honom finns bara ett evigt Nu. Kanske.
Lever vi upptagna av att älta det förflutna eller planera inför framtiden så kan vår själ aldrig erfara någon slags kontakt med något högre, och då kommer vi alltid sakna något. antagligen utan att förstå vad det är vi saknar.
självklart tror jag det är bra att i perioder reflektera och tänka över det som varit i ens liv, och att hoppas och vara så redo man kan för att möta det som ligger framför en. Men det viktigaste är nog ändå att i mycket bara försöka vara och ta in det som man är i just nu. vara närvarande i sitt liv.
Lyssnar på Lasse Tennander ikväll, den gamle liraren. "nu blåser vi ut ljusen, stolta stad".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar