Mer bröllopstårta

Senaste tårtalstret var premiär för mig att göra bröllopstårta till ett bröllop jag inte själv skulle gå på, utvidgning från "friends" till "friends of friends" så att säga. Kul!


Chokladbotten, min favorit, se det här inlägget. Tårtan var ganska lik den senaste, insett att det finns ett visst värde i beprövade kort vid sådana här tillfällen... och nu var det helt annat folk också.


Botten delade jag i tre delar, droppade över ganska ordentligt med starkt kaffe på understa och sen mosade jordgubbar (med lite socker och vaniljsocker) på det. 
Nästa botten och sedan ett ordentligt lager punschgrädde. Tyckte att det räckte med en dryg matsked punsch för 4-5 dl grädde men man får ju smaka sig fram, + att jag hade i ca 1 dl kesella. Tårtan skulle vara gelatinfri, och jag tycker att kesellan hjälper till lite med stadgan i grädden då.


Sen översta botten, ett tunt lager grädde runt hela och sen hade jag marsipan runtom, och till sist chokladtryffel / -glasyr. Marsipanen mest för att den håller ihop tårtan och jag fick för mig att hållbarheten skulle bli bättre då, vilket var önskvärt eftersom jag gjorde den dagen innan bröllopet.


Garnerade med en pelargon, lite björnbär och limesocker. Så här såg den ut:

  

En huvudtårta med två våningar och fat på fot...

..och tre stycken tårtor runtom räckte till 70 personer

Måste tillägga att det var ett sjukt snyggt brudpar- både han och hon i svarta chinos, vita skjortor och svarta hängslen, han med rödovitprickig fluga och hon med rödovitprickigt hårband med lång rak svart lugg och lösögonfransar!

orden

Önskar att jag var författare bara för att få ha följande text på min gravsten:

jag har hatat orden och

jag har älskat dem,

och jag hoppas att jag har använt dem rätt.

Just läst ut Boktjuven av Markus Zusak. Gillat den mycket. Döden är berättare. Och man får på nåt sätt sån sympati för döden, som kommer och hämtar människornas själar, för det är hans jobb. Som undviker att se på människorna runt om för att det blir för jobbigt, men ibland inte kan låta bli, och råkar uppfyllas av medlidande och ömhet liksom.

Var på Gotland i helgen. Hälsade på vänner som flydde Stockholm för tre år sedan, hyrde ett hus i ett halvår och sen köpte sig ett eget. 
Jag älskar när folk gör så. Känslan av att ta kontroll på sitt liv. Skita i vänner som inte fattar hur man kan välja bort staden, gå ner i lön, kämpa lite för att hitta nya vänner och nytt liv, kämpa för att hålla ihop som ett litet team med två små ungar. Och tusan vad man kände att det fanns en annan livskvalitet där, det liksom låg under ytan. Folk såg ut att gilla sitt liv. 
Alltså- jag FATTAR ju att man säkert har problem även på Gotland, men just i helgen kändes det inte så.


Och så blev jag sugen på att köpa café igen. 
Var tvungen att ta en extra sekund och tänka på tröttheten jag kände sista tiden. 
Och idag när fick jag lönebesked med semesterersättning kom jag på en till anledning till att det är rätt gött att vara vanlig hederlig anställd ett par år till.

Way out west

Sicken lyckad festival. Riktigt riktigt fint. 
Var sånt piss-väder förra veckan, och sen i fredags morse så var himlen helt blå när man vaknade, och sen kom regnet tillbaka igår - och onekligen höjs ju festivalupplevelsen ganska mycket av att man kan sitta i gräset och dricka öl eller lägga sig på rygg och vila i solen en stund. Annars var det mest konstiga med arrangemanget att de delade ut tomma pet-flaskor utan kork som man kunde fylla på vatten i - det i sig var ju väldigt bra, men sen när man kom tillbaka dag 2 och duktigt hade tagit med sig sin tomma flaska (med snygg wow-logga på) - då fick man inte ta med den in, utan var tvungen att ta en ny inne på området. Förstod inte alls logiken i det. Sånt himla slöseri. ja ja. det var ju ett smärre problem.

