jag tänker att jag vill börja våga slänga mig ut där. i den där Relationssjön. Som man inte vet om det bara är friskt och härligt i, där man når botten om man behöver vila lite, eller om det är skitdjupt å plötsligt kommer virvlar som drar en ner. Ändå är det väl där man vill vara.
trött på ensam. fast jag gillar det också. eller är trygg i det. man misstar ofta trygghet med andra känslor tänker jag.
Så tänker jag att nu ska jag inte tänka så mycket, bara vara, följa magen. eller magen är normalt sett inte min bästa del att följa. den spänner sig o skrämmer mig så fort jag inte har totalkoll på alla mina känslor. vilket man ju mycket sällan har i början av nåt med nån. Så bara magen ska jag inte följa i alla fall. Mer den där lilla rösten långt bak i huvudet som ändå är lite klok ibland. som vet när det mest är rädslor som play their tricks on me.
och så tänker jag att jag inte ska göra saker för stora. inte tänka för långt fram. Men så plötsligt så är jag ändå där igen. "shit I. keep back. nu är det stor risk att det kommer sluta med att du blir sårad. börja inte tycka om för mycket. då blir du ju beroende av att han tycker om dig. å tänk om han inte gör det sen. achtung, achtung- keep cool! keep cool!"
Blir så trött. Balansen. inte utsätta sig i onödan för det som känns farligt, kan göra mig illa. men ändå leva.
å grejen är väl att det inte är farligt. om man blir lite ledsen ett tag. eller mycket. eller om man är lite rädd. om man inte är perfekt. om man blir besviken. Inget av det är ju farligt. Det känns lite ont, men är inte farligt.
Äntligen har fina Bondhustrun gjort en spotifylista. Där är t.ex Matt Hires- Out of the dark med. Den håller om mig lite ikväll.
Och så karvar jag ur min burk med fryst äppelmos med kanel i.
torsdag 11 november 2010
söndag 7 november 2010
människor. same same but different
Hemma igen efter en finfin helg på Bjärka Säby. Ett slott med en kommunitet utanför Linköping. Med ett fantastiskt café. Och så många fina människor. Som faktiskt möts. öppnar sig. delar ett stycke liv.
Kyrkan. Består sannerligen bara av människor. Bristfälliga och ofullkomliga som alla. Maria Küchen pratade om hur mycket förförståelse människor i allmänhet, i det svenska sekulära samhället, har om kyrkan. Och det är ju inget nytt. Men det var så skönt att höra att hon verkligen hade förstått att nästan inget av det där stämmer ju. Folk (helt ogeneraliserat uttryck..."folk") tror att de i kyrkan är så grymt fulla av fördomar, men min erfarenhet är verkligen att de utanför har minst, om inte mer, fördomar mot kristna. Vi är verkligen helt normala människor. Som inte alls alltid vet vad vi tror eller hur saker ska vara. Som kämpar. Som längtar. Som, förhoppningsvis, i vart fall har insett just det- att vi är svaga och bristfälliga.
Någon hade sagt till Maria Küchen, innan hon började gå till kyrkan, att hon inte skulle vänta sig något större av människorna i kyrkan än att de är just människor. Vilket faktiskt kanske kan bli en besvikelse för många som söker sig dit. Att de bär med sig någon, kanske undermedveten, tanke om att kristna ska vara lite "bättre" än andra. (Och där är nog verkligen en fördom- att människor tror att kristna själva skulle tycka att de är lite bättre än andra- men i själva verket är det människor utanför som lägger det på, och har de förväntningarna på kristna.)
Överallt där det är människor inblandat kan man ge sig fan på att det blir problem.Som min väns chef sa så klokt en gång. För de som beter sig idiotiskt finns överallt. Och också de som är alldeles fantastiskt fina och kärleksfulla. I och utanför kyrkans väggar.
Och Ola Joyce spelade så fint för oss.
