så fint det kan vara när man plötsligt, helt oväntat, får säga massa saker till en människa, som man velat säga länge. När man verkligen möter varandra. I lugn och ro liksom. två människor.


att våga visa sig. våga vara ärlig mot sig själv och andra. våga vara på riktigt.


mer av det tror jag på.

I love filmfestival

Då var filmfestivalen slut för denna gången. Det bästa med Göteborg. Nästan i alla fall. Sjukdom blandade sig i, men fyra filmer blev det till sist. En riktig misär-film, rätt bra i sig, men bara helt fel i mitt liv just där och då. Men sen tre mycket olika och mycket bra filmer.


Él medico- dokumentär gjord av en svensk om en svensk som lever på Cuba, men framför allt om en ung kubansk läkar-kille med musikambitioner, starkt Castro-älskande föräldrar och en komplicerad relation till det egna landet, som han älskar men som genom hur samhället är uppbyggt förbjuder honom att följa sin artistdrömmar. Som hamnar i händerna på svensken, som var ett riktigt riktigt svin. Länge sen jag blev så upprörd. Sån kvinnosyn så man skämdes, så penga- och maktkåt.  Återigen blir man förvånad att de finns de där människorna- som verkar helt dumma i huvudet (dock i en annan kategori än de som röstade på sverigedemokraterna).   


Blue Valentine sen- med Michelle Williams och Ryan Gosling. Så fin. Så indragande. Så mycket passion. Så mycket jobbigheter. Å vad jag gillade den. Även om jag satt och grät mig igenom det mesta. För att det var så vackert. så mycket riktigt liv liksom.


Och nu ikväll Gunnar goes God på fina gamla salongen Roy. Också en dokumentär, om en norsk villa, volvo, vovve-man, som börjar känna meningslöshet i alltihop och åker ner till ett koptiskt kloster i Egypten efter att ha sett en bild på en av munkarna där, i vars ansikte han ser en "gnista" som han inte längre kan se hos sig själv eller hos någon av sina vänner längre. Intressant och schysst filmad.


Sådan förmån att få möjlighet till frågestund med regissören efter flera av filmerna. 


I LOVE GÖTEBORGS FILMFESTIVAL.


Godnatt säger jag till tonerna av Jag vet vilken dy hon varit i med Håkan.

epilog

Läste mitt förra inlägg och kände hur mörka mina tankar kan framstå som. Och det är de ju inte. Bara ibland. Nuförtiden kanske mest sekundvis. Sen kan ju en sån där sekund hänga sig fast ett tag i tanken. Men man får läsa det i kombination med det förrförra. 

För det är så mitt liv är. Och antagligen för de flesta. Även om jag kanske har lite högre toppar och djupare dalar än snittet. Och det är ju på gott och ont. Mest gott tror jag ändå.

Det gäller ju liksom bara att lära sig leva med sig själv, komma på lite hur man fungerar. och vara lite snäll mot sig själv. 

Nu sjunger Christopher Sander för mig- Fattig bonddräng. Astrid L. och G. Riedel- synnerligen lyckad kombo. trygghet i en liten ask.

men se, vem som kom på besök

Det var ett tag sen sist, men i natt kom den på besök igen. Ångesten. 
Inte i form av hjärtklappning och panik. Nej,den existentiella ångesten smyger sig på. svävar in som en dimma som lägger sig över mig. viskar till mig hur konstigt allt är. livet. döden. universum. är det så här det känns att vara död? 


den knuffar mig framåt, mot kanten. Kanten till bråddjupet inom mig. Som känns så mörkt och obekant och oändligt. Får inte falla i. Får inte falla i.


jag har lärt mig nu att vända mig om. att inte stirra ner i djupet. jag behöver inte vara totalt koncentrerad på att hålla balansen. jag kommer inte falla.


men trots att jag vet det så är jag rädd när jag står där. 


Jag måste minnas att när det kändes som om livet rasade för inte så länge sen. När jag kände att jag tappade all kontroll. Då var jag faktiskt inte rädd för det där djupet. Då kände jag mig trygg inne i mig själv. Kände mig hemma. Kände att någon fanns där. och höll mig. som sa att det inte var farligt. 


men i natt hörde jag den välbekanta rösten igen. 
ingrid lilla- kom här ska jag visa dig. det finns så mycket att vara rädd för. trodde du skulle klara det va? livet. döden? en dag kommer du falla ner i det där djupet. svepas in i en virvel och virvla runt i evigheters evigheter...