Prince - Helt overkligt bra! Hade inga superförväntningar, mest att det skulle bli kul att se honom, är ju ändå något av en legend. Men tänkte att han nog skulle vara lite divig. Men sen kom han in och bara var hur gullig som helst. Så där att man kände att man ville bli hans kompis. Och efter första extranumret (galet fin Nothing compares 2U i duett med en körtjej) så tänkte man att det var det- och det var gott nog, men då fortsatte han och det blev bara bättre och bättre. Sen när de gått av scenen för andra gången så gick många i publiken, men efter en stund kom de in igen och körde typ 40 min till. AH- det var mäktigt faktiskt! Folk bara tittade på varandra och log.                          

Thåström. En av mina tonårsidoler.
Gjorde mig alldeles varm i hjärtat. 
Riktigt bra. Och publiken älskade honom.
Och han blev nog lite tagen av det.

Anna Järvinen

                                                 Säkert!

Loney dear

                         Pulp


  


     

Kanye West anlände i någon slags molnstod. Lätt (eller svår) hybris genomsyrade konserten, och förtog det hela lite. Men stundtals grymt bra.

Fick ett sms i somras av min syster där det stod så här. "Nån dag ska vi prova blonda peruker. Och växelskriva en saga. Om ett träd. Vid en bänk. I en park. Fransk tror jag."


Och nu har jag just skrivit ett par rader till i sagan som vi skickar mellan oss. Reglerna är inga krav, ingen censur, just pure fun. Ett sånt fint litet nöje har det blivit! När man tappar inspirationen bara slutar man mitt i och skickar tillbaka till den andra. Vi har ingen som helst tanke eller mål med sagan, den ska bara få finnas och växa fram mellan oss. Jag tror inte längre parken är fransk dock. Kanske, men känns inte riktigt så. 


Perukprovning har vi inte gjort än dock. 

mindfulness-retreat

Back on track efter tre semesterveckor bortavid. Bra veckor. Bl.a mindfulness-retreat på stiftsgården Berget utanför Rättvik. Mitt ute i skogen i någon slags arkitektoniskt zen-inspirerad byggnad där svensk-kyrkliga, frikyrkliga, katoliker, sökare lever tillsammans i någon slags kristen enhet, men med stor religiös (och icke-religiös) öppenhet. 


Där samlades 16 människor och tillbringade 3 dagar med yoga, meditation och lite föreläsningar kring mindfulness. I tystnad skulle vi dessutom vara, bara frågor under föredragen plus samtal en timme per kväll när vi gick varvet runt och den som ville fick säga några ord om hur man upplevt dagen. 


Att sitta still, andas och vara tyst - något som kan tänkas vara ganska basic - är svårare än man tror... Blir så tydligt vilka tankar som kommer upp i en, bara inifrån mig liksom, och det är inte alltid de vackraste tankar på denna jord. Och man kan liksom inte riktigt fly. Första dagen var skitjobbig. Allt. Tyckte att jag andades dåligt på yogan, att jag inte kunde koncentrera mig som jag ville under meditationen och kände mig allmänt osynlig där jag gick omkring. Dock inte så osynlig så att de andra inte skulle kunna tänka att jag nog var lite konstig. Och någonstans får man för sig att alla andra är superfokuserade och perfekta kursdeltagare. Vilket de ju såklart visar sig inte vara under samtalet på kvällen. Utan alla går ganska mycket runt och tänker på samma sätt, och framför allt mer upptagna med att tänka på sig själva, eller hur de uppfattas, än att tänka på mig.