Kyrkan. Består sannerligen bara av människor. Bristfälliga och ofullkomliga som alla. Maria Küchen pratade om hur mycket förförståelse människor i allmänhet, i det svenska sekulära samhället, har om kyrkan. Och det är ju inget nytt. Men det var så skönt att höra att hon verkligen hade förstått att nästan inget av det där stämmer ju. Folk (helt ogeneraliserat uttryck..."folk") tror att de i kyrkan är så grymt fulla av fördomar, men min erfarenhet är verkligen att de utanför har minst, om inte mer, fördomar mot kristna. Vi är verkligen helt normala människor. Som inte alls alltid vet vad vi tror eller hur saker ska vara. Som kämpar. Som längtar. Som, förhoppningsvis, i vart fall har insett just det- att vi är svaga och bristfälliga.
Någon hade sagt till Maria Küchen, innan hon började gå till kyrkan, att hon inte skulle vänta sig något större av människorna i kyrkan än att de är just människor. Vilket faktiskt kanske kan bli en besvikelse för många som söker sig dit. Att de bär med sig någon, kanske undermedveten, tanke om att kristna ska vara lite "bättre" än andra. (Och där är nog verkligen en fördom- att människor tror att kristna själva skulle tycka att de är lite bättre än andra- men i själva verket är det människor utanför som lägger det på, och har de förväntningarna på kristna.)
Överallt där det är människor inblandat kan man ge sig fan på att det blir problem.Som min väns chef sa så klokt en gång. För de som beter sig idiotiskt finns överallt. Och också de som är alldeles fantastiskt fina och kärleksfulla. I och utanför kyrkans väggar.
Och Ola Joyce spelade så fint för oss.
söndag 31 oktober 2010
sunday morning
bästa söndagsmorgonen på hela året...vakna, trött som bara den som vanligt, känna sängens värme omfamna en, tänka att snart måste jag lämna mitt lilla bo om jag ska iväg till kyrkan, vilket jag oftast försöker göra på söndagen. Å så komma på att man får dra tillbaka klockan en timme! ljuvligt.
Tiden är en märklig företeelse. Jag försöker i varje fall tänka att tiden kommer till mig, istället för att känna att jag jagar tiden som bara försvinner sekund för sekund- som en hal ål man aldrig får grepp om. Nej, tiden kommer från andra hållet- för att möta mig.
Bokbytarmiddag igårkväll. Trevlig liten sammankomst. Lyckades missplanera hela dagen, så de böcker jag tänkt få med mig ligger kvar här hemma och mitt bidrag fick bli en endaste bok jag hade på jobbet. Men jag lyckades gå därifrån med 6 böcker. Bra utbyte. Ett par biografier, en tonårsbok (tror jag i alla fall, Johanna Tydells andra), en deckare och "så lyckas du med dina krukväxter"..
Det är verkligen ett problem i min självbild- det faktum att jag lyckas döda varenda växt jag tar hem. Insikten att den där gröna plastväxten mamma köpte en gång måste få vara kvar eftersom den ofta är det enda som, åtminstone på håll, ser levande ut. Jag kan inte alls identifiera mig med detta. Jag vill vara en sån som växterna älskar att bo hos. Där de trivs å jag tar hand om dom å småpratar med dom. En gång började jag gråta när en orkidéknopp hade slagit ut. Av glädje alltså. Förundran inför livets o naturens storhet typ...
Kanske skulle bli alldeles för emotionellt för mig att ha den där lägenheten med massa fina levande stortrivandes växter i. Kanske skulle jag inte kunna ha distansen utan odla någon besatthets-sida hos mig.
Mammas plastväxt är faktiskt fin. Härifrån sängen ser den levande ut.
Igår var jag hos en vän som spelade julmusik. Nu har jag stort Sufjan Stevens-sug.
Tiden är en märklig företeelse. Jag försöker i varje fall tänka att tiden kommer till mig, istället för att känna att jag jagar tiden som bara försvinner sekund för sekund- som en hal ål man aldrig får grepp om. Nej, tiden kommer från andra hållet- för att möta mig.
