Hej igen halloumi!

Gjorde en så himla god sallad häromkvällen, snabbt gick den också.  Den kommer nog bli sommarens hit, i min värld. Perfekt till grillkvällar, som ju ändå är himla mysigt.


Quinoa-sallad med halloumi och annat smått och gott:


Quinoa -kokt i buljong
tomat
avocado
stekta squash-skivor (som jag försökte panera i sesamfrön, men de         åkte ju bara av)
stekt sparris (som man kan köpa fryst nu, går på ett kick att fixa)
stekt halloumi
jordgubbar!


solroskärnor, citron, lite balsamvinäger, salt o peppar. Hade jag haft det hemma hade jag kört i lite färsk spenat också.


Lite rosé, en fin sommarkväll och denna och jag är nöjd.

Ibland är det som att jag måste gå tillbaka till grunden. Med livet liksom. För att saker ska få sina rätta perspektiv igen. 


Det här är mitt liv, den enda som ska vara nöjd med det vid slutet är jag själv. Ingen annan ska liksom betygsätta det. Ibland kan man ju få tanken att Gud ska ge en betyg på hur väl man utfört Livet. Men jag tror det sånafall är på ett helt annat sätt än hur vi skulle göra det. Jag tror att det som räknas är att leva sant och kärleksfullt. Mot sig själv och andra. 


Jag är så trött på att fundera kring meningen med allt. Även fast jag är glad att jag inte gör det på så panikartat sätt längre. Nu kan jag liksom njuta och glädjas över saker fast jag inte har svaren på tillvarons grundfrågor. Men likväl ligger de och skvalpar. 


Det här med vårtrötthet, det känns som ett märkligt fenomen. Men onekligen är många trötta, och jag med. Skulle bara vilja vara ledig en månad eller två. Sitta och sy hemma. Dricka kaffe i solen. Läsa. Hälsa på vänner. Sådant skulle jag vilja göra. Inte behöva vara på ett jobb kl 7 varje morgon. MEN man ska ju såklart vara glad att man har ett jobb att gå till...

säga små snälla saker till varandra. göra små snälla saker för varandra. och sig själv. det ska man tusanemig se till att göra lite oftare. det lyfter vardagen. och livet är ju mest vardagar.


Helg på landet, underbart. Blåsippan ute i backarna står kan jag meddela. Välkommen vår!

Dagens bön

Gode Gud,


som vårsolen värmer min kind, man blundar och allt blir ljus, 
      så ber jag att din blick skulle få lysa upp mitt inre.


Som den väcker marken, blommorna och träden från sin sömn, 
       så ber jag att du skulle väcka min själs frusna mark. 
Så att Livet väcks på nytt inom mig, 
            att jag får blomstra. I allt det som är jag.


Och kanske är mina tårar vårregnet som faller. 


Å, låt den där känslan, lugnet, friden
       när solen kommer åter efter det stilla regnet 
     få komma snart. 
   

fjorton forever

alltså. det här med olycklig kärlek. kan man inte bara avskaffa det? 
kan inte bara den där killen jag gillar gilla mig tillbaks? det skulle vara så mycket lättare. han gillar ju mig också, det är inte det, men bara att han gillar en annan lite mer. där det finns historia och sånt. Sånt man inte kan tävla mot. Försöker jag intala mig. Samtidigt går rösten i bakhuvudet som säger att "om jag bara var tillräckligt fantastisk skulle han ju vilja vara med mig ändå, alla andra blekna bort...", och så är det ju uppenbarligen inte.


känns så lätt patetiskt liksom, den grejen. Men samtidigt är det ju en ganska stor orsak till, om inte världsproblemen så i alla fall vardagstristessen. 
Så många människor som går och längtar efter att få det där sms:et, det där leendet, de där orden.


Och så värderar man sig så lätt utifrån det. Fast man veeeeeeet att man inte ska göra det. Men hur himla lätt är det? 


Någonstans är vi alla fjorton.

Nyss hemkommen från en vecka fjällen. Ahhhh. Jag behöver det där, vidderna, skogarna, luften. 
Afterski med allsång till Bon Jovi är ju liksom bara körsbäret på toppen... 


Naturen är inte att underskatta som terapi. Billig och bra. En termos och ett sittunderlag är egentligen det enda som behövs. Men man måste påminna sig om den, för den är lätt att glömma bort ibland. Den skriker inte ut "här är jag" i mediabruset och stadsintrycken. 
Nej, den väntar stilla där bakom. Och tar emot med öppen famn. Den bara är. Och där får jag bara vara.

permafrost?

Det kändes som att våren kom och besökte min själ. Efter en typ tio års lång höst och vinter. Visserligen fyllda med en del fina, soliga höst- och vinterdagar, men ändå. Men nu vet jag inte vad som hänt.


Jag hoppas innerligt att det bara är en sån där, vad kallas det- när man tror våren kommit men plötsligt vaknar man upp och det är snö ute igen. Så där som det har varit några gånger senaste veckorna. Jag hoppas det är en sån som händer i min själ just nu.


För jag längtar så vansinnigt till den där riktiga våren. spirande. med känslan av att det bästa fortfarande ligger framför en.