mindfulness-retreat

Back on track efter tre semesterveckor bortavid. Bra veckor. Bl.a mindfulness-retreat på stiftsgården Berget utanför Rättvik. Mitt ute i skogen i någon slags arkitektoniskt zen-inspirerad byggnad där svensk-kyrkliga, frikyrkliga, katoliker, sökare lever tillsammans i någon slags kristen enhet, men med stor religiös (och icke-religiös) öppenhet. 


Där samlades 16 människor och tillbringade 3 dagar med yoga, meditation och lite föreläsningar kring mindfulness. I tystnad skulle vi dessutom vara, bara frågor under föredragen plus samtal en timme per kväll när vi gick varvet runt och den som ville fick säga några ord om hur man upplevt dagen. 


Att sitta still, andas och vara tyst - något som kan tänkas vara ganska basic - är svårare än man tror... Blir så tydligt vilka tankar som kommer upp i en, bara inifrån mig liksom, och det är inte alltid de vackraste tankar på denna jord. Och man kan liksom inte riktigt fly. Första dagen var skitjobbig. Allt. Tyckte att jag andades dåligt på yogan, att jag inte kunde koncentrera mig som jag ville under meditationen och kände mig allmänt osynlig där jag gick omkring. Dock inte så osynlig så att de andra inte skulle kunna tänka att jag nog var lite konstig. Och någonstans får man för sig att alla andra är superfokuserade och perfekta kursdeltagare. Vilket de ju såklart visar sig inte vara under samtalet på kvällen. Utan alla går ganska mycket runt och tänker på samma sätt, och framför allt mer upptagna med att tänka på sig själva, eller hur de uppfattas, än att tänka på mig.


Sen hände nåt. Vad vet jag inte. Men vackert var det. Och gemenskapen vi upplevde trots att vi egentligen bara pratade några timmar under hela helgen, tryggheten vi fick med varandra. Alla var helt tagna av det när det var dags att avsluta. Trots att vi inte visste särskilt mycket yttre fakta om varandra- ålder, jobb, familjesituation m.m, så hade vi lärt känna varandra på något djupare plan. Någon befann sig i krisen av att just fått cancerbesked, någon hade nyligen haft en jobbig separation, någon led av tvångstankar, någon kände att de bara gav gav gav i sin vardag, någon kände att han hela tiden spelade massa roller i sin framgångsrika karriär men hade tappat bort sig själv. 


Och tillsammans sökte vi efter mer harmoni i våra kroppar och själar.
Mm. Det var en intressant och fin upplevelse. 

Sommaren är en märklig tid. Som man längtat. Efter ljuset. Ledigheten. Friheten. Värmen. Grönt. Liv. Både inuti och ute liksom. 


Och sen kommer den, och man inser att allt det inte riktigt blir sådär som man tänkte. Alla de där mysiga spontana hängen med vänner, en öl vid röda sten, mysiga middagar, drinkar på uteserveringar, de blir liksom så lätt inte av för att alla far hit och dit hela tiden, och sen jobbar man ju en ganska stor del av sommaren också, och då är man ju liksom trött på kvällarna.. i mitt fall ännu tröttare eftersom semesterperioden innebär mycket mer jobb för de som är inne.


Förra sommaren var hemsk hemsk hemsk och slutade med sjukskrivning och utmattningsdepression i mitten av augusti. Jag minns att jag tänkte att det liksom inte kändes som man skulle kunna bli deprimerad på sommaren, som att det skulle vara fysiskt omöjligt. För då har man ju som mest energi och allt är som roligast. 


Men i efterhand känner jag ju att den där perioden har varit så otroligt bra för mig. Att lära mig att det inte var så farligt, det där jag hade varit rädd för i så många år- att tappa kontrollen, att inte klara Det. Livet typ. Fysiskt och psykiskt helt slut. Och jag hade kämpat ganska många år inombords, med panikattacker, ångest och rädslor av olika slag, men ändå aldrig gett efter. varit livrädd för att ge efter.  utan höll upp. Men tusan vad jag kämpade inne i huvudet. Det som andra tänkte var en utmattning efter en kaotisk första sommar på chefsjobbet, kände jag själv var tio års trötthet av en sån himla kamp. 


Jo, jag behövde verkligen falla. Erfara att jag kom igenom, reste mig igen, fick känna att Gud faktiskt kändes närvarande. Närmare faktiskt. Att jag inte behövde klara det själv. Att människor runtom inte övergav mig eller tyckte att jag bara borde skärpa till mig. 


Men trots att jag känner att det har varit ett otroligt utvecklande år inom mig, så känner jag ändå viss oro inför den här sommaren. Oro att det ska bli sådär igen. MEN--- saker är faktiskt inte samma nu. Så oavsett hur saker blir kan det ju inte bli samma.


Och i kväll har jag faktiskt haft det riktigt bra, trots att yogan blev inställd. Legat och läst mitt på golvet medan hårfärgning pågått. Bakat en kaka. Diskat. Lyssnat på sommarpratare. Det har varit en fin kväll. Tack för det.

Fredagskväll hemma. Me myself and I. Just nu ostkaka, jordgubbar, ett glas rosé och Dirty Dancing på tv. Man gör vad man kan liksom. 