Bokbytarmiddag igårkväll. Trevlig liten sammankomst. Lyckades missplanera hela dagen, så de böcker jag tänkt få med mig ligger kvar här hemma och mitt bidrag fick bli en endaste bok jag hade på jobbet. Men jag lyckades gå därifrån med 6 böcker. Bra utbyte. Ett par biografier, en tonårsbok (tror jag i alla fall, Johanna Tydells andra), en deckare och "så lyckas du med dina krukväxter"..
Det är verkligen ett problem i min självbild- det faktum att jag lyckas döda varenda växt jag tar hem. Insikten att den där gröna plastväxten mamma köpte en gång måste få vara kvar eftersom den ofta är det enda som, åtminstone på håll, ser levande ut. Jag kan inte alls identifiera mig med detta. Jag vill vara en sån som växterna älskar att bo hos. Där de trivs å jag tar hand om dom å småpratar med dom. En gång började jag gråta när en orkidéknopp hade slagit ut. Av glädje alltså. Förundran inför livets o naturens storhet typ...
Kanske skulle bli alldeles för emotionellt för mig att ha den där lägenheten med massa fina levande stortrivandes växter i. Kanske skulle jag inte kunna ha distansen utan odla någon besatthets-sida hos mig.
Mammas plastväxt är faktiskt fin. Härifrån sängen ser den levande ut.
Igår var jag hos en vän som spelade julmusik. Nu har jag stort Sufjan Stevens-sug.
onsdag 27 oktober 2010
systemet. skitsystemet.
En vecka senare är jag fortfarande lika upprörd över Systemet.Och imorgon ska jag försöka suck it up för min läkare, trots att jag tycker han varit asdålig. Ändå ska jag nu försöka vara himla trevlig och sympatisk och få honom att formulera ett bra sjukintyg som ska duga åt försäkringskassan. Förnedrande.
Tydligen är det 6 av 10 intyg som kommer in till FK som inte är skrivna på rätt sätt nu, för att de nyligen ändrat reglerna på hur det måste vara formulerat. Det är ju helt sjukt. Så otroligt mycket resurser som går åt till att skicka intyg fram å tillbaka.
Well.
Just nu försöker jag bli lugnad av Bon Iver,re:stacks.
Annars är det ju mest Håkan dessa dagar. Nya skivan är väldigt bra helt enkelt. Undra om man hade känt likadant för honom om man inte bott i Göteborg? kanske inte. Men det gör inget. för som livet är nu så förgyller han det.
Tydligen är det 6 av 10 intyg som kommer in till FK som inte är skrivna på rätt sätt nu, för att de nyligen ändrat reglerna på hur det måste vara formulerat. Det är ju helt sjukt. Så otroligt mycket resurser som går åt till att skicka intyg fram å tillbaka.
Well.
Just nu försöker jag bli lugnad av Bon Iver,re:stacks.
Annars är det ju mest Håkan dessa dagar. Nya skivan är väldigt bra helt enkelt. Undra om man hade känt likadant för honom om man inte bott i Göteborg? kanske inte. Men det gör inget. för som livet är nu så förgyller han det.
torsdag 21 oktober 2010
sverige, sverige, älskade land...
Det är sjukt nyttigt att hamna i en helt ny situation. Alltid på alla sätt säkerligen, men just nu tänker jag samhällsmässigt.
Jag är så sjukt upprörd över Sverige. Detta land som tror att vi är så bra- för jag tror fortfarande det finns någon känsla i oss om att vi ligger typ i topp vad gäller miljö, sjukvård, skola, mänsklighet. Vilken himla bullshit.
Jag har ju varit sjukskriven ett tag, och idag fick jag ett brev om att Försäkringskassan inte beviljar min ansökan om sjukpenning för den här tiden. Att jag pratade med handläggaren i en halvtimme häromdagen och försökte förklara hela situationen, framför allt om min läkare som verkligen har varit dålig, gjorde uppenbarligen ingen skillnad. Detta gör ju att man redan i förväg känner sig lite uppgiven på att skicka in sina synpunkter på beslutet i hopp om att de skulle ändra det. Men jag ska göra det. Även fast jag egentligen känner att jag skiter i pengarna- som tur är så har jag pengar sparat och en ekonomiskt trygg familj runtom som skulle kunna hjälpa mig om det var kris. Men det är ju verkligen inte alla förunnat. Man förstår verkligen att de är de som redan har det sämst som far ännu sämre i det här systemet.
