trött trött trött

Utbrändhet. Eller utmattningsdepression. Eller vad det nu heter som jag varit/är i. En mycket märklig sjukdom. 
För man ska nog se det som en sjukdom inser jag. På samma sätt som man ska se alkoholism som en sjukdom. Utan några övriga jämförelser. 
Jag hade aldrig kunnat ana den här typen av trötthet innan. Fysiskt trött har man ju varit förut. Drev ett café ett gäng år, när vi sålde så tänkte jag verkligen att den stora lärdomen var att man klarar mer än man tror. På många olika plan, men f.a fysiskt. Så sjukt trött man kunde vara vid stängning och så väntade ett kök fullt av disk och städning som bara känns totalt övermäktigt. Så la man sig några minuter i soffan och på något märkligt sätt får man ny kraft och orkar med det där ändå. 

Men det här. En helt annan situation såklart. Och kanske mer mentalt tungt. Men så märkligt när man liksom inte återhämtar sig. När man bara är trött trött trött. Känns som jag stått så där som man gjorde på gymnastiken ibland, med armarna rakt ut och skulle göra som små cirklar. Den tröttheten när man släpper ner armarna och de bara känns som spaghetti.

Himla läkar-idiot. Det är intressant på ett sätt (om man ska se det positivt) (och det ska man ju), att hamna i en helt ny situation. Läkare, sjukskrivning, försäkringskassa. Här skulle ju liksom inte jag hamna. Så plötsligt sitter man där. Så himla utlämnad. Och då är det inte så lätt att stå på sig och säga till den där läkaren att du kanske skulle ta en minut och fråga hur jag mår. och kanske lyssna på vad jag sa. och kanske inte vara så himla solbränd och ha så vita tänder. 
Otroligt tacksam att jag ändå har många runt om mig. Läkarvänner. Och andra fina vänner. Men tänk så många som faktiskt inte har det. Som sitter där och blir bedömd, och inte har någon att få lite stöttning av efteråt. Och I don´t blame den som känner sig helt nedvärderad av samhället sen. Man känner sig så otroligt liten.
Två veckors halvtid, sen direkt upp på heltid. Om 2 dagar. Och idag klarade jag inte att gå dit dom där 4 små timmarna. Sånt bakslag. Men det är hans "bestämda åsikt" att jag ska upp i heltid på fredag. Känns dömt att misslyckas redan nu.

Ååååå- ge mig nytt. energi. kraft. engagemang. nu nu nu.

Ge det tid... ett steg i taget...snäll mot mig själv...

beyond my förstånd

"Donovan Woods- när Damien Rice känns lite för 2005"

Fint faktiskt. T.ex My Cousin has a Grey Cup Ring.

Musik är ändå fantastiskt. Skriver jag på allvar fast det låter kliché. Det finns ju liksom inte så många olika toner, ändå går det att sätta ihop det på så sjukt många olika sätt. Som kan få en att känna. tröstas. vila. peppa. vara ord när ord inte räcker.

Sånt ger mig känsla för att det måste finnas något större. Att livet är mer än bara biologi och evolution och kemiska processer. Hur skulle allt bara kunna vara slump? Är inte det ännu märkligare att tro än att tro att det finns någon tanke bakom allt? För något måste man ju tro om den här jorden vi lever på. Om man nu inte är befriad från att fundera på sådant. Lyckliga den. 
För det är ju onekligen svårt att få ihop ibland. vem Gud (om man nu väljer att kalla tanken det) är och hur han hon den det fungerar. Och finns Gud så övergår allt det där vårt förstånd, och det är som det ska vara. Vilket vi postmoderna västerlänningar nog har mycket svårt att acceptera. Att något överhuvudtaget skulle övergå vårt förstånd.

projektet Jag

jag har ju gått igång lite på den hära inre-barnet-grejen, inom psykodynamiken.Förut har jag nog kunnat tycka att det känts lite pretto; du måste möta ditt inre barn för att bli hel, typ. Men nu- nu har jag insett att det ju verkligen är så. Kanske inte för alla. Eller, jo, kanske för alla.

