Träffade en vän idag, som kände sig allmänt less på allt. Att all hennes energi går åt till jobbet. Höga ambitioner och känsla av misslyckande om man inte gjort sitt bästa. Eller om man gjort sitt bästa men det ändå inte blev som man hoppats. Och ska man hela tiden göra sitt bästa på jobbet, så kanske man inte orkar vara den man vill vara i sin relation o.s.v., o.s.v. Så går man där med en tråkig känsla.


Kom att tänka på när jag pratade med en kompis för flera år sedan, när hon var i slutet på sin läkarutbildning, om vad man har för krav på sig i sitt yrke. Hon kände att varje gång en patient dog så var det för att hon hade misslyckats, vilket var det hon kände underliggande hade förmedlats genom hela utbildningen, så.. ja, någonstans där måste man stanna och inse att alla människor dör. Det är liksom så det är. Och visst är det en läkares jobb att i så lång utsträckning det går göra människor friska och minska lidande, men att den någon gång dör- det kan man inte hindra.


Det är ju självklart när man pratar om det, men någonstans blev det ett light-bowl-moment för henne. Och jag tänker att man nog rätt ofta går omkring med helt orimliga förväntningar på sig själv och sitt liv  utan att man är riktigt medveten om det.


Att ibland lyfta huvudet och tänka på vad man egentligen håller på  med i livet, och hur mycket energi som ska läggas på de olika delarna. Att komma ihåg att det är mitt liv jag lever.