Det här är jag arg för:
Jag träffar en läkare som inte lyssnar på mig. Känns som att han sätter in mig i något standardfack som "ung kvinna som är lite trött och uppvarvad". Han skriver inte ens i sjukintyget anledningen till att jag sökte upp honom- att jag hade så sjukt ont i kroppen att jag verkligen inte kunde gå. Jag var helt matt i musklerna och orkade knappt hålla i en telefon. Jag är ändå ganska van vid att arbeta fysiskt hårt, men det här var liksom på en helt annan nivå. Jag nämnde för läkaren att jag haft en hel del problem med panikångest under lång tid, men det var inte orsaken till att jag kände att jag inte klarade jobbet. Han skrev dock det och allmän mental trötthet i sjukintyget.
Intyget fick jag hemskickat två veckor efter besöket, då jag ju redan hade varit hemma från jobbet. Vid återbesöket skrev han ut antidepressiva och jag skulle börja med dom samma dag som jag skulle återgå till jobbet. Jag tänker att det är allmänt känt att man kan må sämre de första veckorna man börjar med sådant. Jag jobbade två dagar men efter det mådde jag så sjukt dåligt så det fanns inte på kartan att jag skulle kunna jobba. Läkaren sjukskrev mig då igen, men ändrade bara datumet på intyget och skrev ingenting om medicinering och biverkningar (när jag träffade honom först sa han att det inte skulle vara några biverkningar och när jag påpekade att jag fått en hel del av dom så hintade han att jag var dum som läst biverkningssedeln).
Det intyget fick jag med mig på en gång, och kanske borde jag kollat igenom det redan där och då, men jag tycker egentligen att det är ganska mycket begärt att man ska sitta framför sin läkare och ifrågasätta det han skrivit. Men det inser jag ju att jag borde ha gjort.
I alla fall- jag skickade med ett brev till försäkringskassan där jag skrev att jag visst medicinerade trots att läkaren kryssat i att jag inte gjorde det på intyget, och frågade om jag skulle be om ett nytt intyg. När handläggaren ringde upp mig (utan att ens läst mitt bifogade brev) så sa hon att det inte skulle spela så stor roll.
Sen är det ju ändå läkarintyget som utgör hela grunden för beslutet. Och när de inte anser att det är tillräckligt förklarande så får man ingen sjukpenning. Detta besked får man ca 2 månader efter att man ansökt om det. Nu är jag ju redan tillbaka och jobbar, men jag har ju inte möjlighet att gå tillbaka och ändra det som varit. Jag har ju inte jobbat eftersom jag hade fått sjukskrivning. Hade jag vetat att jag inte skulle få sjukpenning hade jag åtminstone haft möjlighet att tvinga mig till jobbet de dagar det känts mer okej. Nu kan ju inte min arbetsgivare ge mig lön för det jag inte jobbat.
Som sagt- det är tur att man har ett personligt nätverk som kan ge en pengar om det skulle krisa, för att samhället ska vilja hjälpa dig kan du inte räkna med. Synd för dig om du, utöver att må dåligt, råkar vara ensam och fattig också.
Välkommen till USA, We hope you´ll enjoy your stay.
Jag är så sjukt upprörd över Sverige. Detta land som tror att vi är så bra- för jag tror fortfarande det finns någon känsla i oss om att vi ligger typ i topp vad gäller miljö, sjukvård, skola, mänsklighet. Vilken himla bullshit.