Det handlar inte om att ens vuxna jag logiskt kan förklara sina beteenden som kan bero på sår från barndomen. Även om man lyckas förstå situationen, så måste man liksom gå tillbaka till känslan. Tillåta sig att vara liten. "det här kanske inte är en stor grej egentligen, men som barn upplevde jag det så här, för jag var bara ett barn". Få sörja det som blev fel när man försökte  förstå hur man skulle handskas med världen. För det är inte en lätt värld att förhålla sig till.
På något twistat sätt är det lätt att man istället försöker straffa sig själv för det som blev fel för det lilla barnet jag. Men det enda som hjälper är att vara snäll. Medkännande. 

Först då kan hon släppa alla sina rädslor.

Sen är det ju en himla lögn att tro att man ska bli hel. Att projektet Jag skulle bli klart någon dag. Och då ska minsann Livet börja. Så är det ju inte. Samtidigt kanske det är det som kan få vara fint i livet. Typ spännande eller nåt. Att man förändras. växer. ramlar ner igen. krisar. utvecklas. Inte för att målet är att man ska bli perfekt. Utan för att det är det som är att vara människa. 

Idag lyssnar jag på Robyn. Framför allt None of Dem feut. Röyksopp. "I´m so bored in this town. Take me away from here. Play some kind of new sound. Something true and sincere." Man kan inte säga annat än att hon är grym.

Men idag känner jag faktiskt att this town kan vara helt okej också.

Kämpar. vevar frenetiskt med armarna. snurrar runt runt. värjer mig. håller så hårt i kanten att knogarna vitnar. rädd för att falla ner i hålet inom mig. tankar jagar mig. röster skriker. jag håller för öronen. men det tystnar inte.


inuti mig pågår ett krig. jag mot jag. jag mot Gud. jag mot Livet. vill ha kontroll. på mig. på livet. på Gud.


så trött. så trött.

jag vet att enda sättet att vinna är att låta sig besegras. 
               
              släppa taget. 
   falla.                              
                         men är så rädd. 


(det finns inget att vara rädd för. det är ingen som jagar dig. inte livet. inte Gud. du kan vila. kampen är inte farlig. Jag tar emot dig när du faller.)

Längtar någonstans.
                     Bort.
          Hem.
 

jag vill inte vara vi

Läste i en liten bisats i en artikel igår, typ att det vi idag helst vill är att verka så distansierade som möjligt, till allt liksom. Är man cool har man distans. Jag bryr mig liksom inte. Inget kommer åt mig.

Vi tror att vi är mer självständiga än någonsin, mer egna, men egentligen går vi omkring och är så grymt osäkra. Vågar inte visa oss. Inte känna. Inte tänka själva utan att först gå omvägen via hur man ska reagera på nåt. Vågar liksom inte gå på en utställning och säga vad vi tycker om vi inte läst recensionen i DN först.

Fy så trist. så färglöst.

Fast jag hoppas jag har fel. Det finns säkert många som visst vågar visa sig själva, vad de tycker och känner. Och jag är lite avundsjuk på dom. Eller ganska mycket. För "vi" är ju egentligen jag.
Jag vill lova mig själv att börja vara jag. Måste bara hitta mig först. För jag har tappat bort mig själv lite någonstans på vägen.

min lilla vän jag

Thank God för ångestdämpande. Efter en riktig helvetesvecka med biverkningar på diverse sätt har det börjat stabilisera sig (tur att man omger sig av vänner som övertalar en att det är värt att härda ut när läkaren säger "äh, det kommer inte kännas så mycket"). 
Fattar inte varför jag varit så neggo mot det förut. Som att det skulle vara någon slags prestige-förlust. Fast bara vad gäller mig själv. Om någon annan tar antidepressiva har jag bara hejat på- "herregud, hela världen äter ju sånt, om man tar penicillin när man är fysiskt sjuk så ska man såklart ta det som finns när psyket är lite svajjigt" etc. Men när det gäller mig själv, då har det liksom känts helt annorlunda. Jag ska väl klara det här liksom, det är bara att skärpa mig, inte låta de där tankarna få någon makt. 

Att man ofta har så mycket högre krav på sig själv än vad man har på andra. värdelöst. jag ska nog skapa mig ett litet alter ego, som liksom är lättare att vara snäll mot. "min lilla vän ingo-pops". Dig ska jag vara snäll mot. Ta hand om.

Idag lyssnar jag på Mountain Man- How´m I doin.