Dirty Dancing är mitt första film-minne, jag var 8-9 år och kanske var det till och med första gången jag var på bio, i varje fall en av de första. Jag älskade varje stund av filmen, och sedan dess har den hängt med genom livet, alltid varit bland mina topp tre. Det är ju liksom inte det att den är så sjukt välgjord, inget filmiskt mästerverk precis, men som med allt som blir favoriter för en, låtar, filmer, böcker, så är det ju känslan den skapar inom en som gör det. Den här filmen som liksom blev första mötet med kärleksscener som pirrade i en och dansen som jag blev förälskad i. Fortfarande är min dröm att kunna göra det där lyftet nån gång...  

Jag jobbar på ett ställe där cheferna (varav jag är den ena) tänkte att det kan vara lite schysst med kort-fredag på sommaren, och föreslog att vi jobbar 9 - 12, tre effektiva timmar liksom, bara köra på. Då undrar personalen varför vi ska börja 9 när vi kan börja 7, som vanligt? Då blir det omröstning, och jo visst- förslaget 7 - 10 vinner... 

Så idag gick jag hem från jobbet strax efter 10. Ganska skönt dock, även fast jag föredragit att få gå upp lite senare.

Den här mentaliteten av att morgontrötthet är lika med lathet. Den provocerar mig. Och man tror att den kanske försvunnit ur dagens samhälle, men icke. 

Ja, de är som de är, de där människorna jag jobbar med. Som med lönebidrag eller via arbetsförmedling fått jobb i second hand-butiken. Men jag gillar dom så mycket också, mitt i att jag får inre utbrott över oflexibilitet beyond alla gränser. Samtidigt finns det nåt så fint i att vi liksom delar dagarna tillsammans, och blandat med högljudda diskussioner och svordomar så skrattar man och börjar gilla och bry sig om varandra.

En lapp som suttit på anslagstavlan ett tag, och som får mig att le:

"soppa - äta med sked

 sopa - städa golv

 såpa - tvätta golv"

Lite vardags svenska-undervisning två anställda emellan.

Ett projekt som jag önskar att jag skulle få göra någon gång är att ge ut en uppföljning på min favoritantologi "Mitt långa liv har lärt mig",  som jag har citerat här på bloggen några gånger. Gavs ut 1949 tror jag, 70 personer som alla var över 70 år hade fått frågan om vad de lärt sig i livet, och skrivit typ 2-3 sidor var. Jag bara älskar denna bok! Både som en skildring av ett samhälle som är så långt ifrån dagens, f.a gällande kvinnosynen kanske, men som faktiskt är den värld mina föräldrar föddes in i och som deras föräldrar levde i som vuxna. Och sen såklart de "allmänna livsvisdomarna", så mycket som inom människor är detsamma idag som då.


Och det skulle vara så roligt att få fråga 70 personer på ålderns höst denna fråga idag. Känns som att vi kanske missar mycket av livskunskapen i vår tid, när vi mindre och mindre spenderar tid med varandra över generationerna. uppfattar jag det som i alla fall.


Hm. jag undrar hur jag ska göra för att förverkliga denna dröm... Skriva till ett förlag att jag aldrig gett ut något, men gärna vill, och fråga om de kanske kan ge ett litet förskott?

Tryggheten är en tunn hinna... 


sa en kvinna i en artikel jag läste idag. Det kan ju låta lite melankoliskt eller bittert, men hon sa det i meningen att vissheten om livets skörhet (som hon hade väldigt påtagligt i sin familj) hade gett henne gåvan att ta vara på livet till fullo.


Sådär som man hör att en del som varit nära att dö kan säga; "jag lärde mig uppskatta livet". Och det är ju fantastiskt. Men märkligt att det ska vara så svårt att göra det utan de där hemska upplevelserna först. För sanningen är ju egentligen att vi alla kan dö när som helst. Och jag kan bli vansinnigt stressad när jag läser sånt. Känna att min största rädsla är att jag ska dö och inte ha njutit tillräckligt av livet, gått omkring och varit rädd för onödiga grejer, slötittat för mycket på tv etc.


Men idag när jag läste det där om tryggheten så tog jag mig en minut eller två och typ mediterade lite över detta att ta vara på livet, njuta av små grejer och fokusera på det fina, och istället för den stressade känslan så fick jag känslan livslust (oj oj oj vilket pretto ord, kunde knappt skriva det, men kom inte på nåt annat). 
Jag vill ta mig tusan fokusera på att livet är rätt spännande och magiskt och kan vara vansinnigt vackert. 




ps. För naturfilms-nördar, som jag, så rekommenderas första delen av Life på svtplay starkt!

Den blomstertid nu kommer...eller?

Åh vad jag önskar att alla skulle få blomstra, i sig själva, som sig själva.
Känna att de liksom får leva ut i allt det bra som finns i dom. Trygga i sig själva. Känna att de är på rätt plats i livet. Givetvis pratar jag om mig själv. Att jag längtar så efter den där känslan. Men jag önskar det för alla andra också. Undrar om det är en önskan som kommer driva mig till vansinne? 


Kanske kan det bara hända under korta stunder. Ögonblick. Eller perioder i livet. Vi kanske är mer lika växterna än vi tror, vi kanske också behöver dö, gro i mörkret under jorden, växa till, söka solen, hämta upp näring och sen blomstra. Och så går det runt så. Life keeps running in cycles...som Sinatra sjunger.


Om man inte är en perenn då. Som är grön året om, år ut och år in. Å andra sidan är kanske de lite trista..