Jag har ju varit sjukskriven ett tag, och idag fick jag ett brev om att Försäkringskassan inte beviljar min ansökan om sjukpenning för den här tiden. Att jag pratade med handläggaren i en halvtimme häromdagen och försökte förklara hela situationen, framför allt om min läkare som verkligen har varit dålig, gjorde uppenbarligen ingen skillnad. Detta gör ju att man redan i förväg känner sig lite uppgiven på att skicka in sina synpunkter på beslutet i hopp om att de skulle ändra det. Men jag ska göra det. Även fast jag egentligen känner att jag skiter i pengarna- som tur är så har jag pengar sparat och en ekonomiskt trygg familj runtom som skulle kunna hjälpa mig om det var kris. Men det är ju verkligen inte alla förunnat. Man förstår verkligen att de är de som redan har det sämst som far ännu sämre i det här systemet.
Det här är jag arg för:
Jag träffar en läkare som inte lyssnar på mig. Känns som att han sätter in mig i något standardfack som "ung kvinna som är lite trött och uppvarvad". Han skriver inte ens i sjukintyget anledningen till att jag sökte upp honom- att jag hade så sjukt ont i kroppen att jag verkligen inte kunde gå. Jag var helt matt i musklerna och orkade knappt hålla i en telefon. Jag är ändå ganska van vid att arbeta fysiskt hårt, men det här var liksom på en helt annan nivå. Jag nämnde för läkaren att jag haft en hel del problem med panikångest under lång tid, men det var inte orsaken till att jag kände att jag inte klarade jobbet. Han skrev dock det och allmän mental trötthet i sjukintyget.
Intyget fick jag hemskickat två veckor efter besöket, då jag ju redan hade varit hemma från jobbet. Vid återbesöket skrev han ut antidepressiva och jag skulle börja med dom samma dag som jag skulle återgå till jobbet. Jag tänker att det är allmänt känt att man kan må sämre de första veckorna man börjar med sådant. Jag jobbade två dagar men efter det mådde jag så sjukt dåligt så det fanns inte på kartan att jag skulle kunna jobba. Läkaren sjukskrev mig då igen, men ändrade bara datumet på intyget och skrev ingenting om medicinering och biverkningar (när jag träffade honom först sa han att det inte skulle vara några biverkningar och när jag påpekade att jag fått en hel del av dom så hintade han att jag var dum som läst biverkningssedeln).
Det intyget fick jag med mig på en gång, och kanske borde jag kollat igenom det redan där och då, men jag tycker egentligen att det är ganska mycket begärt att man ska sitta framför sin läkare och ifrågasätta det han skrivit. Men det inser jag ju att jag borde ha gjort.
I alla fall- jag skickade med ett brev till försäkringskassan där jag skrev att jag visst medicinerade trots att läkaren kryssat i att jag inte gjorde det på intyget, och frågade om jag skulle be om ett nytt intyg. När handläggaren ringde upp mig (utan att ens läst mitt bifogade brev) så sa hon att det inte skulle spela så stor roll.
Sen är det ju ändå läkarintyget som utgör hela grunden för beslutet. Och när de inte anser att det är tillräckligt förklarande så får man ingen sjukpenning. Detta besked får man ca 2 månader efter att man ansökt om det. Nu är jag ju redan tillbaka och jobbar, men jag har ju inte möjlighet att gå tillbaka och ändra det som varit. Jag har ju inte jobbat eftersom jag hade fått sjukskrivning. Hade jag vetat att jag inte skulle få sjukpenning hade jag åtminstone haft möjlighet att tvinga mig till jobbet de dagar det känts mer okej. Nu kan ju inte min arbetsgivare ge mig lön för det jag inte jobbat.
Som sagt- det är tur att man har ett personligt nätverk som kan ge en pengar om det skulle krisa, för att samhället ska vilja hjälpa dig kan du inte räkna med. Synd för dig om du, utöver att må dåligt, råkar vara ensam och fattig också.
