fjorton forever

alltså. det här med olycklig kärlek. kan man inte bara avskaffa det? 
kan inte bara den där killen jag gillar gilla mig tillbaks? det skulle vara så mycket lättare. han gillar ju mig också, det är inte det, men bara att han gillar en annan lite mer. där det finns historia och sånt. Sånt man inte kan tävla mot. Försöker jag intala mig. Samtidigt går rösten i bakhuvudet som säger att "om jag bara var tillräckligt fantastisk skulle han ju vilja vara med mig ändå, alla andra blekna bort...", och så är det ju uppenbarligen inte.


känns så lätt patetiskt liksom, den grejen. Men samtidigt är det ju en ganska stor orsak till, om inte världsproblemen så i alla fall vardagstristessen. 
Så många människor som går och längtar efter att få det där sms:et, det där leendet, de där orden.


Och så värderar man sig så lätt utifrån det. Fast man veeeeeeet att man inte ska göra det. Men hur himla lätt är det? 


Någonstans är vi alla fjorton.