Sen hände nåt. Vad vet jag inte. Men vackert var det. Och gemenskapen vi upplevde trots att vi egentligen bara pratade några timmar under hela helgen, tryggheten vi fick med varandra. Alla var helt tagna av det när det var dags att avsluta. Trots att vi inte visste särskilt mycket yttre fakta om varandra- ålder, jobb, familjesituation m.m, så hade vi lärt känna varandra på något djupare plan. Någon befann sig i krisen av att just fått cancerbesked, någon hade nyligen haft en jobbig separation, någon led av tvångstankar, någon kände att de bara gav gav gav i sin vardag, någon kände att han hela tiden spelade massa roller i sin framgångsrika karriär men hade tappat bort sig själv. 


Och tillsammans sökte vi efter mer harmoni i våra kroppar och själar.
Mm. Det var en intressant och fin upplevelse. 

Sommaren är en märklig tid. Som man längtat. Efter ljuset. Ledigheten. Friheten. Värmen. Grönt. Liv. Både inuti och ute liksom. 


Och sen kommer den, och man inser att allt det inte riktigt blir sådär som man tänkte. Alla de där mysiga spontana hängen med vänner, en öl vid röda sten, mysiga middagar, drinkar på uteserveringar, de blir liksom så lätt inte av för att alla far hit och dit hela tiden, och sen jobbar man ju en ganska stor del av sommaren också, och då är man ju liksom trött på kvällarna.. i mitt fall ännu tröttare eftersom semesterperioden innebär mycket mer jobb för de som är inne.


Förra sommaren var hemsk hemsk hemsk och slutade med sjukskrivning och utmattningsdepression i mitten av augusti. Jag minns att jag tänkte att det liksom inte kändes som man skulle kunna bli deprimerad på sommaren, som att det skulle vara fysiskt omöjligt. För då har man ju som mest energi och allt är som roligast. 


Men i efterhand känner jag ju att den där perioden har varit så otroligt bra för mig. Att lära mig att det inte var så farligt, det där jag hade varit rädd för i så många år- att tappa kontrollen, att inte klara Det. Livet typ. Fysiskt och psykiskt helt slut. Och jag hade kämpat ganska många år inombords, med panikattacker, ångest och rädslor av olika slag, men ändå aldrig gett efter. varit livrädd för att ge efter.  utan höll upp. Men tusan vad jag kämpade inne i huvudet. Det som andra tänkte var en utmattning efter en kaotisk första sommar på chefsjobbet, kände jag själv var tio års trötthet av en sån himla kamp. 


Jo, jag behövde verkligen falla. Erfara att jag kom igenom, reste mig igen, fick känna att Gud faktiskt kändes närvarande. Närmare faktiskt. Att jag inte behövde klara det själv. Att människor runtom inte övergav mig eller tyckte att jag bara borde skärpa till mig. 


Men trots att jag känner att det har varit ett otroligt utvecklande år inom mig, så känner jag ändå viss oro inför den här sommaren. Oro att det ska bli sådär igen. MEN--- saker är faktiskt inte samma nu. Så oavsett hur saker blir kan det ju inte bli samma.


Och i kväll har jag faktiskt haft det riktigt bra, trots att yogan blev inställd. Legat och läst mitt på golvet medan hårfärgning pågått. Bakat en kaka. Diskat. Lyssnat på sommarpratare. Det har varit en fin kväll. Tack för det.

Fredagskväll hemma. Me myself and I. Just nu ostkaka, jordgubbar, ett glas rosé och Dirty Dancing på tv. Man gör vad man kan liksom. 


Dirty Dancing är mitt första film-minne, jag var 8-9 år och kanske var det till och med första gången jag var på bio, i varje fall en av de första. Jag älskade varje stund av filmen, och sedan dess har den hängt med genom livet, alltid varit bland mina topp tre. Det är ju liksom inte det att den är så sjukt välgjord, inget filmiskt mästerverk precis, men som med allt som blir favoriter för en, låtar, filmer, böcker, så är det ju känslan den skapar inom en som gör det. Den här filmen som liksom blev första mötet med kärleksscener som pirrade i en och dansen som jag blev förälskad i. Fortfarande är min dröm att kunna göra det där lyftet nån gång...  