Välkommen till USA, We hope you´ll enjoy your stay.
måndag 18 oktober 2010
Heliga tårar
Jag längtar efter att gråta. Jag har haft ganska svårt för det. spänt mig istället. inte alls bra. gråt måste ut. sen plötsligt för några månader var det som att fördämningarna brast. jag grät hur mycket som helst. och det var skönt. men uttröttande. nu kan jag inte igen. kanske för att jag äter antidepressiva? det kanske hämmar gråten på något sätt?
sen kan jag plötsligt börja gråta när det är typ något idrottsevent på tv- då sipprar tårarna fram. När de står där överst på pallen och man ser hur de liksom börjar fatta att de faktiskt vann. Jag som inte ens är särskilt idrottsintresserad. Och när jag kollar på Biggest loser (ja, jag har fastnat i det. i det amerikanska vill säga, med Jillian and Booooob, och deras provocerande sundhet)- kanske är det när människor klarar något de aldrig trott de skulle klara? Kanske är den grejen som slår an någon sträng i mig.
Jag tackar och tar emot. Bättre att gråta till kanal 5-program än inte alls.
"Tårarna är heliga- ty de vattnar marken där din själ växer."
Just nu lyssnar jag på Carrying a Stone med fina fina Loney,Dear.
sen kan jag plötsligt börja gråta när det är typ något idrottsevent på tv- då sipprar tårarna fram. När de står där överst på pallen och man ser hur de liksom börjar fatta att de faktiskt vann. Jag som inte ens är särskilt idrottsintresserad. Och när jag kollar på Biggest loser (ja, jag har fastnat i det. i det amerikanska vill säga, med Jillian and Booooob, och deras provocerande sundhet)- kanske är det när människor klarar något de aldrig trott de skulle klara? Kanske är den grejen som slår an någon sträng i mig.
Jag tackar och tar emot. Bättre att gråta till kanal 5-program än inte alls.
"Tårarna är heliga- ty de vattnar marken där din själ växer."
Just nu lyssnar jag på Carrying a Stone med fina fina Loney,Dear.
onsdag 13 oktober 2010
allt har sin tid
Kanske ska man ha lite årstidsperspektiv på sitt liv. Naturen har liksom en rytm, av vila, groning (låter vi vara ett ord), sol o blomning o färg och sen nedtrappning och vila igen. Typ.
Det är lätt att önska att livet ska vara en vacker sommardag hela tiden, springa över en blomsteräng i en fladdrande bomullsklänning liksom. Men man kanske ska se att livet behöver ha sina perioder av höst och vinter också, av vila och återhämtning, ett litet steg tillbaka liksom, för att få perspektiv och inte tappa riktningen.
Och det finns ju strålande vackra höst- och vinterdagar också. Det är inte nödvändigtvis perioder av bara grått och mörker. Det måste man komma ihåg. Annars blir man ju galen.
Tänker att ganska många svenskar ändå säger att de gillar årstidsväxlingarna (utom de där som varje år säger "nä fan, man borde verkligen flytta söderut, värme o gött hela tiden", eller kanske de också, innerst inne. annars kan de väl bara flytta).
Och kanske borde man försöka gilla växlingarna i sitt eget liv också. Se det som helt naturligt. sunt. stilla bida tiden. vila i att våren och ljuset kommer igen. för det gör det alltid. hur förvånad man än blir varje år.
Det är lätt att önska att livet ska vara en vacker sommardag hela tiden, springa över en blomsteräng i en fladdrande bomullsklänning liksom. Men man kanske ska se att livet behöver ha sina perioder av höst och vinter också, av vila och återhämtning, ett litet steg tillbaka liksom, för att få perspektiv och inte tappa riktningen.
Och det finns ju strålande vackra höst- och vinterdagar också. Det är inte nödvändigtvis perioder av bara grått och mörker. Det måste man komma ihåg. Annars blir man ju galen.
Tänker att ganska många svenskar ändå säger att de gillar årstidsväxlingarna (utom de där som varje år säger "nä fan, man borde verkligen flytta söderut, värme o gött hela tiden", eller kanske de också, innerst inne. annars kan de väl bara flytta).
Och kanske borde man försöka gilla växlingarna i sitt eget liv också. Se det som helt naturligt. sunt. stilla bida tiden. vila i att våren och ljuset kommer igen. för det gör det alltid. hur förvånad man än blir varje år.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)