Jag har kommit in i en period av att läsa poesi. Först skrev jag om den förra meningen för jag tyckte det lät så himla pretto med po-esiiiii. men sen tog jag tillbaka, och tänker att det är inte pretentiöst. Det är vackert. Det är på riktigt. Nära människor. Det innersta. Och alla de vackra orden...som i vår tid kanske har blivit för urvattnade. Gått sådan inflation i.
Men jag tycker det är så fascinerande det här att människan är så mycket densamma. Att man kan sitta och läsa ord som någon skrev på 1800-talet och känna någon form av gemenskap med den människan. Det eviga. Att vara människa liksom. Innan ironin gjorde att det blev så svårt att våga stanna i det stora kring det. Jag inser ju att min egen humor präglas mycket av ironin och någon slags distans till verkligheten genom att skämta om allt, och det är väl kanske inget fel i det.
men just nu försöker jag öva mig lite i att våga ta saker på allvar, våga vara på allvar.
ett litet prov på dagens läsning, av J.L Runeberg 1833;
Hur många vågor bo på fjärden,
hur många tankar i mitt hjärta?
De tyckas fly- och dröja kvar dock,
de tyckas dö- och födas åter.
så skilda- och ändå så lika, så många- och ändå desamma.
Ur samma sjö, av samma vindar de höjas alla,
ur samma bröst de höjas alla,
av samma kärlek.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar