Bröllopstårta on the menu

Jamen, jag måste ändå skriva om bröllopstårtan jag gjorde i helgen. Så skönt att jag kommit till det att jag kan vara nöjd med något. Och att jag faktiskt, efter diverse lärdomar, fått så pass med erfarenhet på bröllopstårtor att jag inte tar mig vatten över huvudet utan har vett att lägga det på en nivå som funkar när man faktiskt inte är konditor, inte har ett helt restaurangkök till förfogande och framförallt inte ett stort kylrum... och tidsplanering. det också.

Världens bästa chokladbotten:

Smält 125 g margarin tillsammans med 125 g mörk choklad (faktum är att Ikeas choklad är riktigt bra). Häll i 1,5 dl kallt kaffe. Låt svalna. Vispa 4 ägg med 3 dl socker. I med  2 dl mjöl och 2 tsk bakpulver, plus chokladblandningen. Ganska stor form behövs. 175 grader, ca 40 min.

Dela på mitten. 

Mosa hallon med lite florsocker. Lägg på botten. Ovanpå hallonen:

Passionsfruktsmousse:

Låt 3 tsk gelatinpulver svälla i 3 msk kallt vatten. Vispa 4 dl grädde. Häll i 4 msk passionsfrukt-äpple-apelsin-juicekoncentrat (långt ord!), lite florsocker, urskrap från 2 passionsfrukter. Lös upp gelatinet och häll i. Hinner man så får den gärna stå några timmar i kylen.

På med 3/4 av moussen ovanpå hallonen. Lägg på översta botten. Ta resten av moussen ovanpå och runtom. Gör ett marsipanlock och lägg på, mest för stadgan och hållbarhetens skull.

Kaffetryffelglasyr:

Koka upp 2 dl grädde med 1 msk smör, en dutt flytande honung och 1-2 tsk snabbkaffe. Bryt 160 g mörk choklad i bitar och rör tills den smälter. Kyl tills den får bra konsistens, tjockt rinnande typ. Häll på tårtan. 

Garnera from your heart. Vita chokladflarn är lättare än man tror. Färska hallon, delade jordgubbar, citronmeliss och silverkulor blev fint ovanpå. Ett band av något slag gör genast att det ser extra lyxigt ut. Och hittade söta små fåglar på Panduro istället för brudpar on the top.

Ett tips istället för våningstårta (som alltid är svår att få till utan att sjunka i mitten eller få plats i kylen), och om man inte vill lägga flera hundra på en tårtställning, är att ställa tårtorna en och en på fat i olika höjder.

Så avslutar vi med ett par oredigerade bilder på det.

Kyrie eleison...

Tittar på inslagen från Libyen och gråter. Khadaffi har alltid varit typ den läskigaste människa jag kan tänka på. Han ser så totalt sjuk i huvudet ut. Hans blick - fy tusan. Och så har han ändå skaffat sig all den där makten. Och det är ju inte första gången någon galning kommer till makten i ett land. 


åh. denna värld... Herre, förbarma dig över oss. Som använder vår fria vilja till att göra så mycket hemskt mot varandra.


Hjälp mig att i det lilla jag kan välja det goda, sprida lite ljus och kärlek till de jag möter. Och låt mig inte bli nedslagen av all skit som finns i världen.


och tack för att det ändå finns sådan kraft i människor. att de kan gå samman och kämpa, och faktiskt störta regeringar, verkligen få till en förändring.

Problem- jag ser dig

"Ibland får man titta problemen stint i ögonen, 
och sedan gå runt dom."




Jag gillar det. Det är en skön känsla av att man inte blir rädd för problemen, utan mer att man ser dom och väljer att skita i dom. man behöver liksom inte vara mesig för att man ibland väljer att inte ta i vissa problem. Sådana som man kanske känner att det inte är värt att lägga sin energi på liksom, eller som inte kommer gå att lösa. 
Tycker det känns applicerbart på verkligheten på något sätt. Lite att man får välja vilka krig man tar, medveten om att man faktiskt inte har obegränsat med energi inom sig. Och ibland kanske vissa problem förtvinar av sig självt. Utan att proklamera för att inte ta tag i jobbiga situationer, det är klart man ska. Men ibland kanske det bästa är, åtminstone för en tid, att ge problemet en lite småilsk blick och sen välja den väg som känns lättare. Och man ska inte känna sig misslyckad för det. Snarare smart som har vett att prioritera resursen jag.

fin-helg

En riktig fin-helg. Känner att det gjort mig gott.


Skulle åkt på spa-helg med 3 vänner, som vi lite spontant bestämde förra veckan typ. Sen var det fullt där vi tänkte och ditten och datten. Så sjukt nöjd med att vi då bestämde att bara ta in på ett hotell här i stan istället. 
Så jag satte mig med en väska fylld med morgonrock, srub och inpackningar av olika slag, och tog spårvagnen bort till andra sidan centrum och checkade in på fredag eftermiddag. Jacuzzi, god middag på en restaurang i närheten, fint prat till långt in på natten, lång hotellfrukost och sen skulle vi tränat lite i gymmet men fastnade på hotellsängarna och pratade ännu mer. Riktigt bra samtal liksom, samhälle, jämställdhet, relationer, Gud. Med mera. Och man behövde ju inte direkt passa på att se stan så man kunde verkligen med gott samvete spendera nästan alla timmar på hotellet.


Sen vin på andra långgatan igår kväll. Idag fin gudstjänst och sen lång promenad i vackra vädret och lunch med en jag känt litegrann länge, men inte umgåtts på tu man hand med direkt. Nu känner jag henne betydligt bättre och det glädjer mig.


Börjat baka till nästa helgs bröllopstårta i kväll. Letade brudpar till toppen på tårtan på nätet, men de är ju så fula allihop så jag blev bara irriterad.


Nu så vill jag sova gott. tänk om jag skulle vakna pigg och sen inte vara irriterad över huvudtaget på min kollega imorgon. Det vore la nåt. 

Indianer och annat löst folk

Läste just att indianer på spanska heter indios, dvs In Dios, I Gud (fast egentligen borde det väl hetat endios då..?ja ja). För att de är i så nära kontakt med det gudomliga. Vilket jag mycket väl tror att de kan vara.


Kristen som jag är tycker jag ändock det är väldigt intressant med "naturreligioner", naturläkedom, traditionella kunskaper av olika slag från olika kulturer helt enkelt. Ett tag var jag ganska duktig på att leva lite semi-ayurvediskt, nu har jag slappat till men vet ändå att jag ju mådde mycket bättre då. Men det verkar ju vara en naturlag att de där grejerna som man vet är bra för en tenderar att liksom inte bli. Märkligt.


Just nu läser jag en bok av en amerikansk professor av nåt slag, som följer en schaman i Anderna. Känner inte att jag köper allt rätt av, vissa grejer tycker jag känns lite märkliga. Men en intressant sak är att det finns så mycket likheter med de österländska traditionella tankarna, trots att det är kulturer som inte haft kontakt med varandra (där uppe i Anderna har de väl inte haft så mycket kontakt med några överhuvudtaget verkar det som), angående typ akupunktur/helande-punkter och massa annat också.


Vet inte vad jag vill komma fram till med detta lilla inlägg. Men jag tror att Gud är så mycket större än vad alla religioner, eller kanske snarare människorna, gör honom till. Och jag tror vi skulle kunna lära oss så mycket om vi var lite mer öppna för allas upplevelser av andlighet- kristna, muslimer, hinduer, buddhister, naturfolk, all of us. Att vi skulle kunna komma så mycket närmre den värld som Gud önskar då. 

det där med terapi

Min teurapeut har sagt lite nu och då att vi en dag kanske kan möta det lilla barnet inom mig. Att mitt vuxna jag och mitt barnjag ska mötas. Jag har nog känt mig lite skeptisk till det, eller liksom inte riktigt trott på det Mötet- även fast jag har kunnat känna att jag kunnat gå tillbaks till känslor jag hade som barn, men det är liksom inte samma.


Men idag hände det. Märklig känsla på något sätt. Inte något övernaturligt alls, men vi gjorde en övning när hon ledde ner mig i avslappning först och sen skulle jag ta med henne på rundvandring i huset jag växte upp i, för att se om vi kunde träffa på lilla jag därinne. 
Jag kände på en gång att jag inte trodde det skulle komma några så tydliga minnen. Men jag beskrev rum efter rum, och plötsligt så kom minnen från olika tillfällen fram. Och vid ett tillfälle, när jag beskrev en händelse som har etsat sig fast och som jag vet var jobbigt för mig, så frågade hon om jag- vuxna jag- kunde gå fram till det lilla barnet och trösta henne. osv osv. 


Kanske låter det som en småfånig grej, bara en tankeövning, fantasi, liksom. Men ändå- jag kände att det var speciellt. Jag kände att det verkligen var lilla jag som jag höll om och tröstade i den situationen. och hur jag sen kunde ta lilla mig i handen och  promenera iväg hand i hand. Och jag kände faktiskt hur jag älskade den där lilla ungen. Hur hon bara behövde någon som tog sig tid för henne.


Och jag tror banne mig att något helades i mig då.

önskan

Ack, låt mig leva riktigt
  och riktigt dö en gång
så att jag rör vid verklighet
  i ont som i gott...


                  karin boye






den fortsätter sen, dikten Önskan, men jag stannar där. Det är sannerligen min önskan också. känns som att det är så många som upplever att livet bara går på, att man inte känner sig levande liksom. Kanske förändras det om man får barn och familj, jag vet inte. Men tycker ofta jag kan höra det att "jag känner mig liksom inte riktigt levande, riktigt närvarande i mitt liv".


och det är min stora skräck. att inte ha tömt min livsbägare liksom. Jag vill ta djupa klunkar av livet... och då kan man inte vara så rädd för sorg och andra jobbigheter som jag har varit. Kanske låter det märkligt, men jag tänker att om man tar tillvara även på det som inte blev som man hoppades på i sitt liv, om man lever ut de känslorna, tillåter besvikelse och ledsenhet- för att sen kunna känna att det kommit ut och man kan gå vidare, om än påverkad av det som skett, förändrad på något sätt- så kan även det få bli till vackra delar av ens liv. Och också göra att man verkligen vågar njuta av livet när man känner att det faktiskt är bra- av en trevlig kväll med vänner och gott vin, av en bra konsert, en vacker film eller text, barnskratt, av blå himmel och snökristaller- allt det vackra i livet. att våga glädjas trots att man vet att det inte är beständigt, att något annat kanske väntar runt hörnet. ändå tänka att just nu är det bra.


jag har levt så mycket med att jag måste vara förberedd för det värsta hela tiden liksom. inte känna för mycket, inte glädja mig för mycket, för tänk om det plötsligt försvinner, då måste jag vara beredd på det... som att man någonsin skulle kunna vara beredd på livet.