Jag jobbar på ett ställe där cheferna (varav jag är den ena) tänkte att det kan vara lite schysst med kort-fredag på sommaren, och föreslog att vi jobbar 9 - 12, tre effektiva timmar liksom, bara köra på. Då undrar personalen varför vi ska börja 9 när vi kan börja 7, som vanligt? Då blir det omröstning, och jo visst- förslaget 7 - 10 vinner... 

Så idag gick jag hem från jobbet strax efter 10. Ganska skönt dock, även fast jag föredragit att få gå upp lite senare.

Den här mentaliteten av att morgontrötthet är lika med lathet. Den provocerar mig. Och man tror att den kanske försvunnit ur dagens samhälle, men icke. 

Ja, de är som de är, de där människorna jag jobbar med. Som med lönebidrag eller via arbetsförmedling fått jobb i second hand-butiken. Men jag gillar dom så mycket också, mitt i att jag får inre utbrott över oflexibilitet beyond alla gränser. Samtidigt finns det nåt så fint i att vi liksom delar dagarna tillsammans, och blandat med högljudda diskussioner och svordomar så skrattar man och börjar gilla och bry sig om varandra.

En lapp som suttit på anslagstavlan ett tag, och som får mig att le:

"soppa - äta med sked

 sopa - städa golv

 såpa - tvätta golv"

Lite vardags svenska-undervisning två anställda emellan.

Ett projekt som jag önskar att jag skulle få göra någon gång är att ge ut en uppföljning på min favoritantologi "Mitt långa liv har lärt mig",  som jag har citerat här på bloggen några gånger. Gavs ut 1949 tror jag, 70 personer som alla var över 70 år hade fått frågan om vad de lärt sig i livet, och skrivit typ 2-3 sidor var. Jag bara älskar denna bok! Både som en skildring av ett samhälle som är så långt ifrån dagens, f.a gällande kvinnosynen kanske, men som faktiskt är den värld mina föräldrar föddes in i och som deras föräldrar levde i som vuxna. Och sen såklart de "allmänna livsvisdomarna", så mycket som inom människor är detsamma idag som då.


Och det skulle vara så roligt att få fråga 70 personer på ålderns höst denna fråga idag. Känns som att vi kanske missar mycket av livskunskapen i vår tid, när vi mindre och mindre spenderar tid med varandra över generationerna. uppfattar jag det som i alla fall.


Hm. jag undrar hur jag ska göra för att förverkliga denna dröm... Skriva till ett förlag att jag aldrig gett ut något, men gärna vill, och fråga om de kanske kan ge ett litet förskott?

Tryggheten är en tunn hinna... 


sa en kvinna i en artikel jag läste idag. Det kan ju låta lite melankoliskt eller bittert, men hon sa det i meningen att vissheten om livets skörhet (som hon hade väldigt påtagligt i sin familj) hade gett henne gåvan att ta vara på livet till fullo.


Sådär som man hör att en del som varit nära att dö kan säga; "jag lärde mig uppskatta livet". Och det är ju fantastiskt. Men märkligt att det ska vara så svårt att göra det utan de där hemska upplevelserna först. För sanningen är ju egentligen att vi alla kan dö när som helst. Och jag kan bli vansinnigt stressad när jag läser sånt. Känna att min största rädsla är att jag ska dö och inte ha njutit tillräckligt av livet, gått omkring och varit rädd för onödiga grejer, slötittat för mycket på tv etc.


Men idag när jag läste det där om tryggheten så tog jag mig en minut eller två och typ mediterade lite över detta att ta vara på livet, njuta av små grejer och fokusera på det fina, och istället för den stressade känslan så fick jag känslan livslust (oj oj oj vilket pretto ord, kunde knappt skriva det, men kom inte på nåt annat). 
Jag vill ta mig tusan fokusera på att livet är rätt spännande och magiskt och kan vara vansinnigt vackert. 




ps. För naturfilms-nördar, som jag, så rekommenderas första delen av Life på svtplay starkt!