HÅLL KÄFTEN!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!


tyst så.


vem vet var vi var innan vi föddes? vem vet vart vi färdas efter döden? ingen kan förstå mysteriet Livet. och det är väl så. det är för stora tankar för liten människa. 
Endast ett kan jag veta- att jag är här Nu. Att det finns människor runtom mig. som glädjer sig över mig. som tröstar mig. som jag kan trösta.
att det finns skratt och tårar och musik. och att det är helheten av ljus och mörker som gör det vackert. 


och runtom allt finns glittrande hav, snöklädda berg och stilla skogsgläntor. och är man riktigt tyst kan man höra att de viskar att jag inte ska vara rädd. att Någon har allt i sin hand.

ditten och datten från sjukbädden

Förkylningen har belägrat min kropp. Igår testade jag det här med lök i öronen- på kvällen körde jag gul lök, 2 halvor rätt av, inlindad i lite tyg och sen en vetevärmare uppe på huvudet som hängde ner över öronen och liksom höll fast lökarna... En syn för gudarna! Nu var det ju ingen som såg mig, förutom Gud och några änglar då möjligen, men jag själv roades av det och det är väl minst lika viktigt.


Under natten tryckte jag in en vitlöksklyfta i var öra (Obs! inlindad i tyg, mkt viktigt enligt alla google-resultaten.).


Tyvärr vet jag inte om det hjälpte så värstans. Men jag tänker att det antagligen hade varit bra mycket värre om jag inte hade gjort det. Jag vill så väldigt gärna att såna här huskurer ska funka. Alternativ medicin av olika sort finner jag nämligen mycket intressant. Men som sagt. Jag kan inte med ärligt hjärta säga att vitlöken drog ut allt det onda. Men då har jag också synnerligen problematiska öron.


i övrigt är det honung (ej varmare än 37 grader), whisky, ingefära och citron som är min standard vid förkylning. Och timjante. 1 msk torkad timjan som får dra några minuter i vatten.


Ikväll kände jag mig lite matsugen för första gången på några dagar, så jag önnade å göttade mig med pannkakor med följande tillbehör: socker, frysta hallon, hackad mörk choklad, lemon curd. 
well, well, well. det smakade inte illa.


För övrigt så tänker jag att vetevärmare ska bli min nya present-grej. De är ju svindyra att köpa, men hur enkla som helst att sy. Köp helt vete (Saltå Kvarn) och fyll i en påse. Jag fuskade med en oanvänd kökshandduk som jag klippte på hälften, och sen vek och sydde 3 sömmar. vips var innerkudden klar. Sen klippte jag av ett ben på ett par gamla manchesterbyxor och sydde på en spets på kanterna och vóila- en ytterpåse. I vetet blandade jag i lite lavendel. ska testa med rosmarin nästa gång tror jag. Sen värmer man innerpåsen typ 4 minuter i mikron, lägger i den andra påsen, och lägger på valfri kroppsdel.


Kvällens nyupptäckta musik, från Bondhustruns tjej-lista, är Sarah Jaffe. Riktigt bra.

pukka-time

idag är allt jag har att säga att mitt beroende av Pukka-teet Detox ökar dag för dag. Det enda som är synd är att de är i styckesförpackningar vilket känns lite resursslösigt. Ska det vara förpackningar borde de dessutom vara snygga- och de här är bara halvsnygga. Eller ens det. De är okej.


Generellt förhållningssätt till förpackningar: så lite som möjligt


Jättejättejättefina förpackningar och burkar: ge mig ge mig ge mig. 

Här och nu

Ytlighet är vår tids förbannelse...


läste jag idag. Att det inte är intelligens eller skicklighet som saknas, utan djup. 
Och jag tror det ligger något i det. Det finns någon jäktad känsla över hela samhället. Alla går runt och jagar något. vad vet vi antagligen inte. Man har blivit rädd för tystnaden och stillheten. Känner snudd på panik om man inte har mobilen tillgänglig eller tv´n på. 
Om man bara är Jag. 
Samtidigt går vi på yoga och läser om mindfulness. Även sökandet efter närvaro är något som ska konsumeras.


Stackars lilla människa. som strävar och anstränger sig och håller på. men inte kommer nån vidare vart, om man ser på hur samhället ser ut. 


Tänkte på det med mindfulness idag. som jag ju tror är en bra grej att öva sig i. Vara närvarande i nuet. Och då tänker jag att kanske är det för att det bara är där som vi kan möta Gud. Han som är bortom tid och rum. För honom finns bara ett evigt Nu. Kanske. 


Lever vi upptagna av att älta det förflutna eller planera inför framtiden så kan vår själ aldrig erfara någon slags kontakt med något högre, och då kommer vi alltid sakna något. antagligen utan att förstå vad det är vi saknar.


självklart tror jag det är bra att i perioder reflektera och tänka över det som varit i ens liv, och att hoppas och vara så redo man kan för att möta det som ligger framför en. Men det viktigaste är nog ändå att i mycket bara försöka vara och ta in det som man är i just nu. vara närvarande i sitt liv.


Lyssnar på Lasse Tennander ikväll, den gamle liraren. "nu blåser vi ut ljusen, stolta stad".