Den blomstertid nu kommer...eller?

Åh vad jag önskar att alla skulle få blomstra, i sig själva, som sig själva.
Känna att de liksom får leva ut i allt det bra som finns i dom. Trygga i sig själva. Känna att de är på rätt plats i livet. Givetvis pratar jag om mig själv. Att jag längtar så efter den där känslan. Men jag önskar det för alla andra också. Undrar om det är en önskan som kommer driva mig till vansinne? 


Kanske kan det bara hända under korta stunder. Ögonblick. Eller perioder i livet. Vi kanske är mer lika växterna än vi tror, vi kanske också behöver dö, gro i mörkret under jorden, växa till, söka solen, hämta upp näring och sen blomstra. Och så går det runt så. Life keeps running in cycles...som Sinatra sjunger.


Om man inte är en perenn då. Som är grön året om, år ut och år in. Å andra sidan är kanske de lite trista..

Ät, älska och be

Läst Eat,Love,Pray senaste dagarna. Synnerligen lättläst, finns i vilken matbutik som helst nära dig. Och som vanligt är boken bättre än filmen. Man kan inte kalla den högklassig litteratur på något sätt, men jag tyckte om den. På svenska heter den Lyckan, Kärleken och meningen med livet. 

En kompis frågade mig om det var det som var meningen med livet- Eat, Love, Pray. Och vi kom fram till att den där meningen kommer man ju aldrig bli klok på, men att det åtminstone känns som ett väldigt vettigt sätt att spendera sitt liv; 

Njuta av mat,vin och annat gott och fint i livet, älska (både fysiskt och mentalt) och be. 

Jag tror på bönen, även om man inte vet vem man ber till. Själv har jag ju verkligen upplevt att det verkar finnas någon som hör, i både smått och stort. Kanske inte svarar på det sätt jag vill, framför allt inte så snabbt som jag vill, men som ändå någonstans hör mig och finns där (även fast jag också varit med om att det varit snabbt och right on också, på sätt där slumpen känns för märklig som förklaring). 

Men även om det inte känns som att nån hör, så tror jag fokuset och eftertanken som bönen ger är människan till godo. Eller meditationen om man hellre kallar det så. Hjälper en att vara närvarande i sitt liv, inte bara hasta fram. Få lägga fram sorger och bedrövelser och att fokusera på det man är tacksam för. Och lyfta fram människor i ens närhet som man önskar det goda för. I en total inre ärlighet.

Det känns liksom bra.

Hej igen halloumi!

Gjorde en så himla god sallad häromkvällen, snabbt gick den också.  Den kommer nog bli sommarens hit, i min värld. Perfekt till grillkvällar, som ju ändå är himla mysigt.


Quinoa-sallad med halloumi och annat smått och gott:


Quinoa -kokt i buljong
tomat
avocado
stekta squash-skivor (som jag försökte panera i sesamfrön, men de         åkte ju bara av)
stekt sparris (som man kan köpa fryst nu, går på ett kick att fixa)
stekt halloumi
jordgubbar!


solroskärnor, citron, lite balsamvinäger, salt o peppar. Hade jag haft det hemma hade jag kört i lite färsk spenat också.


Lite rosé, en fin sommarkväll och denna och jag är nöjd.

Ibland är det som att jag måste gå tillbaka till grunden. Med livet liksom. För att saker ska få sina rätta perspektiv igen. 


Det här är mitt liv, den enda som ska vara nöjd med det vid slutet är jag själv. Ingen annan ska liksom betygsätta det. Ibland kan man ju få tanken att Gud ska ge en betyg på hur väl man utfört Livet. Men jag tror det sånafall är på ett helt annat sätt än hur vi skulle göra det. Jag tror att det som räknas är att leva sant och kärleksfullt. Mot sig själv och andra. 


Jag är så trött på att fundera kring meningen med allt. Även fast jag är glad att jag inte gör det på så panikartat sätt längre. Nu kan jag liksom njuta och glädjas över saker fast jag inte har svaren på tillvarons grundfrågor. Men likväl ligger de och skvalpar. 


Det här med vårtrötthet, det känns som ett märkligt fenomen. Men onekligen är många trötta, och jag med. Skulle bara vilja vara ledig en månad eller två. Sitta och sy hemma. Dricka kaffe i solen. Läsa. Hälsa på vänner. Sådant skulle jag vilja göra. Inte behöva vara på ett jobb kl 7 varje morgon. MEN man ska ju såklart vara glad att man har ett jobb att gå till...

säga små snälla saker till varandra. göra små snälla saker för varandra. och sig själv. det ska man tusanemig se till att göra lite oftare. det lyfter vardagen. och livet är ju mest vardagar.


Helg på landet, underbart. Blåsippan ute i backarna står kan jag meddela. Välkommen vår!

Dagens bön

Gode Gud,


som vårsolen värmer min kind, man blundar och allt blir ljus, 
      så ber jag att din blick skulle få lysa upp mitt inre.


Som den väcker marken, blommorna och träden från sin sömn, 
       så ber jag att du skulle väcka min själs frusna mark. 
Så att Livet väcks på nytt inom mig, 
            att jag får blomstra. I allt det som är jag.


Och kanske är mina tårar vårregnet som faller. 


Å, låt den där känslan, lugnet, friden
       när solen kommer åter efter det stilla regnet 
     få komma snart. 
   

fjorton forever

alltså. det här med olycklig kärlek. kan man inte bara avskaffa det? 
kan inte bara den där killen jag gillar gilla mig tillbaks? det skulle vara så mycket lättare. han gillar ju mig också, det är inte det, men bara att han gillar en annan lite mer. där det finns historia och sånt. Sånt man inte kan tävla mot. Försöker jag intala mig. Samtidigt går rösten i bakhuvudet som säger att "om jag bara var tillräckligt fantastisk skulle han ju vilja vara med mig ändå, alla andra blekna bort...", och så är det ju uppenbarligen inte.


känns så lätt patetiskt liksom, den grejen. Men samtidigt är det ju en ganska stor orsak till, om inte världsproblemen så i alla fall vardagstristessen. 
Så många människor som går och längtar efter att få det där sms:et, det där leendet, de där orden.


Och så värderar man sig så lätt utifrån det. Fast man veeeeeeet att man inte ska göra det. Men hur himla lätt är det? 


Någonstans är vi alla fjorton.

Nyss hemkommen från en vecka fjällen. Ahhhh. Jag behöver det där, vidderna, skogarna, luften. 
Afterski med allsång till Bon Jovi är ju liksom bara körsbäret på toppen... 


Naturen är inte att underskatta som terapi. Billig och bra. En termos och ett sittunderlag är egentligen det enda som behövs. Men man måste påminna sig om den, för den är lätt att glömma bort ibland. Den skriker inte ut "här är jag" i mediabruset och stadsintrycken. 
Nej, den väntar stilla där bakom. Och tar emot med öppen famn. Den bara är. Och där får jag bara vara.

permafrost?

Det kändes som att våren kom och besökte min själ. Efter en typ tio års lång höst och vinter. Visserligen fyllda med en del fina, soliga höst- och vinterdagar, men ändå. Men nu vet jag inte vad som hänt.


Jag hoppas innerligt att det bara är en sån där, vad kallas det- när man tror våren kommit men plötsligt vaknar man upp och det är snö ute igen. Så där som det har varit några gånger senaste veckorna. Jag hoppas det är en sån som händer i min själ just nu.


För jag längtar så vansinnigt till den där riktiga våren. spirande. med känslan av att det bästa fortfarande ligger framför en.